sariskt

att tänka på. i det här livet.

och jag bara skriver och skriver och skriver. skriver mig till vansinne här borta på andra sidan sverige. eller var ni nu är.  det är viktigt att vi inte glömmer av varandra.

en sak som jag gillar är att texten som är den stora själva massiva texten, heter brödtext när man är journalist. brödtext. jag vet inte varför, men jag väljer att tänka att det är så enkelt som att det var texten som betalade brödet. eller betalar, för all del.

det här med människors yrken gör mig mer och mer fascinerad. vad man väljer av sig själv och av alla sina talanger att förädla och sälja.

en annan sak jag inte gör längre är att läsa en massa skit jag inte tycker om. nu förtiden läser jag i princip bara det jag valt själv och jag älskar att det som de tvingar mig att göra nuförtiden är att skriva.  så mycket smartare sätt att lära sig på. samma sak som att jag hellre pratar tokigt själv än upprepar rätt. antar att det är här jag går bet och aldrig blir så där superdupersmart i slutändan. måste nog ändå tänka att fantasin är bättre. alltid bättre med fantasi än kunskap.

om det nu ska väljas.

motpolsjonas sitter på redaktionen med sina sista texter innan deadline. han har sina fönster öppna i lite mindre storlek, så de inte tar upp hela skärmen när han skriver. det här är för att när han vill vara sitt bästa har han ett specialknep.

jag vet inte helt varför, men jag är så glad idag va. så glad hela vägen inifrån och ut. så glad att jag inte vet hur det här gick till. då ska man itne gräva mer i det, tänker jag. så jag går i regnet i en halvtimme och är asglad. regn är liksom inte så farligt.

så här blött blev det:



imorgon ska jag gå med maja på hennes dagisgrupps versnisage. jag antar att det är hennes första vernisage och det vill man liksom inte missa. de har gjort häxor i lera. bara en sån sak.

och sen kommer morsan och farsan och lillabror till skåneland. och så är det helg. och så är det klassfest nu.

ni hör!
nu tar vi den här fredagen och har det jävligt gött. fast det är den trettonde.  
okej?

vem hittade på den lilla manicken i människan, som gör att så fort något faktiskt behöver bli gjort, så gör vi det inte. inte för att det är svårt, eller ens tråkigt. nej bara för att.

och framförallt, vad är den bra för, rent biologiskt?

jag kan ju tillexempel få för mig att bli trött och grinig när jag stått länge i studion, som är mitt roligaste.

eller så kan jag få för mig att jag göra tusen andra saker, när jag nu ska skriva färdigt texterna till reportaget jag jobbat med i veckan, som är mitt näst roligaste.

jag har liksom inget annat jag kan ersätta sysslan med, som är bättre. ändå drar jag mig.

inbillar ju mig att det här har med tvånget att göra. 

eller så är jag bara helt enkelt, en jubelidiot.

 

funderade lite nu på att mycket av det man sysslar med i sitt liv, i slutändan antagligen ter sig rätt ironiskt.

kollade gamla skivor, tillexempel. 
kan ni tänka er att Ted Gärdestad, på allvar, gjorde det här omslaget?

en annan grej som slog mig häromveckan är ju det här med skaldjur.

eller många av djuren, för all del, när de går.
 
när de går, går de helt utan mening. de har ingenstans att gå. de går fast utan destination.

och skaldjur går ju ofta typ, baklänges. men hur vet man att de går baklänges när de inte har något mål med sitt gående? för att de har ögonen åt det håll dit de då alltså inte går? andra skaldjur går på snedden. samma sak där. hur vet man?

fiskar kan ju tillexempel ha ögonen på helt olika sidor av kroppen, men ditåt de simmar är framåt.

men det här med att de inte har nåt hem - de kan ju gå var som helst- och om det typ är en sten i vägen där på botten, kan de bara skita i allt och gå någonannanstans.

japp.

kom att tänka på en grej.

allmänbildning.

eller bildning över huvudtaget,

är det så himla noga egentligen?

och varför blir vi så beundrande när någon är just allmänbildad?
är det för att de egentligen är onödigt?

och när vi nu ändå disktuerar det här, menar vi inte med allmänbildning i själva verket kunskap i samhäll-historia-litteratur?
tvivlar ju på att man kan bli omnämd allmänbildad om man så kan allt, fast inte skillnaden på regering och riksdag. 

äsch.
jag vet inte.

sångerska är vad jag är. allt annat jag sysslar med är coverups.
det blir liksom så himla tydligt såhär inifrån.

och nu var det alldeles för längesen jag spelade.

SÅ

25e december - juldagen alltså - är det dags för lite julsånger. i Remmene kyrka (AKA födelsekyrkan) klockan 16.00. ni som ännu inte börjar förfesten då är så väldigt varmt välkomna.

och är det så att ni inte smält skinkan riktigt ännu
kan ni istället komma på lite nyårssånger som blir den

1e januari 1010(!) - nyårsdagen alltså - i Herrljunga kyrka kl. 19.00



det blir något gammalt, något nytt, något lånat, något ...sytt. typ.
eller så blir det bara några härliga sånger.

vi får se.

hanna kommenterar angående min färgade tunga häromdan att jag precis som sunes pappa rudolf kommer att få svårt att komma in i kyrkan. jag läser det, minuterna innan jag är på väg till kyrkan.

borstade tungan jättenoga sen.

och visst kom jag in. på lunchbön minsann, i helgeandskyrkan, som förövirgt var en alldeles underbar liten kyrkan. en kub. mycket intressant. det var bara jag och min fotograf Niklas där och så en Gerd som läste själva bönen då. kände mig lite som en bluff eftersom vi nämligen var på reporteruppdrag och inte på böneuppdrag, egentligen. men vi spelade med och var trevliga och fick några käcka citat.

nu ska jag och neil young försöka få ihop ett liten artikel av det här.

passade på att stoppa lite folk för snabbfrågan om vad de tyckte bäst om med klostergården. pratade bland annat med en kille som var fysiker och som bad mig fara åt fanders och sedan en unge som höll på att sjunka genom jorden. det stackars barnet trodde jag skulle ha ihjäl honom. "snälla låt mig få gå till fritids"

"bara en bild först hörru!!!"


hualigen.
vad ska det bli av mig?

men jag läser ju bara en massa uppnästa morgontidnignar dagarna i ända.
fick flipp i affären.

av louise i min klass. himla söt tjej.

skulle på möte sen med kåren och vara lite viktig.

man kan lungt säga att jag för dagen hade en påtagligt hög trovärdighet.

det hände häromdan att jag fixade högtalare till min laptop. det slår mig nu att jag lyssnat på musik i laptophögtalare i tre år. tre år. fy fan va sjukt.

det hände sig som så då nu när jag faktiskt hör alla instrumenten och basen och allt det i låtarna att jag fått en sån otrolig lust till musik igen. den här lusten kan man nog bara jämföra vid en näst intill erotisk lust. eller nee inte erotisk. brutalt och okänsligt av mig att skriva så. jag har ju en tendens att ta i. men ja. det är en väldig lust det här jag fått nu, till musiken.

och med musiken kommer som alltid, nostalgin.

vi kollade gamla kort i helgen. familjen. vi var samlade och käkade mammas krubb som stått i ugnen i en timme. jag älskar min mamma så när hon svarar 
"nån timme" på frågan om hur länge maten hon redan stått nån timme med, ska vara i ugnen. när hon säger att jag nog får "ta en macka" om jag är vrålhungrig älskar jag henne.

när min pappa säger till brorsan att spela lite. kom igen ta fram guran emil säger han och när emil gör det. när de kan nästan alla verserna men inte riktigt så älskar jag dem. när de säger att jag fuskar på jeopardy. att jag läst alla frågorna. som jag nästan alltid har. när jag ser ut att vinna på att jag har snabba fingrar och ett gott minne och de alltid klår mig i finalen på kunskap älskar jag dem. när adam läser med sin fina basröst. när han alltid refererar sina definitiva sanningar till forskarna. de där forskarna.

jag lyssnar som vanligt i de här nostalgitiderna, på musik som är typ femton år gammal. typ femton år är de vackraste känslorna. freda är det nu. det måste gå sjunger dem. och klart det går. bokaspers är lite äldre för mig och bilen är forfarande röd men inte längre en opel. lite coolare nu och inte längre bilen vi puttade runt sverige med tältet i baksätet och mamma, pappa och freda i framsätet. eller ekdahl. eller lemarc. eller fogerty.

fick en fråga, eftersom jag är så förbannat nostalgisk, om jag saknar.

har funderat länge på det där men har kommit fram till nu att jag inte är den som saknar. saknar är meningslöst.

jag är den som längtar.

det finns de som står på krönet
det finns de som klarar av

det är de sjuka, geniala
som skottar vatten i ett hav

som orkar undersöka lögnen
som bränner grunden på sitt hus
som gräver upp sina ikoner

och så finns det de som du

som jag

---


jag hittade bokaspers igen.
började läsa en bok av lena sundström nämligen.
en bok som förövrigt är bra och som ni gärna kan läsa om ni har tid för den heter: saker jag inte förstår -personer jag inte gillar och den handlar om sverige och socialdemokratin och moderaterna och hur svårt det kan vara med det där.

men så kom jag på att hon ju heter sundström för att hon är gift med självaste bo.

och så hamnde jag här och bara bara bara älskar dem igen.

bo kaspers älskar jag och så min nya dödsförälskelse -bukowski.


blir dagens tre tips där.

lena, bo och charles.

nu är det skola.

vi hörs!

jag vet inte om ni ser vad det här är. men det är en matlåda. det är pannbiff med kantarellsås och så är det hemlagat potatismos med ärtor.

det här är alltså, by far, det finaste jag har ätit på länge. och jag fick det igår hemma hos ulrika och henrik och mina passungar.

jag tyckte det var så gott va, så att när jag tryckt i mig tredjeportionen och magen stod på fyra hörn, fick jag frågan om jag ville ha med mig matlåda till imorgom.

den här familjen ja, jag säger då det, den här familjen.

fick förövrigt vin och calvados oxå, en tisdag. plus lite ölkorv på det.

löneförmåner, lund 2009.

och vi hade det välidgt fint. det kan man säga. bland annat köpte evelina en jordglob på seconhand. den här jordgloben blev så kär att den sedan fick egen plats på alla efterföljande aktiviteter, såväl fika som bio.




jordgloben var sugen på bisvki, men jag betedde mig helt i enlighet med min ålder och kände mig hemskt dragen till en very overprized chokladboll:



sedan gick vi på bio, som sagt. en matiné, vilket var kul bara det. när vi sedan fick syn på det här klottret på en av toaletterna var lyckan på topp.



det förstår man ju att både keso och skövde, var för sig, är rent outhärliga.
för att då inte tala om kombinationen.


NU: lilla Kalle fyller 2 och firar nu sina 730 dagar i livet med att bjucka på barnkalas. liv i luckan!

var först så här ledsen över mitt nya utseende.

MEN

kom på att det är halloween!

smidigt!

nu spar jag även in på kostymen!

det är mycket snack om min fiskmun, om dess vara eller ickevara. mycket häcklande, kan man tycka, för en så liten kroppsdel. det hela grundar ju sig i att jag inte har mycket till överläpp-

men det har jag nu.

var nämligen nyss nere i soprummet för att hjälpa tjejen jag bor hos att slänga några lådor med gamla kläder. lättare sagt än gjort. efter att som vanligt försökt undvika att gå två gånger hade jag betydligt tyngre packning än jag orkade bära. och när jag lyckats trockla mig in i hissen ut ur hissen ut ur ytterdörren in i soprummet och skulle hiva de tunga lådorna i soptunnan hände något mycket oväntat.

pang, sa det.

på något vis måste jag kommit åt locket på sopcontainern som stod upprätt. skymd bakom en låda såg jag nu inte att det kom emot mig i en vädlig fart och träffade strax under näsan.

jävlar vad ont det gjorde.

och när jag rörde vid munnen fick jag handen full av blod.

nu har jag suttit här ett tag med en packe frysta jordgubbar klistrad mot fläskläppen. som om det skulle hjälpa. vad är det som kylan gör, egentligen? flyter kallt blod långsammare? levrar det sig där inne fortare? eller varför blir svullnaden mindre?  och framförallt - blir den det? 

sånt man har tid att reflektera över, när man blivit knockad av en sopa.

jag är så vedervärdigt usel på att snåla så det liknar ingenting.


jag köpte visst en liten palta idag (så prisvärd! så användbar!) 
detta försökte jag sedan undanhålla för er och spela duktig.

Jag borde veta bättre. 

gud såg självklart sin chans och straffade mig med detsamma.

satt här med mitt reportageskrivande och blev plötsligt så fruktansvärt sugen på ett glas vin...