sariskt

att tacka lite

tacka är det viktigaste i livet, tror jag. eller kanske inte det viktigaste men man måste iallafall göra det. ofta. helst varje kväll. det försöker jag. ibland skriver jag det på små lappar innan jag somnar. tack för maten. eller tack för vädret eller vad det nu är jag vill tacka för. tackelitacktack. det är nämligen inte bestämt att det är just vi som ska få ha det så här bra och det kan man lätt glömma.

hursomhelst

morsan farsan och minibrorsan var här. det är en fröjd, varje gång. kanske var det ännu bättre den här gången. jag vet inte. men vi var hos de alltid så starkt strålande deltagarna i familjen ringhdahl på middag. en middag som var lika god som vanligt där. kanske godare. men jag vet inte det heller.

sedan gick de också rätt så strålande deltagarna, om än lite desarmerade, i familjen nygren ut på lundabyn och rockade loss på nåt härligt engelskt pubaktigt hak där det var smockefullt och värsta bandet som spelade lite countryrock och vi köpte alldeles för dyra öl. det var kul.

och jag vet inte med er, men jag har alltid så himla roligt när man har kul.