sariskt

fotografalexander alltså. det var himla roligt. fast det var bara en jättesnabbis så han missade shirley. vilket ju var dötråkigt. lilla taktikern ringde dock sen och sa att alla de andra fotograferna hade fullt upp med att fota kändisarna så han kunde ostört fota bara mig. himla fin kille.

så här såg det ut från där jag stod i fyra veckor. 

och så vips var det över.

fötterna ömmar. huvudet är åt helvete. rösten har lagt ner. men gud, så lycklig jag är.

shirley var fab och döskön precis som man kunde tänkt. som en härlig tjej från borås. två västgötabönor på en scen är nästan för bra för att vara sant sa nån, på taskigt härmad västgötska. då log vi. och sa äsch inte då. sen sjöng hon så att jag började grina och då skrattade alla lite åt det. grabbarna i bandet ursäktade med att jag fortfarande är en miniböna och kan bli lite starstruck. det var sant. för det blev jag. hon sjöng så jag blev helt tokig och bestämde mig där och då att jag bara måste lära mig det. kosta vad det kosta vill. nu ska här tas nya sånglektioner.

en annan grej som jag kommit på under allsången är att jag blivit lite feminist. det har jag aldrig varit tidigare. men det är så så keff att alla är män. överallt är alla män. alla som jobbar med musik. alla som har nåt med sladdar att göra. alla som har nåt att säga till om. män män män.

en man som har nåt att säga till om heter pejje och är chef för skiten och han sa till mig igår en himla fin grej. han sa att jag och jan johanssen lät som ett par förra veckan. jo så sa han. ni sjöng som ni var ett par.
GÖTT.

nu är det slut på allsången. jag är så stolt och tacksam att jag fick uppleva allt det där och efteråt gick vi ut och tog ett (två) glas champagne.

afterwork, ni vet.

i sommarnatten. juli, växjö 2009.

ja tänk vad man är med om.

men det skiter jag i.
inget kan stoppa Shirley och mig imorgon. jag ska repa idag. smygsjunga. igår sjöng jag nämligen för glatta livet med min producent, som jag för vareviga dag som går bara tycker mer och mer om. nu har han fixat semester åt mig på öland om jag vill och sen ska vi spela på växjös stadsfestival här den 8.e augusti. samma dag förövrigt som jag ska spela med allsångsbandet på nåt fancy bröllop. det verkar rulla på det här, trots att det imorgon faktiskt,
är sista allsången.

hua, vad fort det gick.

och det gör mig lite ledsen. men så hör jag min lillebror, anno 94, sjunga i mitt huvud..



... deet kooommej meja... (pjuttaj)

igår höll jag på att bli sjuk. det gick på nån timme. läbbig känsla det där när man minut för minut känner hur det tar över en. stegvis sveper in sig i sjukdom. funderade på svininfluensan, på jackie, eller på vem som kan ha gett mig den.

men bestämde istället mig för att vägra. jag ska ju sjunga med shirley clamp på måndag.  sjuk, kommer inte på frågan.

så jag proppar i mig en sju åtta multivitaminpiller, nån liter vatten och går och lägger mig.

vaknar idag, frisk.
och jävligt kissnödig

kl 14.15

total förvirring.



men det var det värt.

nu är det fredag!

cornelis skrev en gång, att friheten kostar dig allt du har. jag kan inte bestämma mig för om jag älskar det eller hatar det men jag tänker iallafall på det mycket nu. för jag är ju fri. totalt jävla free falling.

filosofer diskuterar det i termer av positiv och negativ frihet. vilket också är en intressant tanke. men den tar vi i ett annat inlägg.

i min anteckningsbok har jag iallafall skrivit på första sidan med stora bokstäver: SÄG JA.

Säg Ja, är ledorden för hela den här sommaren.

på andra sidan står; första tanken är den rätta tanken. och den sidan låg uppslagen när jag idag satt på cafet här i älmhult med en kaffe och min dator och skrev på nya ideér. straxt slår sig en tjej ned några stolar bort och min första tanke är, att säga hej. så det gör jag.

hon heter Jackie Davids och visar sig mycket oväntat vara en tjej från Los Angeles, som precis som jag är lite på vift. som precis som jag har en utbildning i politik. och som till skillnad från mig redan läst färdigt sin utbildning i journalistik. Nu satt hon med sin väska med tillhörigheter i älmhult och funderade på livet och om det jobb hon precis sökt här var rätt eller inte för henne.

och på den vägen var det.

det slutade med att vi tog en kaffe till, och sen bytte ställe (finns faktiskt två i älmhult) och där tog en fet jävla marängsviss i regnet innan hon var tvungen att hoppa på tåget till kärleken i stockholm.

jackie gjorde mig helt glad. lycklig och upplyft för att i samma stund vi slutar fundera på att säga hej, och istället bara gör det, är det som om världen blir stolt och börjar klappar händerna.


första tanken är den rätta tanken.

matilda är en av mina minikusiner och så jävla gullig att man dör. hon är väl knappt tio år, tre äpplen hög och vet typ allt om allt. inget annat än helt lycklig i själen blir man av att ha så många härliga karaktärer i sin familj som jag har.

Matilda says:

det är några här hos mig som vill kopa din skiva och ha en atugraf.

dom tyte att du sjöng jäte bra

Matilda says:

så dom blev avis på mig att jag var kusin med dig

Sara* says:

Ni måste vara de sötaste ungarna jag hört om på åratal

Matilda says:

kanske det

det är häftigt hur min fotograf Alex ser sina bilder innan de finns. fina bilder som föds och finns först bara i hans huvud.

klättra ut och ställ dig på tå på stenen, kan han få för sig att säga på impuls, mitt i nåt annat. då fattar man inget, men man gör som han säger. 

 och så plötsligt finns det en fin bild.

häftigt.

så vet ni kanske att min morsa jobbar på vårdcentralen. där gör hon massvis med helt vidriga saker. kollar i folks heligaste, bland annat. eller så inspekterar hon hur illa det har gått när nån har sågat sig i benet. eller krossat halva skallen. jag fattar inte hur hon gör det men hon gör det. och älskar att gå till jobbet och hon blir alldeles exalterad när det är riktigt mycket blod och mycket action, säger hon. det låter som om hon är sjuk i huvudet, men hon menar att hon tycker om att hjälpa dem. det är iallafall min teori. och min stora förhoppning. 

hursomhelst så åkte jag ner för att kolla till henne en dag när jag var ledig.
och möttes av den här personen:



jag hade aldrig sett henne i arbetskläderna förut. och jag kan inte säga annat än att det här mötet gjorde mig, jo men, rörd. blev tvungen att hala upp mobilen och fota.

kolla på henne. det där är inte en morsa, det är en yrkeskvinna. en person som man lägger sitt söndersågade ben i händerna på. hjälp mig säger man. och så tvättar hon, plåstrar om. hon berättar sansat om vad som händer där inne i benet och att snart kommer doktorn och gör vad det nu är han ska göra och sen ska allt bli bra. hon klappar på pannan om det behövs. håller handen. viskar lugnade såja, såja.

själva insikten, var det nog, om att vi har så många lager i oss,
som gjorde mig rörd.

människan på bilden frågar mig om jag behöver ha något från apoteket. very in character. jag svarar ja, utan att tveka, och så följer hon mig dit och säger typ, skriv upp det på mig Lillian!

ja fy fan va fräckt det var, det här mötet.

jag och jan johanssen hade det himla härligt igår på allsången. janne var en kis. eller är. en sån där glidare. drog interna skämt och berättade hemliga historier om andra svenska kändisar. han sjöng till mig att han väntar i hörnet vid seven eleven och sen gav han mig sin skiva. det tyckte jag var fint.

det är ett trevligt sommarjobb det här. jag hänger med kändisar och några av sveriges bästa musiker i ett tält och alla är sjukt gulliga med mig. och så finns det folk som ser till att jag får i mig mat och godis och kaffe och kakor och om jag inte dricker ordentligt blir de tokiga. det händer ibland att  jag råkar tänka på att det snart är slut, men då drämmer jag till mig själv med den största tänkbara mattpiska jag hittar. tar en trumpinne i brist på annat. för nu är det nu. och nu är det helt jävla fucking amazing att vara jag.

hörrni!
det har gått lång tid sen vi snackade sist. det för för att det händer dömycket och för att jag spenderar så mycket tid på annat än internet nu.

men!

jag har gjort fina saker. åkt vidare på turnen till västergötland och träffat hundra personer minst. tog vägen via herrljunga, borås, alingsås, göteborg, åsa och lite annat härligt som jag inte minns eftersom det gick åt ett antal mousserande vart det led. tack alla ni som var där och var med och hemskt trevligt alltsammans. vi gör det snart igen.

nu är jag på väg till alvesta och småland för rep ikväll och spelning imorgon med jan johansen. jag menar, se på mig, vilken kille. jag har ingen aning om vad han gjort de senase tio åren men imorgon ska vi iallafall bli kompisar och det är ju mycket bra.

lite bilder är alltid roligt, kan man tänka! hittade några härliga från när jag var i jönköping ett par dagar och lekte familj med mustiga mackan och förtjusande freja.

här är dem:



mackan passade på att kila på fotboll så ungen och jag fick hitta på lite fina grejer att syssla med tills vi båda somnade. det var härligt och här har vi typ paus efter i ett hus vid skogens slut för att orka med att ännu en gång baka baka liten kaka.




om mornarna så får freja lätt för sig att vanka vröltidigt för att bara vara hungrig och allmänt högljudd. då sover jag räv och så matar han tills det går över. och sen, sen kan han sova vidare för då när hon kryper ner igen här är hon alldeles,
alldeles underbar.

se!

var det ja.

jag hade inte fattat det helt sist, men ni kan om ni blir lite sunga, kolla in kvällens allsångsgalej live hemma i datasoffan när det händer klockan sju på

www.sr.se/kronoberg
 
barasånivet.

man måste börja nånstans. jag vet, också jag.

idag har jag tackat ja till min plats i urvalen till jornalisthögskolan i lund. accepterar du din plats som reserv? frågar de mig och jag svarar ja. fast jag ljuger. det är en lögn. för det gör jag inte alls. jag hatar det. hatar att vara reserv. vad jag kunde förstå på dem så är jag tredje reserv nu och inte fjärde. jag kan ha fel, men vad spelar det för roll.

jag är ändå in case of. 

och jag funderar på att skita i det. säga samma sak tillbaka. att hörrnini lund, ni är min backupplan. bara ifall att, man vet ju liksom aldrig och skulle det vara så, så är ni väl helt ok.


hepp!

i framtiden är det dags för mig att hoppa lite högre.

ta i
bara lite till.

för en ordinarie, vill man vara.
det vill man. 

morgon och jag vaknar på soffan hos farbror i älmhult. tidigt så det knastrar i öronen, för att göra hemtenta i ekonomi. det låter helt sjukt och det är just vad det är också. nu, hundra timmar senare, är den färdig och finns där en chans på miljonen att jag klarade den så är det helt och hållet robins förtjänst. fina fina robin. han har suttit med mobilen i ena handen och headsetet i den andra där på länsförsäkringar och jonglerat med muteknappar och frågor om såväl självrisker som balansärkningar. sicken pärla.

tack.

och så fick jag ett fint mail av en som heter niklas gustavsson. niklas ville bara berätta att han fotade mig på allsången och undra om jag kanske ville se bilderna. man blir så glad ibland, bara av människorna. alla de här människorna.

åskan har dragit förbi. solen återvänt. det är dags för mig att hälsa lite på också den här staden. hög tid att köpa mig en flarra dyrt rött, choklad, jorgubbar och sen bara ligga platt och läsa skriva läsa skriva läsa skriva.

trevlig helg.

det är som ett litet krig som utspelat sig här. freja har har just somnat. markus med. jag sitter i lugnet efteråt i en mörk takvåning i jönköping med stora tänkarhatten på och käkar bullar med mjölk. det är så, konstigt. allt det här. allt som händer den här sommaren. och allt som inte gör det.

jag spelade som sagt, för första gången på allsången i måndags. det var en av de största adrenalinkickarna jag varit med om. jag sa lika dant sist, men det blir bara större. det bara växer. kärleken till det där. aldrig aldrig aldrig vill jag göra något annat.

på scen är varje sekund värd. varenda jävla ögonblick räknas. det finns inga marginaler. man kan visa trosorna och så kan man inte sen neka till att man gjort det. för det var fler än tusen som såg. och så skrattar dem och så får man le, se förvånad ut och gå vidare. för nästa ton bryr sig varken om trosor eller bortflygna papper eller ens att det är en kändis som sjunger. nästa ton kompromissar inte med den tidigare, den har en enda agenda och det är att bli av.

och det är väl mest det som fascinerar mig. den totala närvaron. härkänslan. nukänslan. känslan av att så som det är nu har det aldrig varit och så som det är nu kommer det aldrig mer bli.

allsången började som en saga i sommarskenet och slutade abrubt efter en kvar när det åskregnade så mycket att vi fick bryta för att scenen blev strömförande och livsfarlig att vara på. vi fick ta paus och jag och de andra satt och tjurade i ett tält och käkade godis tills vi kunde köra igång igen. då kändes det helkonstigt och inte alls på riktigt längre.

men vi gjorde vad vi kunde. och visst blev det allsång alltid.

och för er som undrar så var markus fagervall en darling. såklart. och vi fick faktiskt rätt mycket tid tillsammans vilket ni ju kan tänka er att jag gladde mig åt. han är nämligen typ som en kille från norrland är mest. varm, lugn, praktisk. han var där skitlångt i förväg och han var mycket mer musikaliskt påläst än jag trodde.
och om ni hör honom sjunga visa vid vindens ängar så vet ni nu att det var jag som lärde honom. där vi satt invid scenkanten i parken, tuggandes på varsin ostfralla, under vad vi trodde skulle förbli en solig dag i juni.
en dag som vilken sommardag helst.

fast inte.

man vill att det ska bli bra, det vill man.

det är ju en del som står på spel imorgon. jag är inte nervös. jag var nog så nervös med perrelli så att det liksom tog slut. men det var då. nu är jag cool. nu är jag jag igen. och jag ska älska varje sekund.

jag är iallafall inte rädd längre. har pluggat företagsekonomi tills ögonen blödde och sedan spelat tamburin för alla de här spökena nu tills de gett upp. anfall är bästa försvar. och imorgon ska jag upp tidigt, äta fin pastasalladfrukost, snygga till mig och sen repar vi från tolv till fem. spelar sju till nio.

förresten hittade jag en tjuga förut i regnet. den sätter jag nu 
på att jag inte snubblar imorgon.

sugen?

OK

nu har jag sovit en natt och spenderat lite av en dag och en kväll här på gamla psyket. och snart är jag redo att checka in på det nya. jag är så rädd nu va.
så rädd så rädd.

efter repet i alvesta ikväll steg jag av sista tåget, ensam på växjö station. ösregn. och kanke tio minuters gångväg hem.  utan paraply och med de viktiga notpapprena i famnen. inte läge att vänta halvtimmen på bussen, för snål för att betala 150 för taxin. så utan att reflektera över det gick jag.

vidrigaste promenaden i mitt liv.

springa i sandaler, piskande vind, hällregn, titta över axeln. tänka på alla varningarna. se inte rädd ut. prata i telefonen. nycklarna hårt i handen. tänk inte på alla våldtäkterna i växjö på senaste. tänk inte på mördarna. tänk inte på psykfallen.

och så kommer man hem.
till psyksjukhuset. rusar in på toa.
får en fladdrande jävla mal i ansiktet.
sätter mig för att kissa.

andas.

varpå stängda dörren öppnas av sig själv.


imorgon är det jag som checkar ut härifrån. inte en natt till hörrudu producenten.
det var snällt det här, men inte en natt till.

finns det en liten knapp som heter när man loggar in och ska skriva nytt. är skitnyfiken på att bara klicka. bara för den där svindlande känslan. jag älskar min blogg. den kan jag inte vara utan. och just därför är det så kittlande att liksom röra pekaren över där. som att kika ut för stupet. eller gå obemärkt förbi stora röda knappar med texten do not push.
hua.

jag antar att jag inte är så vuxen ändå.

men nu sitter jag här på psyket och käkar choklad och har det gott. min gamla kille var här nyss och sa att jag blivit "rätt vass på tamburin". det kan ni tänka er att jag blev glad i själen av. jag har inte hunnit öva eftersom jag pluggat och flyttat runt och varit på världens barturné i skåne, så nu är det lite kris. imorgon smäller det ju.

mycket val här i livet. igår fnulade jag på vad det ska bli av mig efter sommaren. idag är det helt underordnat den stora frågan om hur i hela fridens namn jag ska kunna bestämma mig inför imorgon.

what to wear...

min turné fortsätter. efter några nätter hos farbor i älmhult, via de härliga tjejerna i skåne har jag nu landat i ett dammigt rum i det gamla psyksjuhuset i växjö. alla ska vi den vägen vandra. min producent bor här vanligtvis, men är för tillfället utomsocknes och hade då den goda smaken att erbjuda mig tak över huvudet.

det gamla psyksjukhuset på sankt sigfrid i växjö ser ut, och beter sig just precis ett gammalt psyksjukhus. höga portar, krossäkra fönsterglas. det är långa kala korridorer med flimrande lysrörsbelysning och varje dörr som öppnas ger ifrån sig långa ekande skrik. i huset bredvid ligger ett av sveriges tuffaste rättsspyk. vi snackar hagamannen, annalindmördaren och deras polare. 

och här sitter jag. jag och mina makrillmackor.

när de byggde nytt psyke här bredvid fick någon den brighta idén att helt enkelt ta de rum som fanns här och hyra ut till fattiga studenter. det var smart. för det bor faktiskt folk här. det gör det. inte för att jag fattar hur det står till i deras huvuden. men de ser ut att må rätt bra.

alltsammans känns mycket kittlande och scary. jag har ju länge varit fascinerad av platser och deras historia. tittar man tillräckligt noga kan man säkert se märkena från alla de naglar som i panik krafsats mot de hårda betongväggarna i rummet där jag sitter och försöker plugga företagsekonomi. rummet där jag tidigare spelat in några av de låtar ni hört. där antagligen alla av de låtarna en gång skrivits. men det vet jag inte. jag kollar inte in väggarna. jag sitter still. håller mig lung. när jag måste gå den långa mörka korridoren till toaletten, som förövrigt är stor som en mindre idrottshall och med en alldeles vidrig psyksjukhusdusch som de man ser i filmerna, har jag en gaffel i fickan. i fall att.

man vet liksom inte.

det är ett konstigt liv det här. tomt och dant. 

jag har nu bott hos fina fina farbror i älmhult några dagar. här lever jag gott och alla tar väldigt noga hand om mig, eftersom de är svinrädda att jag börjar grina om de lämnar mig själv för länge. de oroar sig i onödan. det går liksom ingen nöd på mig. jag sover länge i stora sängen, käkar makrillmackor, blir bjuden på uteserveringsmys, lyxig mat och jag pluggar och övar på dirverse låtar inför måndag mest hela dagarna.
 
måndag är nämligen starten på allsången och markus fagervall och jag och några till som jag känner och tycker om ska spela. idag har jag varit i alvesta och träffat kapellmästaren och fått klart för mig allt som ska hända framöver. plus att jag fått löneförhöjning och ett nytt stort gig och beröm av en som heter charlotte perrelli.

en sak som är härlig med det här nya knasiga livet, är när det ringer nån från skåne, som råkar var mina efterlängtade granne just hemkommen från ett halvår i mexico. då kan det hända sig som så att hon säger att hon önskar att jag var där, och då kan man utan att ens blinka säga

"jag kommer!"

så det gör jag nu. imorgon åker jag och vår läckra kompanjon annie till skåneland för att återse den alltid lika strålande grannen. vi ska äta fin mat, dricka rosé i solen och prata nya och gamla drömmar tills vi storknar.

eller när min vän marcus ringer och frågar om jag vill vara babypassare och åka på semester i två dagar på tisdag, kan man göra det. inga problem, säger man, säg en tid så är jag där.


livet är vackert.

eftersom den här bloggen har bestämt sig för att det inte ska finnas något vi inte talar om, ni och jag, är det dags att leva upp till det nu även när det tar emot. och jag vet inte helt och hållet hur man gör sånt här, så jag bara gör det.

jag är inte längre någons.
inte längre har jag någon som är min.


det är hemskt sorgligt när det händer. när man inser att ens bästa vän inte längre ska vara mer än så. ett och ett halv år, fem hundra dagar och jag har aldrig varit lyckligare. att bli kär var det smartaste jag gjort.
och nu är det över.

och avslutet fick bli lika fint som resten av det här förhållandet. vi gråter, skrattar och vet båda två att vi innnan vi plockar upp det här repet för att börja dra vårt hårdaste i den riktning dit vi längtar, har vi valet att låta bli. eftersom det är inte är åt samma. och eftersom vi på fem hundra dagar aldrig tidigare slitit i varann så har vi vett att inte börja med det nu.


jag känner mig vuxen idag.
för kanske första gången i livet fattar jag beslut utan att slå på stora känslotrumman. utan att kasta tallrikar. utan att bli nostalgisk och blödig och dra på högsta växeln. och jag inser såklart att det är hans förtjänst, inser mer och mer  vilken stor människa det är jag har att göra med. och att trots att vi vet att det här är bäst, så kommer jag sakna honom tills hela begreppet tappar mening. jag sitter här hemlös, arbetslös, planlös i min farbrors lägenhet i älmhult. jag har en dator, en väska med grejer och så fantastiskt många varma ord i mina öron. 
makrillen och brödet är med. jag kommer att be allright.

vi får se vart jag hamnar nu.

men det kommer att ta ett tag det här. kommer att dröja innan det känns vanligt igen. innan ögonen riktigt vaknar upp och innan saknaden blir om än bara lite lindrigare.

om än, bara lite lindrigare.

praktikern i det här förhållandet drog, när jag hörde hur det var med honon igårkväll, parallellen till det som han vet bäst, det vill säga sport. "alltså jag tänker så här sara: henke larssons brorsa har just dött. det är liksom hans bror. som är död. och han är ändå med på tv och ser rätt reko ut. vi finns ju båda två och vi är inte ens släkt. vi kommer att klara oss."


vi kommer att klara oss.