sariskt

så här såg det ut från där jag stod i fyra veckor. 

och så vips var det över.

fötterna ömmar. huvudet är åt helvete. rösten har lagt ner. men gud, så lycklig jag är.

shirley var fab och döskön precis som man kunde tänkt. som en härlig tjej från borås. två västgötabönor på en scen är nästan för bra för att vara sant sa nån, på taskigt härmad västgötska. då log vi. och sa äsch inte då. sen sjöng hon så att jag började grina och då skrattade alla lite åt det. grabbarna i bandet ursäktade med att jag fortfarande är en miniböna och kan bli lite starstruck. det var sant. för det blev jag. hon sjöng så jag blev helt tokig och bestämde mig där och då att jag bara måste lära mig det. kosta vad det kosta vill. nu ska här tas nya sånglektioner.

en annan grej som jag kommit på under allsången är att jag blivit lite feminist. det har jag aldrig varit tidigare. men det är så så keff att alla är män. överallt är alla män. alla som jobbar med musik. alla som har nåt med sladdar att göra. alla som har nåt att säga till om. män män män.

en man som har nåt att säga till om heter pejje och är chef för skiten och han sa till mig igår en himla fin grej. han sa att jag och jan johanssen lät som ett par förra veckan. jo så sa han. ni sjöng som ni var ett par.
GÖTT.

nu är det slut på allsången. jag är så stolt och tacksam att jag fick uppleva allt det där och efteråt gick vi ut och tog ett (två) glas champagne.

afterwork, ni vet.

i sommarnatten. juli, växjö 2009.

ja tänk vad man är med om.