sariskt

så vet ni kanske att min morsa jobbar på vårdcentralen. där gör hon massvis med helt vidriga saker. kollar i folks heligaste, bland annat. eller så inspekterar hon hur illa det har gått när nån har sågat sig i benet. eller krossat halva skallen. jag fattar inte hur hon gör det men hon gör det. och älskar att gå till jobbet och hon blir alldeles exalterad när det är riktigt mycket blod och mycket action, säger hon. det låter som om hon är sjuk i huvudet, men hon menar att hon tycker om att hjälpa dem. det är iallafall min teori. och min stora förhoppning. 

hursomhelst så åkte jag ner för att kolla till henne en dag när jag var ledig.
och möttes av den här personen:



jag hade aldrig sett henne i arbetskläderna förut. och jag kan inte säga annat än att det här mötet gjorde mig, jo men, rörd. blev tvungen att hala upp mobilen och fota.

kolla på henne. det där är inte en morsa, det är en yrkeskvinna. en person som man lägger sitt söndersågade ben i händerna på. hjälp mig säger man. och så tvättar hon, plåstrar om. hon berättar sansat om vad som händer där inne i benet och att snart kommer doktorn och gör vad det nu är han ska göra och sen ska allt bli bra. hon klappar på pannan om det behövs. håller handen. viskar lugnade såja, såja.

själva insikten, var det nog, om att vi har så många lager i oss,
som gjorde mig rörd.

människan på bilden frågar mig om jag behöver ha något från apoteket. very in character. jag svarar ja, utan att tveka, och så följer hon mig dit och säger typ, skriv upp det på mig Lillian!

ja fy fan va fräckt det var, det här mötet.