sariskt

det här är kristofer

och utöver allt annat jag tjabblar om är det han jag saknar mest av allt.

inte chokladen

inte att vara jävligt cool och få bestämma

bara kristofer


han har en svincool kamera och en av världens snyggaste tjejer. och så är det ju det där med pete. svårtolkad historia. det är han som ser det som ska ses, säger det som ska sägas. inget mer inget mindre. en boll i banan. en gång i tiden sågs vi varje dag och vi förvandlade hela vår gymnasietid, jag och han, till ett enda långt segertåg. vi maximerade våra insatser och vi läste minst böcker av alla. vi åt flest mackor, skrattade högst av allla. antagligen skolkade vi flest lektioner och vi älskade varje sekund.

alla dagar, arm i arm


its such a shame for us to part


kristofer har saker jag aldrig nånsin sett mer. eller innan heller för den gången. vi såg det allesammans i ettan när vi frågade chans, rast på rast på rast. vi såg det i sexan när han visade upp inlinesplanens starkast lysande slagskott och vi ser det fortfarande när den där charmen tar honom innanför skinnet på de mest hårdhudade patruller. (tänk salonens farsa) och så ger han sig fan på saker. det tycker jag är kul. och sen så ser det åt helvete mörkt ut hur det ska gå och alla vet att nu du lilla vän har du satt sin sista potät men alla gånger klarar han sig.

försök inte ens, han vinner. om han så ska fuska sig igenom hela skiten så vinner han.



(nobody said it was easy
 
but no one ever said it would be this hard)

lars winnerbäck sjunger om mig på flera sätt på sin nya skiva. och det är ju roligt

synd bara att den inte är speciellt bra.

 

och alltså. en sak.

SMP och jag. hur ska vi ta vår relation till nästa steg när de inte ringer mig? vi måste göra det och det måste ske snart. jag såg på mitt hak igår att de ska ha sin releasefest där och att den tydligen ska vara nästa fredag. det är svinsnart. få tidninar hinner tryckas tills dess. och de har alltså till och med den goda smaken att lägga festen där då, såklart. 
 in my face.

bäst för er, kära nöjesredaktion, att ni skärper er imorgon. min pappa sa att det nog skulle tas då, beslutet.


så okej. sen är det krig.


kan vi bestämma att alla skickar goda tankar? imorgon och helst ikväll så att saken är biff sen. och så lovar jag att ge er snygg input i allt hippt och fräscht jag kommer syssla med framöver.

deal?

jag vet inte om det stavas så där på engelska, pussel alltså. gör det det? hursomhelst så är det så han sjunger chris martin och det är ju det viktiga.


men jag hörde den snubben på idol sjunga coldplays i särklass största verk och började typ lipa när jag fattade att  det var det snubben jag gillar mer än nån menade en annan gång när jag bara trodde han sa fina grejjer. jag gillar han på idol och hans knasiga gester, och jag gillar min kriss. och det är ett helvete att det är just den låten som handlar om oss. att vi inte äter frukost tillsammans längre och att jag inte längre lånar hans tröjor. det är en av mina största sorger faktiskt.
.

idag hände en så konstig sak. jag vet inte om det är något att vara stolt över, men jag tror det. jag hade trettio minuter över i jönköping och tänkte slänga dem och en hundring på en trendig kaffe och kaka i den stan. se cool ut och läsa min bok och se vad platon säger om saken. jönköping är förresten en stad som jag gillar. verkligen! och det var sommar! bingo. men så blev jag stoppad av en som hette Boel. såklart. hon kom från greenpeace och som jag fattade det så gillade hon asmycket att tänka på typ skog och sånt och tyckte ju då att jag med borde fundera på det. torskar och naturreservat och genmanipulerat käk. koldioxidhot och oljeutsläppt - you name it. det var ett jäkla flöde på den där boel när hon väl kom igång. hon pratade på om barnen som ska växa upp i öppna landskap, om framtida generationer och så lite om den svenska regeringen.

ja den ja förresten, kan vi inte prata lite om den? den får mig att vilja springa in i hissen här utanför och trycka på stoppknappen mellan två våningar och sen stanna där tills nån börjar ta hand om varandra igen. boel jiddrade om andra saker, till exempel att det är bara i sverige och finland i hela europa som det är lagligt att importera olagligt skövlad regnskog. det låter skitkonstigt tyckte jag. men hon lovade. så jag slängde till henne femti spänn i månaden och tänkte att hennes tjat hade sparat mig hundra spänn och ett gäng härliga kalorier eftersom jag inte hann med min fika. kunde de komma en eller annan firre till gang är det okej med mig.

och jönköping var lika fint ändå.

så vad tycker ni nu om min nya miljögrej? jag är inte en sån egentligen. jag är helt värdelös på det faktiskt. jag tycker tillexempel om att tvn är på när man kommer hem och jag glömmer alltid att släcka lamporna när jag går. tvättar ett plagg i taget. sånna grejjer. men den som säger att man inte kan köpa bort sitt dåliga samvete ljuger. jag ska bli bättre på det nu, skärpa mig om så bara lite, så iaf det. det handlar inte bara om mig säger boel.

så
äre nån som känne för att krama lite på en tjej eller möjligtvis ett träd så fixar jag det lätt

baggis.

kom an bara.

kolla in den här killen. det är min pappa.


jocke heter han som unga sprättar till killar gör och det hänger nog ihop. han är ungefär så som han ser ut. han ser ju rolig ut. stark. sammanbiten. sansad kille.


jag tänkte strata en ny grej här på bloggen om coolheter för att lätta upp stämningen. små följetonger om saker som jag tycker känns rätt i tiden. som känns gött och skönt. visst ni förresten att om ni stavar ordet följetong med å blir det heelt fel. sök aldrig jobb på det sättet.

det som är det härliga i det här är att min farsa tog körkort igår. det är en pers, det vet alla som gör det. och alla gör ju det. har jag hört. för mig tog det en jävla tid och kostade mig som en mindre skönhetsoperation. sen krajjade jag ju hans bil sen oxå. han har iaf kirrat ett vrålåk till hoj och nu toppade han då tydligen det med ett körkort.

de la gött!

ja jäklar, nu har jag fått spinn på den här bloggen. om ni undrar så är det för att jag spänner musklerna. och nej pappa, ingen har hört av sig. och det är kass verkligen, jag väntar ju. och väntar och väntar.

men idag är jag en dag närme och sen när allt är klart ska jag göra nåt coolt av det. hur det än blir.

igår hade jag ett asfränt inlägg i skallen. men ja, sen gick allt åt skogen. jag hoppade ner i ett hål och låg där som ett knyte. jag fattar fortfarande inte vad som hände, men nåt vare. kortslutning i hjärnan möjligvis. en svinsnabb deppression alldeles plötsligt i denna nya glädjeyra. som en blixt klubba den ner mig. det som hände sen är fortfarande ett myserium. jag somnade halv elva. och vaknade, 17 timmar senare. och så var det gött igen.

det där var jävligt konstigt.


jag vill fövrigt slänga ut en hundring till er som läser den här smörjan. ni är härliga! och ni är många! och fast jag ibland lämnar er veckor i sträck så har ni faith in me. det är fantastiskt! jag skulle vilja att ni tog en större plats i det här. kan vi inte enas om att ni skriver lite om er och livet från den sidan till mig ibland? det kan vara att det kändes lite torrt med bara potatis och kött igår fast ni sa inget. sånna saker. glöm dock ej att fortsätta på er linje med att ge mig överdrivna komplimanger. det gillar jag.

gå ut och var vacker och stolt hela vintern



jag sitter och tänker på lite folk som jag gillar.
nån ska ju göra det

några veckor så här in på andra året som en egen liten flinga i vida världen. jag tänker i min ensamhet att min nya sambo sa igår något av det vackraste jag nånsin hört. och att det inte alls är skönt som jag tänkte förut, när hon åker bort på helgerna.
38 kvadrat är för stort för mig.

tuh. tänk att man skulle säga det


och sen tänker jag på den här sommaren. på att den när den hände kändes som skit och ingenting. som ett knytkalas av kablarna på mobitec, av min röst som säger godnatt pappio innan han ens öppnat whiskeyn och regnblött hår i motvind. och så inget socker på det. misär. inte en enda mjukglass på röda torget.
det är sant men det är fel, slår det mig. den här sommaren är antaglien den absolut mest banbrytande tiden i mitt liv hittills.

jag sitter här som ett fån i blöta strumpor för att töja mina nya skor och knäcker nöten nu. bara sådär. sätter teet i halsen av upphetsning. så här är det, att det hade varit logiskt att man växer när man flyttar hemifrån. det säger ju alla. och ja man får göra allt själv, man får lära sig the hard way att bussen går om man kommer för sent, man får köpa diskmedel och tamponger och all den där skiten för pengar som inte finns och som man till på köpet ska betala av tills man dör. man biter i det sura äpplet och man går ut med soporna. visst. men det var nu som jag växte, tror jag. när jag fick komma hem och när jag fick vara en liten knatte och känna att jag inte var bara det längre. alltid en knatte men inte längre bara det. skitunge 2.0

som att bicarna blir större, inte när man tränar utan sen efteråt när de vilar. egentligen är det också logiskt. det här var den bästa sommaren.


det var sommaren då jag började kramas med mina bröder. framför allt.

när jag inte längre behövde kaffe eller vin eller tacopaj för att umgås med mina föräldrar, när jag lärde mig gråta och skratta med min farmor och hela historien om hur vi hamnade här, konfronterade mitt livsprojekt: waste your time och när jag faktiskt blev en riktig vän till mina riktiga vänner. lite sådär i nöd och lust och så testade vi det och så hade vi oroat oss i ett årtioende i onödan. 

och när jag lärde mig sjunga så det känns.

visst var det synd att man inte fick med allt som var tänkt. kroka mr big, skaffa en snygg solbränna och stretcha tills man kunde lägga pannan mot knäna. men what the heck. nästa sommar kommer. antaglien går jag bet på den med. höst höst höst sjunger åhlens igen. men jag är redo, hit me bara.  jag köpte glasögon skaffade mig en supercool attityd och man väljer ju vad man är värd


gå fort och le genom shoppingcentret,

du kan om du vill

kära vänner det är med glädje, det är det verkligen, man stiger upp en dag som denna.

iofs är det ju en kass dag med tanke på allt skit som hände. sex år sen var jag fjorton år och ändå minns jag det som om det var kvart över fyra häromdan. hursomhelst så vill jag deklarera min lycka över tillvaron lite grann här och nu. för att det behöver man och för att fasen vad det är gott när världen funkar.

jag var på förtiårfest och allt gick som smort

jag var på bröllop, och ja det där har vi ju redan klarat av. fint som kattskit i vällingen

jag började skolan och blev kär i allt vad det har att ge mig

jag bor tillsammans med min bästa vän och hon diskar

jag planerar en grym spahelg med min faster

jag räkmackade mig halvvägs in på nytt jobb och nya svindlande höjder

och ni fortsäter att le



jag läser blogg på blogg och tillslut står de mig upp i halsen. jisses people, vilken grinighet. eller är det för att vara lite creddiga och svåra ni gör det , kanske. för jag tycker ni ser ju rätt glada ut på fotona. men ja, vem gör er så illa? och hur går det rent praktiskt till? när är det egentligen roligt, om era vardagar nu är så trista? alltså jag vet inte. men jag vet att det är ett gott liv. det finns folk som garvar åt de mest bissarra sakerna och det finaste är att man får hänga med i det när man vill. skratta på bara. man får välja. välja bort, välja om. och sånt där som inte går att byta (ni vet, mammor och pappor, den tunna överläppen, känslorna att man gör vad som helst bara han ringer, det dåliga alkoholsinnet, morgontröttheten osv) fan va bara glad över dem istället.

går det inte att ändra så är ju allt annat är en loose-loose situation.


de är dina
de är fina

och man vinner ingenting på att kämpa emot.
inte du, inte jag.

så

lägg dig ner, ge upp, och var bara glad sen.





och ja, förövrigt glömde jag texten sist när jag skulle sjunga.

det var ju lite dråpligt.