sariskt

gå ut och var vacker och stolt hela vintern



jag sitter och tänker på lite folk som jag gillar.
nån ska ju göra det

några veckor så här in på andra året som en egen liten flinga i vida världen. jag tänker i min ensamhet att min nya sambo sa igår något av det vackraste jag nånsin hört. och att det inte alls är skönt som jag tänkte förut, när hon åker bort på helgerna.
38 kvadrat är för stort för mig.

tuh. tänk att man skulle säga det


och sen tänker jag på den här sommaren. på att den när den hände kändes som skit och ingenting. som ett knytkalas av kablarna på mobitec, av min röst som säger godnatt pappio innan han ens öppnat whiskeyn och regnblött hår i motvind. och så inget socker på det. misär. inte en enda mjukglass på röda torget.
det är sant men det är fel, slår det mig. den här sommaren är antaglien den absolut mest banbrytande tiden i mitt liv hittills.

jag sitter här som ett fån i blöta strumpor för att töja mina nya skor och knäcker nöten nu. bara sådär. sätter teet i halsen av upphetsning. så här är det, att det hade varit logiskt att man växer när man flyttar hemifrån. det säger ju alla. och ja man får göra allt själv, man får lära sig the hard way att bussen går om man kommer för sent, man får köpa diskmedel och tamponger och all den där skiten för pengar som inte finns och som man till på köpet ska betala av tills man dör. man biter i det sura äpplet och man går ut med soporna. visst. men det var nu som jag växte, tror jag. när jag fick komma hem och när jag fick vara en liten knatte och känna att jag inte var bara det längre. alltid en knatte men inte längre bara det. skitunge 2.0

som att bicarna blir större, inte när man tränar utan sen efteråt när de vilar. egentligen är det också logiskt. det här var den bästa sommaren.


det var sommaren då jag började kramas med mina bröder. framför allt.

när jag inte längre behövde kaffe eller vin eller tacopaj för att umgås med mina föräldrar, när jag lärde mig gråta och skratta med min farmor och hela historien om hur vi hamnade här, konfronterade mitt livsprojekt: waste your time och när jag faktiskt blev en riktig vän till mina riktiga vänner. lite sådär i nöd och lust och så testade vi det och så hade vi oroat oss i ett årtioende i onödan. 

och när jag lärde mig sjunga så det känns.

visst var det synd att man inte fick med allt som var tänkt. kroka mr big, skaffa en snygg solbränna och stretcha tills man kunde lägga pannan mot knäna. men what the heck. nästa sommar kommer. antaglien går jag bet på den med. höst höst höst sjunger åhlens igen. men jag är redo, hit me bara.  jag köpte glasögon skaffade mig en supercool attityd och man väljer ju vad man är värd


gå fort och le genom shoppingcentret,

du kan om du vill