sariskt

det här är kristofer

och utöver allt annat jag tjabblar om är det han jag saknar mest av allt.

inte chokladen

inte att vara jävligt cool och få bestämma

bara kristofer


han har en svincool kamera och en av världens snyggaste tjejer. och så är det ju det där med pete. svårtolkad historia. det är han som ser det som ska ses, säger det som ska sägas. inget mer inget mindre. en boll i banan. en gång i tiden sågs vi varje dag och vi förvandlade hela vår gymnasietid, jag och han, till ett enda långt segertåg. vi maximerade våra insatser och vi läste minst böcker av alla. vi åt flest mackor, skrattade högst av allla. antagligen skolkade vi flest lektioner och vi älskade varje sekund.

alla dagar, arm i arm


its such a shame for us to part


kristofer har saker jag aldrig nånsin sett mer. eller innan heller för den gången. vi såg det allesammans i ettan när vi frågade chans, rast på rast på rast. vi såg det i sexan när han visade upp inlinesplanens starkast lysande slagskott och vi ser det fortfarande när den där charmen tar honom innanför skinnet på de mest hårdhudade patruller. (tänk salonens farsa) och så ger han sig fan på saker. det tycker jag är kul. och sen så ser det åt helvete mörkt ut hur det ska gå och alla vet att nu du lilla vän har du satt sin sista potät men alla gånger klarar han sig.

försök inte ens, han vinner. om han så ska fuska sig igenom hela skiten så vinner han.



(nobody said it was easy
 
but no one ever said it would be this hard)