som sagt
på fredag har jag tenta. det är en väldig massa offentlighetsprinciper och lagar och etiska regelverk fast jag funderar mest över två saker:
1. TOMAS BODSTRÖM
vilken fullständig flopp han är. alltså han gör mig uppriktigt ledsen, denna praktnolla. man kan komma långt på charm och snygga käkben, men alla som inte gör jobbet de tar betalt för får sparken. och så ljuga på det där överlägsna sättet i tv. herrejösses. tänk det trodde jag att advokater åtminstone kunde luras med finess.
2. SVENSKA FOTBOLLSLANDSLAGET
vilken fullständig flopp de är, de med. är det inte, i ärlighetens namn, rätt skönt att det är över nu?
på fredag har jag tenta
och när som helst nu ska jag nog antagligen snart kanske börja plugga.
fotografalexander tolkade den sidan i mig,
så här:
fotografalexander tolkade den sidan i mig,
så här:
angående norgehistorier
så är det möjligen så att jag kan ha fattat fel här.
men Barack Obama är, mig veteligen, the good old förenta staternas överbefälhavare.
ett land som nu ruinerar sin befolkning genom att bedriva krig i afghanistan, irak och pakistan.
med reservation för att det bara är jag -
så kändes det väl ändå lite tokigt, alltsammans?
krönika!
om ni orkar läsa en krönika till på ämnet bantning
så finns det en
HÄR
fast egentligen handlar inte alls om det.
bara om ärlighet.
den 13e december 1993
var jag sex år och hemma hos min morfar. som varje år på hans födelsedag. det här året minns jag eftersom jag några dagar tidigare gjort min första solosång i kyrkan och för att jag den här dagen, för första gången var med i tidningen.
jag minns de stora hjärtpepparkakorna och den röda saften och lussebullarna och hanna och catrine och alla de andra i luciatåget. och så minns jag hur pappa med pampig röst läste högt från den stora tidningen, om lilla sara nygren som hade spelat maria och sjunigt alldeles själv.
den där artikeln klipptes vad jag vet aldrig ur, utan blev kvar där hemma på floragatan hos morfar och försvann. farmor skulle komma på tanken fast långt senare, att klippa ur tidningsartiklarna för att spara i fina pärmen. så av den första, och kanske finaste, fanns inte ett spår.
tills idag.
när jag och motpolsjonas var i arkivet på lund universitetsbibliotek och rotade och jag sprang på alingsås tidning där nere bland microfilmerna.
och mindes datumet, morfars födelsedag. och mindes året, förskolan, 93.
och där var den.
ge om du kan
är mitt nýa nu. viktigare än viktigast i livet,
ge om du kan.
jag är en usel bloggare, förlåt mig. eller så är det att smickra mig själv att ens tänka att någon skulle sura för att jag inte skriver. det är det nog. så slutar jag med det.
jag har massor att berätta. fyndigheter. roliga bilder. pappa var här. tobbe fyllde år. vi gick tillexempel på kortfilm på bio. och på lisa ekdahl. sagolisa lisa ekdahl. och pappa som betalade kollekt med kort i kyrkan. det var kul. så det ska jag skriva om snart.
men just nu har jag tittat för mycket på stjärnorna igen.
tappat det, igen, och landat i
existensen, återigen.
jag fattar det inte. alla dessa oändligheter och oviktigheter, som i sista änden är allt.
all denna strävan. all denna totala meningslöshet.
herregudars.
har dock en tanke i huvudet som jag älskar.
att den som tar ut glädjen i förskott riskerar aldrig att bli helt utan glädje.
hur det än nu blir.
ropa alltså alltid hej. hejvilt. oavsett vatten.
besvikelse är ändå aldrig en större sorg än sorgen i sig.
ska bara filura på det här lite till.
typ till klockan tio imorgon när min grupp bestämt tid, TROTS att vi är fria att plugga när vi vill nu.
tio i skolan betyder 07.30 i sängen.
det här valde dem, när de valde fritt.
herregudars.
och på tal om roligt
så kommer min farsa på blixtvisit till mig om ungefär fyra timmar. han tar med sig en jacka, ett kontokort och två biljetter till lisa ekdahl i malmö i kväll.
kärleken i det, va.
det är viktigt
att ha roligt. när man nu ändå lever menar jag.
i onsdags tog jag helg och sen har jag varit ute i de här skånenätterna jag kommit att tycka så mycket om. efter quizz med klassen i onsdags där jag kunde svaret på ungefär NOLL av tjugo frågor och en rätt rafflande runda i tosdags var det igår dags att skärpa sig och istället göra annat jag tycker himla mycket om, vara barnvakt.
fredagsmys i byllerbyn.
ungarna önskade sig pannkakor och käkade dem med glass-grädde-sylt och stor entusiasm. med händerna som sig bör. över alla kläderna, som sig bör. över hela bordet och golvet, som sig bör. jag är ju fortfarande ny på jobbet och har liksom inte hittat haklapparna. och så fick jag en brilliant idé att gå till affären med de små brottslingarna för att de skulle plocka varsin säck godis. rolig utflykt tänkte jag. tog väl ungefär 45 minuter att få på dem ytterkläderna. för att inte tala om hur sockerhöga de var när klockan tickade mot läggdags, med magarna fulla av dumlekolor och ingen plats för välling.
passungarnas föräldrar är uppfriskande liberala när det kommer till vad jag låter dem göra.
kan hända är det brist på nannys i den här stan.
men vi har det så fint, kalle, spindelmannen och jag.
motpolsjonas
jonas i min klass drog ett strå i himlen när hans farsa valde att inte döpa honom till sitt efternamn olofsson utan istället ge gossebarnet moderns namn nyström. om det var ett långt eller kort strå förtäljer inte historien. men där och då blev det klart att 24 år senare, på journalisthögskolan där allt går i bokstavsordning, kommer han att ständigt buntas ihop med någon som heter typ, nygren.
och det gör ju jag.
det strået jag drog i himlen när min farsa valde att inte heta benon, var utan tvekan långt.
jonasy nyström är nämligen ett geni, på många sätt. allmänbildad och smart och så genomskådar han mig och gillar mig trots det. eftersom han är blå som havet och stadsbarn in i märgen är vi motsatser, men har redan befäst vår ställning som partners in crime på språk- och litteraturcentrum där vi håller till om dagarna.
han i tid, jag straxt därefter. han med senste macdatorn, jag med papper. ibland även med penna.
i fredags åkte vi till helsingborg för att intervju en sossepamp som heter uno och som glömde bort att han bokat mötet med oss och därför aldrig kom. då blev vi vansinniga och fick åka hem igen. men det är ett annat inlägg. igår gjorde vi iallafall vår första intervju som journaliststudenter och idag gick vi igenom anteckningarna.
då konstaterade vi att vi bevisligen är direkt usla på att anteckna både han och jag. som två ytterligheter, av motsatt anledning, men allt jämt usla.
är det inte lite vackert så säg?
jonas:
Jag:
blev sjuk
riktigt ordentligt och har ungefär sovit sen i tisdags. och så tappade jag rösten. kunde inte säga flaska. och det kan ni ju tänka er att det var en ny upplevelse för mig.
hade således väldigt mycket tid till att tänka.
och ja..
när jag stod i duschen hade jag ett genombrott i min filosofi. där slog det ner i skallen på mig att allt jag vet, i själva verket ju bara är sånt jag tror att jag vet. när man vet något, tror man på att man vet det.
och alltså vet man det inte alls,
man tror.
och så virrade jag bort mig däri.
fullständigt.
nu vet jag inte var jag tror och tror inte vad jag vet.
men jag börjar bli piggare.
välkommen måndag!
är sjuk
och har gått hela dagen i en alldeles för tunn tröja. på alla sätt. trevlig klädnad, sa studierektorn, man ser ju allting.
nu är jag bjuden på middag, hos den riktiga rektorn. den stora rektorn. du ska väl byta om, sa fina jonas lite diskret. jonas som är min partner in crime i vår nya researchjakt på skånes makthavare och som är bra och från stockholm.
vi har haft en mycket annorlunda dag jag och han där vi bland annat träffat en man som kanske var en kvinna, letat i hundra år gamla böcker i stora landsarkivet och sedan nästan fotat en mysbyxklädd och sovande torkel pettersson i skolcafet.
NU är det då middag hemma hos rektor Per. Jag vet inte hur detta ska gå, alls. men jag inser att det är en kontakt att vårda, det här. jonas tror på mig och varnade mig endast för att upprepa beteendet från lunchen, då jag vräkte ut salladsdressingen över bordet bredvid och när en vind tog tag i pappret under drickan som sedermera for ut över mina jeans.
insha-allah, sa jag, insha-allah.
håll tummarna.
ang. färg
I fredags var jag i malmö och åt diverse hummrar och stekar och drack diverse chapagnedrinkar i vad som antagligen skulle visa sig vara det här årets sista sommarnatt.
jag lämnade ett lund i sommar i fredags, för att återvända till lund i höst igår.
allt är annat. solen lyser lite lugnare. värmer lite coolare. och jackor, har de tagit på sig, skåningarna.
som definitiv deklaration på att det nu är höst var det då även dags för det mig att slip into something more comfortable.
efter förvånanasvärt länge som reddie och blondin var det nu hög tid att bli lite seriös igen.
så here we go.
jag lämnade ett lund i sommar i fredags, för att återvända till lund i höst igår.
allt är annat. solen lyser lite lugnare. värmer lite coolare. och jackor, har de tagit på sig, skåningarna.
som definitiv deklaration på att det nu är höst var det då även dags för det mig att slip into something more comfortable.
efter förvånanasvärt länge som reddie och blondin var det nu hög tid att bli lite seriös igen.
så here we go.
NY KRÖNIKA! NY LÅT!
på AT finns nu ny krönika.
där finns även en smygpremiär, ett smakprov ur ny låt,
första på skiva två.
ta del av allt detta
smarriga
här
min gamla kille ringer
på väg hem ifrån jobbet och mitt i en mening spatserar en märklig varelse över vägen bredvid som överraskar honom till den milda grad, att all typ av vettig associationsförmåga flyger out the window.
betänk nu att detta är en väldigt sansad man.
"OH jävlar sara! en jättehare går över vägen!
alltså, den är stor som en häst!
eller ja, om du tänker.. åtmistone som en jättejättestor pudel."
jajjamen.
för alltid, älskar jag honom.
lägesrapport
har:
makrillmackor
mintchoklad
cola zero
kli i fingrarna
saknar:
pianot
gud som jag saknar pianot.
kyrkan
utanför mitt hus finns en park och ett klostergårdens centrum. det är sisådär hundra meter dit och i centrum finns en bussstation, ett konditori, ett thaiplace, en pizzeria, netto och konsum. ett trevligt centrum alltså, för oss som bor här i klostergården. livsfarligt, såklart, med ett konditori så nära men annars bra att ha. där finns oxå en kyrka och det är den det här ska handla om.
kyrkklockorna ringer varje timme. allt gott. men ibland får de för sig att spela olika melodier och det är något som är nytt för mig. alldeles nyss framförde de tillexempel ett mycket förvirrat stycke. klockor i diverse ton och takt, mycket dåligt regisserat.
jaja
samtliga av de tre söndagar jag har bott här nu har jag planerat att gå dit. eller på lördagen har jag planerat att på söndagen ska det ske. mest för att kolla in stället och lugna mig lite. alltid gillat kyrkor. har väl dock varit rätt usel på att, när det väl gällt, faktiskt skrida till verket med detta.
nu i söndags vaknade jag tillexempel 14.15.
men nästa söndag..
då händer det helt säkert.
det slår mig
angående universum.
som vi ju vet, är oändligt.
men som vi ju också vet, expanderar.
naturvetenskap.
det är ju en omöjlighet, slår det mig. antingen är det alltså inte oändligt, eller så expanderar det inte alls. och då har det inte suttit ihop innan stora smällen.
vilket det ju har.
klockan är 01.25
och nu är det då sannerligen kört igen.
som vi ju vet, är oändligt.
men som vi ju också vet, expanderar.
naturvetenskap.
det är ju en omöjlighet, slår det mig. antingen är det alltså inte oändligt, eller så expanderar det inte alls. och då har det inte suttit ihop innan stora smällen.
vilket det ju har.
klockan är 01.25
och nu är det då sannerligen kört igen.
en annan grej
som jag gjort som var lite skämmigt var när jag i tisdags faktiskt hade koll på den journalistgästföreläsare som kommer till oss nästa vecka och blev ombedd att berätta lite om henne. då sa jag att hon skrivit en bok som är asbra och så fortsatte jag pladdra på och läraren blev imponerad.
tills jag sa att boken utspelar sig i motala, i värmland.
eftert ljudliga protester vet vi nu alla att motala ligger i östergötland. helt på andra sidan sverige. och eftersom min klass har en sån fantastisk skön stil svarade samtliga igår på festen när vi diskuterade var deras hemstäder låg, att jag nog ändå inte skulle veta, men att jag kunde tänka mig att det låg, typ, i värmland.
kärlek, kärlek, kärlek.
jag skämmer ut mig, igen.
jag funderar på att ha en egen kategori, för jag-skämmer-ut-mig-inläggen. börjar ju bli en del.
igår var vi ute med klassen. förtio stycken var vi och ALLA drack öl. alla killarna och alla tjejerna. det hade jag ingen aning om att alla gör. men jag drack vin eftersom ja inte tycker om öl och för att jag faktiskt tycker om vin. simpelt. jag stod plötsligt ut lite, för det, men tänkte inte mer på den saken. när folk köpte öl till sig, köpte de vin till mig. rundor som rundor resonerade väl dem. klassiskt misstag.
när jag skulle cykla hem sen cyklade jag rakt ner i en häck. fattar inte hur det gick till. i min ensamhet, ska väl tilläggas. men ändå. fick trockla mig ut. och cykeln.
stilen på det.
stilen på det.
enastående
det finns en sak i människor och i livet som jag älskar och förbannar, mer än allt det andra och det är dubbelsidigheten. att allt är två. allt är motsatser. i varje vita finns en svärta. och vice versa. alltid.
i lyckan här finns en ensamhet. och jag tycker om den. och jag tycker illa om den. och egentligen är den bara hitte på, för jag har fullt med saker att göra och jag har fullt med människor att göra det tillsammans med. som jag tycker om och som verkar tycka iallafall att jag duger i krig. men ändå. ensamheten. nyheten. börjabyggheten.
det var längesen jag var enastående och det tar ett tag att komma in i. tre år sedan jag bodde själv. och man blir ju inte så cool när man fått för mycket hjälp. så det jobbar jag på nu.
igår skulle jag tillexempel köpa en tavla. eller åtminstone en ram till min tavla som jag köpte från england för längesen men som jag inte hittat någon bra ram till. förrän nudå.
jag hittade ramen för 45 kronor men då fick jag nog be någon hjälpa mig att ta den med hem, sa tanten på erikshjälpen. fair enough sa jag, men jag klarar mig själv.
och så gick jag med den genom hela stan, så här:
såg, som ni ser, rätt dum ut. men okej.
när jag kom hem skulle jag då få i själva tavlan i ramen på ett bra sätt.
INTE HELT ENKELT. det blev snett och jag svor och fläkte naglarna på de där idiotiska metallbitarna man ska böja upp och jag fick göra om hundra gånger och jag fick en flis av den gamla skitramen jag köpt och jag får fortfarande inte ut den ur fingret. när jag tillslut fick den någorlunda på plats så skulle jag bara sätta upp den.
och då inser jag att jag har bara betongväggar.
JAJAJA.
där fanns en krok och där hänger den nu.
KLART.
