sariskt

det finns en sak i människor och i livet som jag älskar och förbannar, mer än allt det andra och det är dubbelsidigheten. att allt är två. allt är motsatser. i varje vita finns en svärta. och vice versa. alltid.

i lyckan här finns en ensamhet. och jag tycker om den. och jag tycker illa om den. och egentligen är den bara hitte på, för jag har fullt med saker att göra och jag har fullt med människor att göra det tillsammans med. som jag tycker om och som verkar tycka iallafall att jag duger i krig. men ändå. ensamheten. nyheten. börjabyggheten.

det var längesen jag var enastående och det tar ett tag att komma in i. tre år sedan jag bodde själv. och man blir ju inte så cool när man fått för mycket hjälp. så det jobbar jag på nu.


igår skulle jag tillexempel köpa en tavla. eller åtminstone en ram till min tavla som jag köpte från england för längesen men som jag inte hittat någon bra ram till. förrän nudå.

jag hittade ramen för 45 kronor men då fick jag nog be någon hjälpa mig att ta den med hem, sa tanten på erikshjälpen. fair enough sa jag, men jag klarar mig själv.


och så gick jag med den genom hela stan, så här:



såg, som ni ser, rätt dum ut. men okej.


när jag kom hem skulle jag då få i själva tavlan i ramen på ett bra sätt.
INTE HELT ENKELT. det blev snett och jag svor och fläkte naglarna på de där idiotiska metallbitarna man ska böja upp och jag fick göra om hundra gånger och jag fick en flis av den gamla skitramen jag köpt och jag får fortfarande inte ut den ur fingret. när jag tillslut fick den någorlunda på plats så skulle jag bara sätta upp den.


och då inser jag att jag har bara betongväggar.

JAJAJA.

där fanns en krok och där hänger den nu.

KLART.