sariskt

jonas i min klass drog ett strå i himlen när hans farsa valde att inte döpa honom till sitt efternamn olofsson utan istället ge gossebarnet moderns namn nyström. om det var ett långt eller kort strå förtäljer inte historien. men där och då blev det klart att  24 år senare, på journalisthögskolan där allt går i bokstavsordning, kommer han att ständigt buntas ihop med någon som heter typ, nygren.

och det gör ju jag. 
det strået jag drog i himlen när min farsa valde att inte heta benon, var utan tvekan långt.

jonasy nyström är nämligen ett geni, på många sätt. allmänbildad och smart och så genomskådar han mig och gillar mig trots det. eftersom han är blå som havet och stadsbarn in i märgen är vi motsatser, men har redan befäst vår ställning som partners in crime på språk- och litteraturcentrum där vi håller till om dagarna.

han i tid, jag straxt därefter. han med senste macdatorn, jag med papper. ibland även med penna.

i fredags åkte vi till helsingborg för att intervju en sossepamp som heter uno och som glömde bort att han bokat mötet med oss och därför aldrig kom. då blev vi vansinniga och fick åka hem igen. men det är ett annat inlägg. igår gjorde vi iallafall vår första intervju som journaliststudenter och idag gick vi igenom anteckningarna. 

då konstaterade vi att vi bevisligen är direkt usla på att anteckna både han och jag. som två ytterligheter, av motsatt anledning, men allt jämt usla.


är det inte lite vackert så säg?

 

jonas:



Jag: