en olycka kommer sällan ensam
samma dag som sveriges radio i stockholm ville ha mitt och västgötaanders laserreportage, ringde sveriges radio i borås och ville ha själva mig som sommarvikarie på nyhetsredaktionen.
radiopratare, javisst. alltså.
om ni inte fått nog av mig, så är det då läge att slå på radion i sommar.
nu känns det som att det inte blir mycket bättre, så nu lämnar jag landet.
italien,
tror jag det blir.
vi får se.
men glad påsk på er!
plötsligt händer det, igen.
minns ni att jag tjatat om den där gröna lasern, om mitt allra första radioreportage som jag själv, givetvis, tyckte var döviktigt att det skulle sändas i riktig radio?
idag när jag står med hela famnen full av påskliljor och är i just färd med att shoppa lite nya härliga vårdukar, ringer sveriges i särklass mest seriösa nyhetsprogram och frågar mig hur mycket jag vill att de ska betala mig.
verkligheten, ja.
herregud.
full för kärlekens skull
Plura, denna Plura, sjunger i högtalarna nu att han fortfarande inte är en sån som gör allt rätt.
det finns något så väldigt smart i att bara fastställa det. att från början berätta att här är jag, och det här kommer antagligen att gå fullständigt åt helvete.
vi har vingar av guld, säger han.
vet ni förresten att jag själv varit vit i en hel månad på tisdag? inte en endaste sipp vin till maten eller festen eller ens tentorna. för att veta att det går utan, allt. så har jag också skrivit som en sopa, det senaste.
fast våren har stigit mig åt huvudet nu och jag tyckte det var så gött igår att vara ledig, att jag minsann tar två veckor ledigt och jag börjar idag. inte heller jag är en ju sån som gör allt rätt. tro på fan om jag inte ska sätta mig i en alldeles för dyr bil, åka långt långt utan destination och släcka den där törsten nu.
eller som han säger det, plura, när han är full för kärlekens skull.
det har sina fördelar, iofs
sim salabim!
polisen ljuger
alltså, lockligt var det väl inte direkt på bilden heller.. försökte jag.. otvättat kanske..
"nej nej, lockigt är det här, det ser jag!"
jahaja.
tror ni att det går?
älskar förövrigt att min födelseort är remmene. remmene på det där passet håller mig föralltid grundad. om sara marie viola är heliumballongen så är remmene knuten den sitter fast med i trädet som står så hårt djupt tryggt rotat i trädgården där jag föddes.
det är inte lätt
ibland behöver man liksom stänga av. jonas och max hanterar, som alltid, de tuffa situationerna konstruktivt.
tonight, you know i love you so
det börjar bli sent. som alltid. men ikväll spelar det för första gången på 10-talet ingen roll. ikväll viskar lund sitt vackra lugn in i mina lungor. och inatt när jag sov la han stora trygghanden mot min käke, knackade mot de hårt spända musklerna, sa sara slappna av.
jag funderar jättemycket på den här bloggen. den fyllde tre år i januari och jag vet inte exakt hur den ska fortsätta. kanske skulle den må bra av en ny ton. kanske skulle den må bra av lite struktur. kanske börjar den kräva stora bokstäver. adverb. bisatser. eller så är det just det, som skulle ta kål på den.
snart fyller jag tjugotre och jag älskar tanken på att bli äldre. älskar tanken på att det är så långt tid kvar att vara ung på. och på allt det som ska hända. imorse när jag gick utanför dörren stod en unge vid trappräcket och sa till mig att hon flyttat in. hej hej, sa hon, nu har jag flyttat hit!
välkommen lilla vän, sa jag, välkommen.
hon och hennes bröder kom med våren. bara sådär, nu har vi flyttat hit liksom. våren är här nu, och som jag behöver den. vi behöver den. den här vintern blev för lång. för kall. den gav sig liksom inte och jag märker det nu på mitt tålamod. på mitt tonfall mot alla de jag älskar.
ser det på listan jag skrev med alla jag borde ringa och fråga hur de mår, om de överlevt och slickat sina sår färdigt den här vintern.
men fortfarande inte gör det.
imorgon är det min första lediga dag för mig själv på så länge. jag har saknat dem. och när det kommer till lediga dagar så prioriterar jag som alltid, natten innan. fönstret är öppet nu. täcket är tillräckligt varmt igen och bara nästippen är kall när man vaknar. käkarna slappnar av nu.
äntligen.
insikter
den här kvällen hade dåliga förutsättningar. oddsen emot sig.
dagen grundades med alldeles för lite sömn och alldeles för mycket att göra. ett skadat knä, flottigt hår, ett borttappat reporterblock, ett kraschat word och en to-do-lista längre än hudson river.
men så pratade jag med pappa, som var på rätt sida ljuset och skrattade lite med mig åt eländet och att vi båda blivit gamla, på vårt sätt. jag hänger inte med min generation coh han hänger inte med sin. kanske är det våra sätt att handskas med det hela. vi har väl svårt att riktigt lyssna på vad de säger att vi borde, antar jag.
som vanligt säger pappa åt mig att jag måste skaffa mig system för sortering. datorn var det, den här gången. älskar honom för det. vet att det aldrig kommer gå, och vet lika mycket att han har rätt om att jag måste.
iväg med dig säger han, sätt igång, deadlines är deadlines och du är inte viktigare än dem som väntar på dig.
så jag skriver om artikelns om föll bort i word, och vet att det var mitt fel. skriver skriver skriver.
dricker kaffe, skriver klart och börjar på den andra artikeln. den första för lundagård, min nya tidning.
och så plötsligt så faller det ner i mig. den fina varma insikten om att det är så roligt det här. att skriva antagligen är det härligaste man kan göra.
så det gör jag.
sorterar inte, men skriver.
producerar.
därför, är jag.
vid lokalbrist
såg förresten
sherlock holmes komma cyklandes utanför skolan idag. motpolsjonas hisnade vid blotta tanken.
vårtecken!
grabbarna tänkte först som vanligt satsa på kolsyrat vatten med citronsmak men tog istället varsin stadig pilsner från typ, ukraina.
och solen sken.
och vi hade ingen aning om framtiden.
angående fiskmunnen, igen.
så är den ju, som sagt, inte så stor den där överläppen.
och hos polisen vill man inte hjälpa till.
idag när jag var där för att ta passfoto fick tanten i luckan säga åt mig hela tre (3!) gånger att stänga munnen. och hålla munnen stängd under hela tiden fotoapparaten arbetar.
för att när jag sen då vid fjärde omtagningen tillslut gjode ett lyckat försök, toppade hon med den uppmuntrande kommentaren
"nu gör du rätt. fast du ser då verkligen inte ut som du"
det är visst svårare än man tror, sa jag, att se ut som sig själv dessa dar.
just det ja
jag berättade ju innan jag skulle till växjö, att tåget gick 7.04.synd bara att jag vaknade 7.34.
det blev rätt hetsigt, och trots att jag skyndade mig allt jag kunde (tog tightsen bakofram, snodde johans tjejs cykel till stationen, sminkade mig på tåget osv.) blev de stackars gullungarna snuvade på en halvtimmes tänkbar sovmorgon.
innan jag då skulle hålla min brillianta föreläsning om vikten av att göra goda intryck.
godmorgon, omdöme!
vi som redan har allt
pratar de om på tv. och man börjar bli trött på det där nu. jag blir trött på mig själv för att jag blir trött på att höra om det där. för självklart måste vi prata om det. det är vår tids kanske viktigaste fråga. men jag orkar inte höra på en nisse till i dyra slipsar och pressade etonskjortor sitta i tv och säga att vi måste konsumera mindre och att han mot alla odds tror på framtiden och minsann föraktar plast.
man kan blir tokig för mindre.
på tal om tåkig så kan jag inte hjälpa att tycka att det låter så fel, när de säger ordet störd på tv. det funkar inte för mig när seriösa människor sitter i aktuellt och berättar att någon mördare var allvarligt psykiskt störd.
jag fnissar. störd störd störd ekar i huvudet på vacker västgötska.
och det har blivit en del tjat om det där också igen. om västgötskans vara eller ickevara och kanske då främst om min. jag lägger undan den så lätt nuförtiden. pratar med skåneintanationen eller stockholmsvokaler eller allt vad jag gör. kalle och maja är värst och smittar mig så lätt med sina strålande riksskånska melodier. och i radio får man inte säga stöört. eller höört. eller det var la gött.
men så får man inte heller läga bort sitt ursprung. alltid är det liksom något.
en av gymnasieungarna som jag var och föreläste för i växjö häromdan frågade mig om mitt budskap. vad har du egentligen för budskap, sa hon. och jag blev tyst. älskade henne lite för den snygga frågan. som vi väl borde ställa oss lite oftare. varför gör jag det här, vilken känsla vill jag lägga i deras magar när de går ut.
jag vill mest att man inte ska vara så hård sa jag. gärna uppåt framåt, men lite mera mjuk, och lite mindre rädd.
det är inte hela världen, sa jag, om man krabbar till det.
det är viktigt att komma ihåg.
för nästan ingenting är hela världen.
man skulle kunna tro
att jag ligger på latsidan. men det gör jag inte! jag jobbar hårt hårt för att trygga min framtid. vilket ni förstår inte är ett enkelt arbete. idag har jag tillexempel tjatat jättemycket på några producenter på sveriges radio. de är väl inte mer än människor de med, tänker jag. och så har jag snackat med chefslovisa på radion i borås. och det skulle väl vara attans om ingen av alla de jag tjatar på hela dagarna, har lust att slänga lite pengar min väg.
imorgon ska jag dock tillbaka till brottsplatsen, för en dag i sköna gröna växjö. europas grönaste stad, som den så fint heter. där ska jag snacka med lite gymnasieelever om deras framtid, vilket kan vara skönt att lägga bort min egen för en stund. jag ska vara där i egenskap av livs levande journaliststudent och allmänt sakkunnig livserfaren människa. sjukt men sant. det har man tydligen vett att betala mig för. att prata om hur det är att utbilda sig rakaste vägen in i arbetslöshet. jo jag tackar ja.
sa jag att tåget går 07.02?
och alla byxor äro, som vanligt, dyra.
känn dig bländad!
det är kanske världens vackraste tisdag.
mitt laserscoop är klart, imorgon är ledig dag, till kvällen får jag finbesök och lund luktar som vår.
jag tar en bild för att visa att solen faktiskt skiner på mitt fjuniga nylle idag.
det var bevisligen, ett tag sen sist.
