keep it loose, child.
det finns vissa saker i mitt liv som inte förändras. en del saker som går i repris om och om igen. en sån grej är skorna, vinterskorna som läcker in. tårna i tö-tider inbäddade i blöt slushpuppie. men ingen som såg solnedgången för någon timma sen kan förneka det faktum att våren visst är på väg.
om en månad, är det första mars.
men idag är det januari och sista dagen i lägenheten. inatt sover jag sista natten i kojan. kojan som jag älskade så när jag kom hit. som jag längtade efter att få möta våren i. sitta bland knopparna och skriva den där diktsamlingen jag pratade om. men som inte blir nu. som iallafall inte blir här.
för det blir inte alltid som man tror. och det är väl ännu en sån sak som verkar upprepa sig i det här livet för mig. lägenheterna och deras överraskningar. femte blir det nu, sen hemifrånflytten för fyra år sen. och ingen blir som den första, den på egen hand utan förstånd och med all frihet i världen. eller som den andra, som var min och julias och det kanske konstigaste året i mitt liv. eller som den tredje, som var min egen igen, men som stod tom i ett år när jag hade fullt upp med att vara kär. eller som den här då, den fjärde. som var min fristad, mitt lugn från början och som tillslut blev till någon annans galenskap.
jag önskar inte bort allt det som hände här. är glad för det. eller kanske inte glad, men .. jo glad. glad för den grundläggande lektionen i medmänsklighet. i förståelse. i brutalkrocken med vetskapen om att människor inte alls har det så bra som jag. att bo här i crazytown har varit som att sätta uppspärrnings-tandpinnar för de ögon man helst bara vill stänga. det har varit vardagar med allt det vi gör vårt bästa för att knipa vårt hårdaste inför. sånt jag bara såg på film hände här, varje dag. en vägg bort.
men nu lämnar jag det.
och när jag vandrade längst lunds vingliga gator idag, fick de kyliga tårna gå en tuff match mot pirret i magen. när solen var på väg ner och hela världen var brandgul, när luften luktade friska vindar och solen lovade nya äventyr pirrade min mage som i alla andra börjor jag stått inför.
nu gör vi det här, tänkte jag.
nu gör vi det här.
en tanke bara..
läste just om att man nu förbjuder reductil, som är ett bantningspiller, efter en jättestor studie som visat, ja vad det nu var. det var inte så bra iallafall.
i den här studien har man haft några tusen tjockisar som inte velat annat än att få lite hjälp med bantningen och så har man då gett reductil till halva ligan och så fick den andra hälften knapra fejkad medicin, i form av sockerpiller.
var det inte lite väl taskigt för dem som inte fick preparatet, att istället få just sockerpiller?
snart är det fredag, alltså finns jag.
jo men visst hörrni, snart har jag klarat av en hel vecka med fulla härliga dagar i skolan. jag och mitt tvteam. eftersom min klocka ringer varje morgon typ innan jag gått och lagt mig, är jag vid det här laget helt sjukt trött.
vilket såklart inte är något emot vad jag är när jag stiger upp.
på morgonen är jag i en liten koma, kan man säga, och har rätt så svårt att hantera helt vardagliga situationer. som att hålla i sminkborsten, till exempel.
och om något kan gå fel, så gör det i regel det.
mamma och pappa har hittat en jäääättefin helt exklusiv strand idag, som skulle varit perfekt om det bara inte varit så varmt där nu så att man måste ha drinken i skuggan
och jag tycker det är jättekul för dem. verkligen.
nicke, oscar och jag.
jag har börjat skolan igen, som ni kanske förstått eftersom bloggen är up and running. i skolan nu sysslar vi med TV. det ska vi göra i några veckor framöver och vi är redan indelade i TVteam. i TVteamet är man tre personer där två personer jobbar bakom och en framför kameran. i min grupp undrade niklas och oscar om de var okej att de slapp vara i rutan. det sa jag att det var.
igår filmade vi våra första inslag, med oss själva, och idag har vi först i helklass kollar på dem på storbild och sedan fipplat in dem i datorn för redigering och klippning och allt sånt pill. detta innebär att vi sitter och tittar på mitt fjuniga nylle typ åtta timmar i sträck. alla som är valda att vara framför kameran, hatar det.
själv, vill jag liksom aldrig gå hem.
mamma och pappa
bestämde sig hastigt att de var mer sugna på sommar än vinter, så de drog till gran canaria en sväng. vips sa det, och så var de borta.
visst känns de roligt för dem att kunna vara så spontana, men jag jag tycker väl ändå att de kunde slängt med sig åtminstone något par rena underkläder.
hemma
det är något speciellt med att ha ett hemma. hemma där man samlas i köket för kaffe klockan fyra alla dagar och där man dricker saft och äter makrill som man inte köpt själv. där mamma kollar så man har varmt på sig när man går ut och där pappa blir helt oroad om man typ, får blåskatarr.
ja härligt är det minsann, där hemma på roshill.
älskerierna
jag funderar den här natten på det finurliga i att älska.
någon sa till mig en gång att man ska vara snäll mot dem som älskar en. det kan låta banalt, fasst om man tänker mer på det så är det inte riktigt lika enkelt. för visst är det så att vi går runt och är rätt härliga dagarna i ända mot folk som inte alls älskar oss? vi skärper oss för folk som kanske till och med tycker direkt illa om oss. sen kommer vi hem till dem som älskar oss och tar oss friheten att ibland bete oss rätt så rått. de som älskar oss låter vi ogenerat ta del av det värsta vi har. kanske för att det bara är dem som kan hantera vårt värsta och för att det måste ut någonstans. jag vet inte. men att försöka vara lite shysstare mot just de som trots allt valt att faktiskt älska mig, ska vara min tanke det här året.
och förresten så har jag fått ett splirrans nytt namn på min lilla lista nu, den över folk som älskar mig. Ja Älska Dej, sa fina lilla kalle igår till mig i soffan på prinsesskalaset. när jag åkte hem för julen kunde det lilla knytet knappt säga mitt namn och nu går han alltså runt och krossar hjärtan på det här viset. jag blir såklart fortfarande alldeles varm i själen vid blotta tanken. bara barn, va? bara barn.
om ni undrat
så väldigt, väldigt dumt. och fåfängt.
sorry för det.
imorgon åker jag tillbaka till lund och då blir det åka av med skrivandet igen. först ska jag på prinsesskalas och sen ska jag vara tvjournalist i fem veckor.
jippikajyej, det här blir kul.
var just i kyrkan
och sjöng. det var fullsatt vilket var roligt. det händer inte så ofta där dessa dar. men nu var det fullt för pensionärerna hade nyårssupé. 11.00, den tolfte. jag fattar inte helt det där. men man frågar inte. man bara sjunger.
en dam, som har barn i min farmors ålder, sa till mig en så fin grej. det här måste jag måste komma ihåg, sa hon.
att man ska sjunga för livet.
och det är lika bra att passa på medan man ändå lever.
aight, mr president.
hittade ett citat nu av fredrik Reinfeldt när han berättar varför han ville bli politiker. Rätt go inställning tycker jag, för en statsminster.
– jag har aldrig trott på revolution. däremot på att få bestämma själv, säger han
läste om en robinsonbrutta häromdan som hade lite samma åskt, när hon inte tyckte att samspelet i lägret fungerade som det skulle.
- de andra är så dåliga på att samarbeta. de gör inte som jag säger.
amanda och jag tänker samma om träslödjslärare
amanda är här på lördagsfest och gör mig lite sällskap när jag skriver. vi pratar om att jag bor närmare danmark än herrljunga."stackars dig, det låter ju inte så kul att nästan bo i danmark. mamma säger förresten att vi borde skänka skåne till danmark eftersom ingen ändå förstår vad någon av dem säger"
amanda 10 år och tycker att det är roligt i skolan och så är hon klassens expert på värmland. fast slöjd är tydligen bäst. träslöjd, alltså. just nu gör hon en ny säng till sin hund trix. allt är visst bra där i slöjden, förutom läraren då, säger hon.
"han är snäll.. men ja.. han är rätt trög."
jag ringer max
vi skriver våra essäer. våra juluppgifter. alla älskade tanken på det här när vi fick uppgiften. att få skriva fritt. välja ämne fritt. välja tonen fritt. vi uppmanades till och med att vara provokativa, modiga, sticka ut hakorna och alla älskade såklart idén.
med ett drygt dygn kvar sitter vi alla i samma sits. med urdruckna kaffekoppar och förstörda frisyrer efter allt huvudkli. 9 tusen tecken, som ska hålla ihop. som ska peka åt samma håll. argumenten som ska förankras och underbyggas var kanske inte så enkelt ändå.
jag ringer max som visar sig vara om än mer uppgiven än jag. bara max talar som han tänker. bara max berättar med så här snygga snirklar.
"sara jag är så ledsen. orden sviker mig. bokstäverna förenar sig inte till meningar. de ligger bara här likt 29 gravstenar över min kreativitet."
att det fortfande finns 22årignar som talar så här, på riktigt, ger mig allt hopp tillbaks.
en svensk tiger
kom att tänka på det här med fotbollsVM i sydafrika, igen. som vi ju inte är välkomma till nu, eftersom vi inte är tillräckligt bra.
tänk om vi hade gjort slag i saken och faktiskt bojkottat det av politiska skäl. inte ställt upp på hur de vita fortfarande behandlar de svarta där. tänk vad vi hade kunnat snacka VMhjältar.
tänk om vi hade lärt oss av OS sist i Kina. som vi också borde bojkottat förstås. vi var ändå fullständigt usla, resultatmässigt. men man vill så gärna vara med när det är folkfest. och man ska inte blanda politik och sport, såklart. som pimpim sa när vi rullade ut röda mattan för israel i malmö.
vi vill liksom så gärna röra oss fritt med de stora grabbarna.
och så gick det ju fullständigt åt skogen också, där med.
back in black
det är usla tider för folk som vill läsa den här bloggen. det kommer att bli bättre. det kommer att bli bra tillslut.
jag lever. ritar stora vackra pilar framåt nu. kopplar samman punkter som hängt löst. lugnar mig. allt det där jag trodde jag skulle behöva vänta längre på händer här nu.
och idag är tillbaka i ett köldskadat lund på mitt bibliotek på skolan som är min. skolan som heter språk- och litteraturcentrum och som inte kan förkortas på annat sätt än SOL. på blixtvisit är jag och åtevänder minsann till västergötland för allt det andra som är mitt, redan ikväll. jag är som vanligt, fortfarande jag, och hade visst glömt en hel bunt med dödsviktiga böcker här. bara att hämta.
här i lund står tiden still. årstiderna skiftar men annars har jag svårt att tänka mig en stad med ett så statiskt händelseförlopp som lund. de som är redo att ta nästa steg flyttar ut och lämnar återigen staden ensam de nya som flyttar in. de som flyttar in till nyheten att vara här. till festerna. till spexen. till tentorna. till valborg. till korridorerna. till bostadsbristen. till gemenskapen i ett liv i exil. ett liv för ett tag.
jag ser att tiden går på maja som lär sig klockan, på kalle som jag gång på gång lyckas tvinga i en för liten pyjamas och på deras mammas som säger i telefonen att det börjat puta. på att sambojohan blir tjugofem idag. och på mig själv som faktiskt går upp på morgonen nu. eller iallafall ibland.
jo men vi växer, kära vänner. visst växer vi.
