sariskt

det är usla tider för folk som vill läsa den här bloggen. det kommer att bli bättre. det kommer att bli bra tillslut.

jag lever. ritar stora vackra pilar framåt nu. kopplar samman punkter som hängt löst. lugnar mig. allt det där jag trodde jag skulle behöva vänta längre på händer här nu.

och idag är tillbaka i ett köldskadat lund på mitt bibliotek på skolan som är min. skolan som heter språk- och litteraturcentrum och som inte kan förkortas på annat sätt än SOL. på blixtvisit är jag och åtevänder minsann till västergötland för allt det andra som är mitt, redan ikväll.  jag är som vanligt, fortfarande jag, och hade visst glömt en hel bunt med dödsviktiga böcker här. bara att hämta.

här i lund står tiden still. årstiderna skiftar men annars har jag svårt att tänka mig en stad med ett så statiskt händelseförlopp som lund. de som är redo att ta nästa steg flyttar ut och lämnar återigen staden ensam de nya som flyttar in. de som flyttar in till nyheten att vara här.  till festerna. till spexen. till tentorna. till valborg. till korridorerna. till bostadsbristen. till gemenskapen i ett liv i exil. ett liv för ett tag. 

jag ser att tiden går på maja som lär sig klockan, på kalle som jag gång på gång lyckas tvinga i en för liten pyjamas och på deras mammas som säger i telefonen att det börjat puta. på att sambojohan blir tjugofem idag. och på mig själv som faktiskt går upp på morgonen nu. eller iallafall ibland.

jo men vi växer, kära vänner. visst växer vi.