sariskt

vi skriver våra essäer. våra juluppgifter. alla älskade tanken på det här när vi fick uppgiften. att få skriva fritt. välja ämne fritt. välja tonen fritt. vi uppmanades till och med att vara provokativa, modiga, sticka ut hakorna och alla älskade såklart idén.

med ett drygt dygn kvar sitter vi alla i samma sits. med urdruckna kaffekoppar och förstörda frisyrer efter allt huvudkli. 9 tusen tecken, som ska hålla ihop. som ska peka åt samma håll. argumenten som ska förankras och underbyggas var kanske inte så enkelt ändå. 

jag ringer max som visar sig vara om än mer uppgiven än jag. bara max talar som han tänker. bara max berättar med så här snygga snirklar.

"sara jag är så ledsen. orden sviker mig. bokstäverna förenar sig inte till meningar. de ligger bara här likt 29 gravstenar över min kreativitet."

att det fortfande finns 22årignar som talar så här, på riktigt, ger mig allt hopp tillbaks.