sariskt

jonas i min klass drog ett strå i himlen när hans farsa valde att inte döpa honom till sitt efternamn olofsson utan istället ge gossebarnet moderns namn nyström. om det var ett långt eller kort strå förtäljer inte historien. men där och då blev det klart att  24 år senare, på journalisthögskolan där allt går i bokstavsordning, kommer han att ständigt buntas ihop med någon som heter typ, nygren.

och det gör ju jag. 
det strået jag drog i himlen när min farsa valde att inte heta benon, var utan tvekan långt.

jonasy nyström är nämligen ett geni, på många sätt. allmänbildad och smart och så genomskådar han mig och gillar mig trots det. eftersom han är blå som havet och stadsbarn in i märgen är vi motsatser, men har redan befäst vår ställning som partners in crime på språk- och litteraturcentrum där vi håller till om dagarna.

han i tid, jag straxt därefter. han med senste macdatorn, jag med papper. ibland även med penna.

i fredags åkte vi till helsingborg för att intervju en sossepamp som heter uno och som glömde bort att han bokat mötet med oss och därför aldrig kom. då blev vi vansinniga och fick åka hem igen. men det är ett annat inlägg. igår gjorde vi iallafall vår första intervju som journaliststudenter och idag gick vi igenom anteckningarna. 

då konstaterade vi att vi bevisligen är direkt usla på att anteckna både han och jag. som två ytterligheter, av motsatt anledning, men allt jämt usla.


är det inte lite vackert så säg?

 

jonas:



Jag:

riktigt ordentligt och har ungefär sovit sen i tisdags. och så tappade jag rösten. kunde inte säga flaska. och det kan ni ju tänka er att det var en ny upplevelse för mig.

hade således väldigt mycket tid till att tänka.

och ja..


när jag stod i duschen hade jag ett genombrott i min filosofi. där slog det ner i skallen på mig att allt jag vet, i själva verket ju bara är sånt jag tror att jag vet. när man vet något, tror man på att man vet det.

och alltså vet man det inte alls,
man tror.


och så virrade jag bort mig däri.
fullständigt.

nu vet jag inte var jag tror och tror inte vad jag vet.



men jag börjar bli piggare.

välkommen måndag!

och har gått hela dagen i en alldeles för tunn tröja. på alla sätt. trevlig klädnad, sa studierektorn, man ser ju allting.

nu är jag bjuden på middag, hos den riktiga rektorn. den stora rektorn. du ska väl byta om, sa fina jonas lite diskret. jonas som är min partner in crime i vår nya researchjakt på skånes makthavare och som är bra och från stockholm.

vi har haft en mycket annorlunda dag jag och han där vi bland annat träffat en man som kanske var en kvinna, letat i hundra år gamla böcker i stora landsarkivet och sedan nästan fotat en mysbyxklädd och sovande torkel pettersson i skolcafet.

NU är det då middag hemma hos rektor Per. Jag vet inte hur detta ska gå, alls. men jag inser att det är en kontakt att vårda, det här. jonas tror på mig och  varnade mig endast för att upprepa beteendet från lunchen, då jag vräkte ut salladsdressingen över bordet bredvid och när en vind tog tag i pappret under drickan som sedermera for ut över mina jeans.

insha-allah, sa jag, insha-allah.


håll tummarna.

 

I fredags var jag i malmö och åt diverse hummrar och stekar och drack diverse chapagnedrinkar i vad som antagligen skulle visa sig vara det här årets sista sommarnatt.

jag lämnade ett lund i sommar i fredags, för att återvända till lund i höst igår.

allt är annat. solen lyser lite lugnare. värmer lite coolare. och jackor, har de tagit på sig, skåningarna.

som definitiv deklaration på att det nu är höst var det då även dags för det mig att slip into something more comfortable.

efter förvånanasvärt länge som reddie och blondin var det nu hög tid att bli lite seriös igen.

så here we go.

på väg hem ifrån jobbet och mitt i en mening spatserar en märklig varelse över vägen bredvid som överraskar honom till den milda grad, att all typ av vettig associationsförmåga flyger out the window.

betänk nu att detta är en väldigt sansad man.


"OH jävlar sara!  en jättehare går över vägen!
alltså, den är stor som en häst!

eller ja, om du tänker.. åtmistone som en jättejättestor pudel."


jajjamen.
för alltid, älskar jag honom.

har:

makrillmackor
mintchoklad
cola zero
kli i fingrarna

saknar:

pianot


gud som jag saknar pianot.

utanför mitt hus finns en park och ett klostergårdens centrum. det är sisådär hundra meter dit och i centrum finns en bussstation, ett konditori, ett thaiplace, en pizzeria, netto och konsum. ett trevligt centrum alltså, för oss som bor här i klostergården. livsfarligt, såklart, med ett konditori så nära men annars bra att ha. där finns oxå en kyrka och det är den det här ska handla om.

kyrkklockorna ringer varje timme. allt gott. men ibland får de för sig att spela olika melodier och det är något som är nytt för mig. alldeles nyss framförde de tillexempel ett mycket förvirrat stycke. klockor i diverse ton och takt, mycket dåligt regisserat.

jaja

samtliga av de tre söndagar jag har bott här nu har jag planerat att gå dit. eller på lördagen har jag planerat att på söndagen ska det ske. mest för att kolla in stället och lugna mig lite. alltid gillat kyrkor. har väl dock varit rätt usel på att, när det väl gällt, faktiskt skrida till verket med detta.

nu i söndags vaknade jag tillexempel 14.15.

men nästa söndag..

då händer det helt säkert.

angående universum.


som vi ju vet, är oändligt.

men som vi ju också vet, expanderar.



naturvetenskap.


det är ju en omöjlighet, slår det mig. antingen är det alltså inte oändligt, eller så expanderar det inte alls. och då har det inte suttit ihop innan stora smällen.
vilket det ju har.

klockan är 01.25

och nu är det då sannerligen kört igen.

som jag gjort som var lite skämmigt var när jag i tisdags faktiskt hade koll på den journalistgästföreläsare som kommer till oss nästa vecka och blev ombedd att berätta lite om henne. då sa jag att hon skrivit en bok som är asbra och så fortsatte jag pladdra på och läraren blev imponerad.

tills jag sa att boken utspelar sig i motala, i värmland.

eftert ljudliga protester vet vi nu alla att motala ligger i östergötland. helt på andra sidan sverige. och eftersom min klass har en sån fantastisk skön stil svarade samtliga igår på festen när vi diskuterade var deras hemstäder låg, att jag nog ändå inte skulle veta, men att jag kunde tänka mig att det låg, typ, i värmland.

kärlek, kärlek, kärlek.

det finns en sak i människor och i livet som jag älskar och förbannar, mer än allt det andra och det är dubbelsidigheten. att allt är två. allt är motsatser. i varje vita finns en svärta. och vice versa. alltid.

i lyckan här finns en ensamhet. och jag tycker om den. och jag tycker illa om den. och egentligen är den bara hitte på, för jag har fullt med saker att göra och jag har fullt med människor att göra det tillsammans med. som jag tycker om och som verkar tycka iallafall att jag duger i krig. men ändå. ensamheten. nyheten. börjabyggheten.

det var längesen jag var enastående och det tar ett tag att komma in i. tre år sedan jag bodde själv. och man blir ju inte så cool när man fått för mycket hjälp. så det jobbar jag på nu.


igår skulle jag tillexempel köpa en tavla. eller åtminstone en ram till min tavla som jag köpte från england för längesen men som jag inte hittat någon bra ram till. förrän nudå.

jag hittade ramen för 45 kronor men då fick jag nog be någon hjälpa mig att ta den med hem, sa tanten på erikshjälpen. fair enough sa jag, men jag klarar mig själv.


och så gick jag med den genom hela stan, så här:



såg, som ni ser, rätt dum ut. men okej.


när jag kom hem skulle jag då få i själva tavlan i ramen på ett bra sätt.
INTE HELT ENKELT. det blev snett och jag svor och fläkte naglarna på de där idiotiska metallbitarna man ska böja upp och jag fick göra om hundra gånger och jag fick en flis av den gamla skitramen jag köpt och jag får fortfarande inte ut den ur fingret. när jag tillslut fick den någorlunda på plats så skulle jag bara sätta upp den.


och då inser jag att jag har bara betongväggar.

JAJAJA.

där fanns en krok och där hänger den nu.

KLART.

är man ledig så är man.




oprah och frukostkaffe. som iofs är pulverkaffe från euroshopper drucket i lånad mugg men som ju spelar mindre roll i sammanhanget.



för har jag berättat om min lägenhet? den har inte bara tre rum, två toaletter, panoramafönster mot parken, utan här finns ju även min favorit; balkong.

det kan vara lite varmt i köket, en ledig dag i september:




det kan vara sjukt gött på balkongen, en ledig dag i september.



det kan vara helt overkligt gött på balkongen, en ledig dag i september.



speciellt med serranoskinka och strålande, strålande mia skäringer



som om det inte vore nog ska jag och mina nya fräknar strax bli upphämtade för middag i vackra casa del ringdahl och imorgon är det skola igen.

 


jo men livet i lund, så att säga, rullar på.

och det enda jag vill är att gå till skolan ändå.

mm ja. livet.

jag köpte inte kladdkakan!



där

hej hej hej här sitter jag på espresso house med glasögon och världens största kaffe, filandes på en ny krönika. har förövrigt just köpt ett eiffeltornhalsband i silver av en gubbe på en loppis och sen letat ihjäl mig efter världens genom tiderna godaste danska rågbröd. det danska brödet hittade jag sedan efter mycket om och men på mormors bageri här i stan och rekomenderar det sönder och samman om ni springer påt.

det blir dock rätt lite krönika skriven här på espresso house idag. dels eftersom jag har en rafflande diskussion i huvudet angående: att köpa eller inte köpa kladdkaka, dels för att bredvid mig sitter tre mycket sofistikerade män i kostym och diskuterar känslor. de lutar sig in mot varandra över sina frappucinos och de säger saker jag aldrig hört en man säga till en annan man. om kvinnor. vackert, vackert om kvinnor talar de. hur vi tänker och hur vi måste behandlas.


vill flika in.
håller mig i skinnet.


tänker istället,
att visst skulle det sitta fint med kladdkaka.

alltså,

det finns saker i min personlighet som jag undrar varifrån jag fått. som jag inte ser tillstymmelsen till varken i mitt arv eller min miljö. ingen ville att det skulle bli så här, men så blev det bevisligen ändå. det mest framträdande av dessa drag för tillfället handlar om att jag har så otroligt lång startsträcka.

igår tog det tre timmar från det att jag bestämde mig för att det var dags att sova tills att jag faktiskt orkade göra det.

bara en sån sak.

och imorse ste jag upp halv nio (!) för att sedan lite sågär elegant sitta här som ett fån tills nu, och göra
ja

absolut ingenting alls.


nu börjar jag.


GODMORGON LUND.

det är fortfarande lika roligt i skolan. det är fortfarande lika vackert i skåne. och så har jag träffat lite folk jag gillar nu. som jag kan tänka mig att gilla mer i framtiden. birhte heter en tjej, tillexempel. bara det namnet liksom, birhte, är fantastiskt. vi får se hur det här blir.

några som jag redan vet att jag gillar ända in i märgen är mina nya passungar maja och kalle. vi har lekt förut men igår hade vi vår första date utan mamma och pappa och jisses vad vi hann med. maja och kalle bor mitt i bullerbyn med ungefär hundra andra ungar och hundra andra mammor och pappor, som titt som tätt kikar in för att diskutera vädret. då står man där med en pratsam morsa i köket, tre vilda prinsessor och en polismotorcyklist i vardagsrummet, en mammig minimänniska på höften och så många händer som möjligt i köttfärssåsen.




och som jag förälskat mig i de här barnen.

det blev rätt kladdigt och det blev rätt mycket pärlor på golvet och det blev rätt mycket grus mellan tårna. vi var uppe för länge och vi lekte med maten och vi åt tillochmed godis fast det bara var onsdag. efter cykelexpeditionen till lekparken återvände tre så skitiga människor till det där fina huset hos ringdahls att vi fick slänga oss bums in i duschen.

så med lödder bakom öronen och håret åt alla håll, efter vällingen och femtiotvå gånger av ronjas vargsång somnade jag och två alldeles underbara små lintottar, utan pyjamasar och med oborstade tänder, i mammas och pappas säng.

så kan det gå.

och här är dem: