sariskt

och det har varit en lång dag. en kort, lång dag.  med vatten och vin. skrattig och gråtig. tillhörighet och avsaknad. en miniatyr av själva allt fast på en enda dag.

jag är hemma. som jag ju alltid är men just den här gången hemma i herrljunga. på något vis lyckas man ändå alltid sakna något. små bitar av det andra hemmet. störst cravings på just nu:

hur härliga är inte ni liksom?

tack.

nu är det möte med de gamla ambassadörerna för att boka in nya jobb. nya dagar ute med brudarna i våra härliga bilar som jag alltid kör eller parkerar fel med. eftersom jag och fina frida är de bästa ambassadörerna har vi kravet nu på att alltid åka tillsammans och måste nu synka våra scheman. det här är ett krav vi får igenom med chefen också. hon flyttar runt för oss. jag känner mig stor.

men nej jag är inte alls nöjd med håret. jag ser inte klok ut på stan ska ni veta. bilden är mildare än verkligheten. fast fan vilken fin hy jag har där ser jag. peelingen, people, peelingen. 

jag pratade tidigare om att jag var sugen på att jobba igen. göra något vettigt borde vara medicinen. och som ni vet att när man vill, så blir det.

så idag var jag på möte och gick därifrån med två nya jobb. det var fint. ett nytt projekt som pysslar med samverkan mellan universitetet och verkligheten plockade mig och två andra att vara deras ambassadörer. det är lite fancy. tre av massor. jag gillar oddsen.

så om jag inte redan hade varit ambassadör hade jag varit superstolt för min nya titel nu. jag ska hålla föredrag och stå på nya mässor i nya tröjor och jag ska blogga på deras hemsida och vara kontakttjej och lotsa rätt. 

och när jag var där så slängde de in mig på uppdraget att marknadsföra en grej som heter drivhuset. drivhuset är grymma och hjälper folk att starta företag. det kan jag inget om. men jag ska lära mig. på måndag ska jag lära mig.

och det bästa av allt är att detta kommer jag att få betalt för.  rätt fint betalt med nollställt konto mätt. det är ett jobb. snacka och bli frågad och sen svara. ett jobb är det. eller två nu då.

japp. så nu kanske, blir det resa till sommaren ändå.

world tour of skåne.

man kan göra när man är rastlös är att tjäna pengar genom att köpa saker. igår tjänade jag en midre förmögenhet. kolla själva.

det händer ibland att jag får känslan av att jag har gått de här gatorna färdigt. det är en lurig känsla. den är förlamande och helt okonstruktiv. det är en rastlös jävel som pirrar innanför skinnet.

dock har jag blivit ganska duktig på att inte bara låta den ligga. det är som gödningsmedel för den nämnligen. nej man kan göra olika saker. man kan klippa av sig håret. men kan ta ett nytt jobb. man kan åka hem till mamma eller köpa sig en flarra champagne och gå ut i rosa peruk. man kan göra mycket.

den här gången har jag gjort lite olika. jag ska tillexempel på jobbintroduktionsmöte idag för ett företag som vill ha mig som ambassadör. det ska jag berätta mer om sen. sen så har jag börjat en ny kurs som handlar om att bestämma och det gillar jag. bestämma är bra.

men så fick jag för mig att skaffa ny hårfärg.

big mistake.

huge.

angående kaffekokare, som jag har tänkt på länge.

kaffemått är alltid lika stora. men på kaffebryggare finns två mått på koppar. stora och små, vilken jag fått lära mig att man ska ta lika många mått som antal stora koppar vattnet nåt upp till.

samma vatten når upp till fler skopor, med de små kopparnas lilla linjal mätt.

betyder det då, att när man ska dricka små koppar, vill man ha dem.. starkare?




det här är förresten min kaffekokare. den bytte jag till mig av farsan. fint byte. han fick en liten tv som han något år tidigare lånat ut till mig. micke bra.

jag såg ett program häromdan om extremt intelligenta barn, så kallade gifted children. jag kan inte släppa de här barnen och speciellt ett som var expert på filosofi. han sa så smart att han självklart eftersträvar perfektion - men att instrumenten för att mäta vad som är perfekt, aldrig själva är perfekta. perfektion kan därför bara uppnås inom ramen för det imperfekta och underminerar då sig själv. det är ett helvete, sa han. vilken kille.

de var kanske tio bast. det var nåt mattesnille, en var snart världmästare i schack, nån var supervirtuos på klassiskt piano och en annan hade sålt typ hundra tusen ex av sin första bok.

men som de reflekterade. vilken grej. de pratade om att det kanske inte alls var så gifted, utan narare cursed. ju mer man fattar och kan ta in om världen, desto större är risken för deppresioner och ensamhet och ett allmänt jävligt ledsamt liv, sa de.

hoppfulla kanske man inte kan kalla dem, men nog har de slagit huvudet på spiken där alla gånger.

så blir det ju en och annan dessa dar. men det finns en grej med dem som min hjärna blir mycket provocerad av.

"mer än en tablett ger inte ökad smärtlindring"

det där kan jag inte ta in.

hur funkar det? får kroppen liksom nog av smärtlindring där efter en tablett? jag har ju fortfarande ont. och om man tar en alvedon i kombination med iprenen, då minsann kan kroppen ta upp det och smärtlindra så in i.
 
det är inte logiskt detta.

man vet vad man ger sig in på redan när man slår siffrorna.

jag ringer.

jag får prata med någon som defintivt inte är helt rätt man för jobbet. han pratar som om jag försökte läsa hans läppar. överartikulerar varje ord och tar minst sagt god tid på sig. jag berättar att jag skulle behöva få hjälp att studieförsäkra så att jag får några pengar. han svarar att jag kan göra det själv. nej säger jag. jo säger han. han vägrar ge mig någon hjälp utan ber mig beställa koder och vänta på dem i dagar och jag vägrar tillbaks. sådär håller det på ett tag tills jag tar saken i egna händer och gör det man måste i de här lägena. jag ljuger.

"jag talade med din kollega i torsdags, som lovade mig att ni skulle kunna fixa det här åt mig direkt på telefon idag"

och sesam öppna dig.

"jaha ja okej. då kopplar jag dig till en handläggare"

som självklart fixar det direkt.


tack csn, frontfigurerna för god service.

jag har blivit lite sjuk nu. elle rinte lite. rätt så rejält. jag dallrar lite sådär ofrivilligt, mina delar klarar inte riktigt av sina uppgifter och det enda jag klarar av är att maila och kolla på film. det här ger mig väldiga skuldkänslor, när jag inte får något gjort. gullmamma säger sådär varmt i luren att sara är man sjuk så är man. jag älskar när hon säger sånt. men jag har faktiskt inte tid med det här.

allt kan vara min pappas fel. det är troligt. han är nämnligen supersjuk den stackarn. här åkte man hem i typ fem dagar men jag hann knappt se skymten av honom. han har inte varit hemma från jobbet på typ tjugo år den mannen, men nu är han sjuk. det gillar jag inte heller. men mamma stoppar om täcket och klappar på pannan och säger att joacim är man sjuk så är man.

jag funderar på att sluta svara i telefon när jag är sjuk. får man det? det rings och de smsas och det frågas när  i hela fridens namn jag ska bli öppen för allmänheten igen. patrik skickade det finaste och frågade varför universum skickar dåliga saker till goda människor. teodicéproblemet tror jag det heter. svårt. görsvårt. men universum har jag stor respekt för. det som hittade på himlen och grand canyon och murveldjuret och till och med allt. man ska inte sätta sig upp där. blir man sjuk så blir man.

nu: mer hallonsorbet!

sjunger spotifyLundell och han har återigen så rätt så rätt.


jag hoppas att jag berättat för er om den gången han tog min hand, i alingsås och sa mig det 

att

är det kärlek du vill ha
så är kärleken här nu.

japp det är jag. det är måndag. det är slutet på januari och det är fanimej början på allt annat. det är början på ett nytt år och jag inser att jag inte gett det sin rubrik ännu. viljestyrka hette det som gick. det här, ska heta överseende.

överseende, välviljande, välgörande. 2009.
fina bitar.

jag sitter i morfars skjorta och är precis hemkommen från min första lektion på den här terminen, den sista på den här etappen. troligtvis inte min sista, men kanske. man vet liksom inget om åren har jag lärt mig. men vet inget om framtiden. men vet inte att man blir kär, tillexempel. eller att man flyttar. eller att människor inte finns mer. men jag lär mig. lär mig hela tiden att inte veta.

jag cyklade hem på cyklen med de för långa bentagen och jag kände igen att jag var sugen. längesen nu, men sugenkänslan var det alla gånger. jag är sugen på det här igen. fina fina sugenkänslan.
 
och det börjar, som alltid för mig, i suget att skriva ner det.

så nu blir det åka av.


 

för det är var man gör när man inte vet riktigt vad man ska göra.så kollade jag på lite bilder och fastnade vid den här och något som jag inte tänkt på förut egentligen



är de inte lite väl lika?

sist på bollen absolut, men spotify VILKEN GREJ. det ska sägas.



jag var jävligt arg ett tag där och sen blev det ändå helg. det blir helg. något att hålla fast vid, alla gånger. och vilken helg sen. kalaskul, mm, japp. fina fina andreas hälsade på och som vi skrattade och som vi tryckte i oss käk och drinkar och som jag skadat mig. det är ju lite av en specialité of mine. den här gånger drog jag under en rafflande tumbrottningsmatch armbågen i en stenvägg, la handen på plattan och sen rev jag ner en stålpersienn som i sin färd mot backen med buller och brak borrade in sig i inte mindre än båda mina nakna fötter. alltid glädjer man någon tänker jag.

andra oväntade händelser var tillexempel när tobbe tog ett älgkliv utan dess like över soffan rakt ner i golvet och min nya dator, eller att jag gjort tippdebut. satte allt på bolton och stoke. gör inte om det.

ta det lugnt.

hörrni, den här bruden fick böja ner sig den här gången. jag blev så väldigt väldigt ledsen för det men jag kunde liksom inte förmå mig att vara nöjd hittills. det spelar ingen roll säger de åt mig. själv tänker jag att visst fan spelade det roll. nu har jag lite mer tid på mig  säger dem. men visst fan spelar det roll tänker jag.


men jag läser igenom uppsatsen en gång till. funderar över hur vi behandlar prestationer. rättar mig och tänker istället hur jag. inser att där måste vi börja, rättar mig igen, till jag.


och sedan händer en rolig grej. i slutsatsen läser jag ett citat jag skrev ungefär tio över sju i går morse efter att ha varit vaken snart fyra dygn. minns inte att jag skrvit det där. under SLUTSATS  1.1

men där står det alla gånger. bo rothstein som sagt, angående implementering av beslut. som helt skiten handlar om.

"det blir, kort sagt, inte alltid som man tänkt, men det kan bli bra ändå"

alltså det ordnad sig, det gör det alltid. sa lillebror. han av alla.

jag hade något slags bryt igår. jag la mig platt på golvet och sa att här blir jag nu, med någon annan röst. jag skämdes i förväg för hur jag skulle berätta för alla er att jag inte klarade det. skämdes så jag rodnade för att jag hade gett upp så nära.

du väljer, sa pappa, skilj bara på vad du är och gör. men ett öppnat fönster fläktar skönt bara ett tag.

så bestämde jag mig för att inte göra det. på att göra färdigt istället. att bita fast skithårt och det är där jag är nu.

ni ska se mig. jag har inte sovit på en vecka och jag har exakt femton timmar kvar nu. min kropp är grym. den vägrar äta och den vägrar sova och den spritter av energi. den sjunger och den skriver så att det glöder. femtio sidor nu snart. jag överdoserar allt som brusar och det funkar skitbra.
 
imorgon ska jag lämna in det här. det kommer bli rätt så bra ändå. inte tipptopp, men okej.

jag jobbar på det där med att tycka om det. på att leva som jag lär. på att verkligen tycka att det räcker.

för det gör det.

jag har jobbat i två månader nu och allt i mig börjar säga ifrån. mötena har satt sina spår i mig, väckt, inspirerat. worddokumenten virvlar framför mina ögon. alla böckerna, lagtexterna, de kalla fötterna, bussresorna, barnen, alla cheferna. och så kokar det idag ner. till mig.

jag står med alla mina ambitioner om att göra något vettigt i famnen och rasar över den byråkrati jag fastnat i. med sovröda ögon svarade jag på alla hennes frågor och sen sa hon precis vad jag redan visste.

sara du kan allt om det här. du har svar på alla mina frågor. du har analyserat och du motiverar och har mer kött på benen än någon av dina kamrater.du fångar och engagerar, men du måste precisera det på papper som man ska. du måste vara forskare.


jag antar att jag bara inte är det. stupar alltid där. och jag är mycket hellre en engagerare. vilken annan dag än nu.


mina vänner jag har två dygn på mig. jag är pigg i huvudet. jag har kraften kvar. kanske läste hon mig. kanske visste hon hur förbannad och arg och fylld av trotsig jagkanvisst jag skulle bli. kanske visste hon att det skulle hålla mig vaken dessa nätter. troligen inte, men det spelar ingen roll.

jag har en del att uträtta. så jag blir borta lite. men tänk på mig. håll mig hårt och låt mig inte ge upp.



de kommer att försöka värja sig
tills du gör, det dem vill att du gör

konstens poliser går en frusen stig
på säker mark
utan en himmel ovanför

de kommer att försöka tämja dig
och sänka dig med måttfullhet och sans

de kommer att försöka lura dig
och säga att den väg du går den leder ingenstans

jag är där
jag går med dig
genom mörker och hällande regn
genom höstens tröga grind
genom vårens varma vind

till det sista havet
min vän

om att låten på mitt bröllop, låten jag ska spela för mina barn när de föds

heter


till det sista havet


jag hittade den nu och jag tar tillbaka allt jag nånsin sagt om vad som är vackert.

den äldre, den har alltid fascinerat mig. och då inte den äldre typ, min mamma och pappa, de är väldigt mycket som jag, faktiskt. eller om det är jag som är som dem. jaja.

nej men den äldre, typ farmödrarna och dem. de lever på helt andra tider än vi.

tobbes pappa tillexempel som tappar hoppet om ungdomen när vi säger att vi var uppe till halv fem på natten.

"på natten?"

och nu snackade jag med min handledare för uppsatsen. hon är snart sextifem och dögullig och man får ringa henne när som helst. så det gör man, eftersom det är kris. men så idag hade hon nåt för sig och  bad mig ringa "ikväll".

när menar du, när är ikväll? sa jag.
 

"ja..strax efter fyra"

det har hänt en del sen sist, jag ser att ni vart här, trott på mig ändå.

tack.


tack för det året som var. nu är det dags igen. vi kör ett år till va?


jag pluggar. kolla den här boken. jag har läst hela nu. kan den snart utantill.




annars har jag varit väldigt väldigt lycklig sen vi sågs. jag har ätit och jag har kanske framförallt druckit,  älskat, älskats och lagt mig platt mot jorden. vi borde göra det oftare. inte att förglömma har jag fått världens genom tiderna bästa julklappar, ironiskt när man avsäger sig. borde kanske trycka hårdare på det nästa år.

men nu pluggar jag bara. försöker allt mitt bästa. allt mitt hårdaste och aldrig är det så bra när man lägger sig som man trodde när man steg upp. det sliter i mig, och det enda som egentligen hjälper är när tobbe ropar att maten är klar eller pernilla anderssona nya skiva.

det är en vacker tid. jag tog en promenad idag och smakade lite på 2009. och som det smakar gott. 2009 är en ny trampolin. jag skulle kunna ränka till maj nu. fem månader. en två tre fyra fem. man kan vända på det för att få det mer dramatiskt.

herrejesus ja, vart är man då?