sariskt

jag har jobbat i två månader nu och allt i mig börjar säga ifrån. mötena har satt sina spår i mig, väckt, inspirerat. worddokumenten virvlar framför mina ögon. alla böckerna, lagtexterna, de kalla fötterna, bussresorna, barnen, alla cheferna. och så kokar det idag ner. till mig.

jag står med alla mina ambitioner om att göra något vettigt i famnen och rasar över den byråkrati jag fastnat i. med sovröda ögon svarade jag på alla hennes frågor och sen sa hon precis vad jag redan visste.

sara du kan allt om det här. du har svar på alla mina frågor. du har analyserat och du motiverar och har mer kött på benen än någon av dina kamrater.du fångar och engagerar, men du måste precisera det på papper som man ska. du måste vara forskare.


jag antar att jag bara inte är det. stupar alltid där. och jag är mycket hellre en engagerare. vilken annan dag än nu.


mina vänner jag har två dygn på mig. jag är pigg i huvudet. jag har kraften kvar. kanske läste hon mig. kanske visste hon hur förbannad och arg och fylld av trotsig jagkanvisst jag skulle bli. kanske visste hon att det skulle hålla mig vaken dessa nätter. troligen inte, men det spelar ingen roll.

jag har en del att uträtta. så jag blir borta lite. men tänk på mig. håll mig hårt och låt mig inte ge upp.



de kommer att försöka värja sig
tills du gör, det dem vill att du gör

konstens poliser går en frusen stig
på säker mark
utan en himmel ovanför

de kommer att försöka tämja dig
och sänka dig med måttfullhet och sans

de kommer att försöka lura dig
och säga att den väg du går den leder ingenstans

jag är där
jag går med dig
genom mörker och hällande regn
genom höstens tröga grind
genom vårens varma vind

till det sista havet
min vän