sariskt

jag såg ett program häromdan om extremt intelligenta barn, så kallade gifted children. jag kan inte släppa de här barnen och speciellt ett som var expert på filosofi. han sa så smart att han självklart eftersträvar perfektion - men att instrumenten för att mäta vad som är perfekt, aldrig själva är perfekta. perfektion kan därför bara uppnås inom ramen för det imperfekta och underminerar då sig själv. det är ett helvete, sa han. vilken kille.

de var kanske tio bast. det var nåt mattesnille, en var snart världmästare i schack, nån var supervirtuos på klassiskt piano och en annan hade sålt typ hundra tusen ex av sin första bok.

men som de reflekterade. vilken grej. de pratade om att det kanske inte alls var så gifted, utan narare cursed. ju mer man fattar och kan ta in om världen, desto större är risken för deppresioner och ensamhet och ett allmänt jävligt ledsamt liv, sa de.

hoppfulla kanske man inte kan kalla dem, men nog har de slagit huvudet på spiken där alla gånger.