sariskt

jag har blivit lite sjuk nu. elle rinte lite. rätt så rejält. jag dallrar lite sådär ofrivilligt, mina delar klarar inte riktigt av sina uppgifter och det enda jag klarar av är att maila och kolla på film. det här ger mig väldiga skuldkänslor, när jag inte får något gjort. gullmamma säger sådär varmt i luren att sara är man sjuk så är man. jag älskar när hon säger sånt. men jag har faktiskt inte tid med det här.

allt kan vara min pappas fel. det är troligt. han är nämnligen supersjuk den stackarn. här åkte man hem i typ fem dagar men jag hann knappt se skymten av honom. han har inte varit hemma från jobbet på typ tjugo år den mannen, men nu är han sjuk. det gillar jag inte heller. men mamma stoppar om täcket och klappar på pannan och säger att joacim är man sjuk så är man.

jag funderar på att sluta svara i telefon när jag är sjuk. får man det? det rings och de smsas och det frågas när  i hela fridens namn jag ska bli öppen för allmänheten igen. patrik skickade det finaste och frågade varför universum skickar dåliga saker till goda människor. teodicéproblemet tror jag det heter. svårt. görsvårt. men universum har jag stor respekt för. det som hittade på himlen och grand canyon och murveldjuret och till och med allt. man ska inte sätta sig upp där. blir man sjuk så blir man.

nu: mer hallonsorbet!