sariskt

alltså. det är skitsvårt att vara snygg på bild. har jag nu lärt mig. the hard way. alex skickar mig två hundra bilder och vi kan kanske använda tio.

den här gången fick jag åka rätt ut ungefär i en halvtimme så långt in i de småländska skogarna man kan komma innan man liksom tippar över kanten på själva jorden. fast roligt var det. väldigt väldigt roligt.

tänk vad man är med om.

jo angående det här med att ha en paragrafryttare i huset.

så frågade tobias mig igår om jag var sen till mitt möte. jag förklarade då läget, att jag är bara sen till andra människors för tidigt satta tider. det vill säga den tid vi skulle träffas innan mötet. som då bevisligen var satt av folk med för mycket tid över till att stå och vänta i korridorer.

varpå han svarar att


det är sant sara. om alla bara kunde lära sig lite av dig.

då skulle hela ju begreppet "i tid"

helt enkelt vara när du kom.

 när man inte vet vad man ska göra med livet är:

1. spontandans



och vid riktiga kriser krävs

2. duskaseattdetlösersigkram



sen är det bra igen.

så träffade jag ju min fotograf alexander för första gången häromdan. vi skulle lära känna varann, sa han och det innebar att jag fick göra en massa olika saker och vinkla mig hit och vinkla mig dit tills hans till sist sa att jag "iallafall är stark i profil". jahaja. så det ska vi alltså jobba med framöver.

men ni kan tänka er att jag gillade det här. vi ska ses åtmnstone tre gånger till och jag får ha mina idéer och han får ha sina. som tjänster och gentjänster. häromdan ringde han tillexempel och sa att  "sara hur känner du förresten.. kan du tänka dig att få färg slängd i ansiktet?... eller mjöl?.. mjöl är bra."

alexander är som ni förstår, en konstnär.
jag, ja jag vill mest se snygg ut jag.

jag vet att jag inte har riktigt rätten att sätta mig på tvären nu, när egentligen allt rullar min väg. men det gör jag. jag har tappat lusten lite den här torsdan. det smittade mig igårkväll, och så vaknade jag idag helt insjuknad i känslan av att allt är.. så trögt. eller ja.. mest jag själv. ögonen öppnar sig liksom inte riktigt. ni vet säkert hur det är, när det är ett smärre företag att ta sig upp ur sängen. det man pallar med i frukostväg är te och några piller. jag har skriver mail och skickar sms och bestämmer träff med folk i alla mina projekt som måste stämmas av nu inför påsk. men gud. bara det. dessa dagar ska man hållas så långt bort ifrån civiliserade människor man bara kan.

jag känner mig som en tonåring. och det är jag ju faktiskt inte längre. försöker fundera på om det är pms, men eftersom jag är mig själv, så vet jag inte sånt. datum hit och datum dit. jag planerar ungefär en vecka framåt. så vad jag gjorde för frya veckor sedan.. ja..  ni hajjar..

hur gör ni, dessa dar?

idag var en snubbe och kollde på framtiden. du har det fint här, sa han, här kommer jag att få det bra.

det är ett gissel att vara jag ibland. att vara alltid på språng fast med en separationsångest stor som halva småland.

man kan inte göra mycket åt det bara mer än att helt enklet träna på att rulla vidare. eller på att stanna. vi väljer alla våra dagar. alla dagar.


och så tjabblar folk om jobb hit och hus hit  och lån dit. jag skiter i det. jag vill inte tänka på det och jag vill mest lyssna på gamla melodifatisvallåtar. så det gör jag. stjärnorna med roger pontare och marie bergman tillexempel, vilken låt. så ska det göras. musik ska byggas av glädje.

och igår natt sa tobbe att han att den senaste veckan var ett test. ett test där han inte tänkte diska för att se hur lång tid det tog innan jag fick nog och gjorde det. nu är det visserligen så att han bevisligen inte vet vem han gamblar med, men jag blev såklart ledsen för den stackarn eftersom det inte ens korsat mitt huvud. 
men så idag kom jag på att jag bara varit hemma två dagar. han lurar mig! inte har det varit nåt veckotest här inte! men han är smart. nu har jag ju diskat.
sicken kille.