sariskt

det känns så här lurigt ibland, som om man alltid ska jobba, som om det är det enda man ska göra. och då får man sluta upp med det. man ska inte jobba jämt. hur mycket kostar egentligen dina sovmorgnar?

idag har jag jobbat och pluggat och haft möten och uppfört mig från tolv till tio. och massor med med människor gör det varje dag. alltid. och de verkar gilla det. jag går på en massa föreläsningar nu som ska inspirera mig att ta i hårdare, men som jag fan börjar ifrågasätta. idag träffade jag ICAs supermarknadsförarchef, hon som hittade på stig och gänget ni vet. hon gav mig en massa goda råd och det enda jag gick därifrån med var tanken om att det inte är värt det.

för att de verkar alltid ha något litet vasst i sig. skickliga as fuck men så visst fan är de alltid något litet risp i rösten hos de där, framgångsrikingarna. de känns håliga på nåt sätt. trötta. de får ju aldrig nöja sig.  

man skulle nog skippa det där ändå.


nu: natti!

imorgon: skola! (längtar)