sariskt

jag har en konstig känsla i kroppen att jag vill göra allt så snabbt. blixtfart helst.
tillexempel höll jag på att kräkas (och gjorde det ) rätt upp och ner förut när jag käkade pizza, alldeles för snabbt.
och så ville jag gå ner i spagat i helgen, alldeles för snabbt. tänk bara inne i huvudet hur det såg ut/ blev.

andra saker jag tycker tar tid

koka ris
våren
reklampauser
raka benen


hur känner du, låter du det ta sin tid, livet?

kalla det lycka. lugn. tilltro.
jag vet inte. gott iallafall.

när jag är hemma försöker jag klämma in så mycket folk som möjligt på lunchdejter. dels för att mat är mat och för att över lunch kan det komma fram de mest häpnadväckande saker. folk vill berätta. man har bara en liten stund på sig och det vet man så det finns inget över till att snacka om snön eller regnet eller sån skit. nej nej. över lunch får man detaljer. hyss in i ugnen bara. man för höra hur sugen nån är på nån.  över en sallad kan de klämma ur sig att det tisslades och tasslandes bakom gardinerna på kärven sist, man kan få höra utan förvarning tillexemepel att man har jädrarimej blivit snygg det senaste.

men i måndags och igår fick jag höra att jag var rätt full i lördags och ni ska inte tro att jag kom undan idag heller. typiskt. 
här kommer man hem och ska va cool.


HANNA!
ROBIN!

herregud igår blev jag nästan lite lipig när jag hittade er blogg. började snörvla och snora i telefonen så han på andra sidan fick börja trösta. ni är verkligen där nere nu och ni är verkligen två små härligheter i det där landet. håll händerna över huvudet, höll jag på att säga, så kommer jag snart.

nu är jag här igen.
säg det till dig själv hundra gånger och se om det inte känns bättre sen.


herrljunga är början och slutet på egentligen allt för mig. den man tänker sig vara ställs ur spel samma stund man lägger fötterna på de här gatorna igen. man känner igen sig men man fattar inte vart man är.

här ligger jag still om nätterna. här drömmer jag om allt det som hände som jag kanske inte tänkte över helt, men som ändå blev. och som blev bra.

jag missade yogan idag och jagharsaknatdigkramarna och stannar istället lite längre här.

hur mår ni!
inget har varit det samma på den där alingsåsbloggen.
den är för vit för mig och för noga för mig. alla bokstäverna ska helst vara rätt och punkter och  kommatecken så som man lärde sig i skolan. och tänkt att ha folk som ska läsa igenom innan det publiceras. det är inget för mig. nu är jag hos er igen, mina fina. är det tisdag hos er med? känns det lite halvt hos er kanske? andas in, andas ut.

nu drar jag till min häxa och mediterar lite.
gör ni det ibland? stannar upp alltså.
borde ni göra.

idag är en av de där dagarna när jag vill ställa mig utanför mig själv och se hur jag har det. som en studie i hur det ska gå till.

jag är så lycklig att jag inte vet var jag ska lägga tillexempel mina armar och ben. jag vill lägga mig på gräset platt så jag känner marken eller göra piruetter eller gunga. ja gunga hade vart roligt nu. men jag ska på fest och jag ska älska alla för att vi är med i det här. sen i natt vill jag bygga en koja mellan köksbordet och soffan av kuddarna och täckena och filtarna och sen sova där med bara honom. det ska storma ute och vi ska ta ner oss på jorden.

tentan, den är gjord och klar och klarad. alla mina vänner ler och säger det här är fina dagar. varenda förälder i världen är glad och min farbror var nyss här och bjöd mig på ett glas rött. krönikorna rullar ut, cashen in. det går min väg den här januarin.

det rusar, precis som hon sa, som en väg. det är att slösa på tiden att hålla på och fundera över vart man ska när det ändå bara finns ett framåt.

 ..såg ni programmet, när han var med, stefan?
alltså jag skojar inte att han var snygg. skäggig och smart.
som vi ju alla vet är den bästa kombon.

jag har tröttnat på alla som åker till thailand. det var nåt jag fick för mig att skriva nu.
och så har jag tröttnat på min prestationsångest. man måste ge upp det, förr eller senare. det bara måste man.

hanna och robin tar varandras händer och flyttar till madrid nu. det är kärlek. mamma ska ha sina första prov. det är att tro. igår sa min kille (preliminärt) att förihelvete sara vilken attityd, jag vet att du bara är trött och hungrig. lägg dig här så gör jag en macka. det är hopp.

det är hårda dagar. det är så trendigt på biblioteket också. det är killar i koftor överallt och skäggstubb. det där gör mig knäpp. och förvaltningslagarna. gör mig oxå knäpp.

julia och jag ses inte längre eftersom vi pluggar så här båda två, det är sorgligt. idag träffade jag henne under en kafferast på bibblan, och kände inte igen hennes kläder. då är det nåt rejält fel va när vi inte längre vet varje centimeter av den andres garderob.

nu kollar jag på internets pärla, SVT Play, på spåret när filip och fredrik var med. det som slår mig är inte hur roliga de är eller hur fantastiskt smäckra glasögon fredrik har, utan fan va snygg stefan holm är. det var konstigt av mig att säga.
vad är det här?

måndag. de bästa dagarna är de här.

jag har slutat febra, men fortsätter prata i sömnen. han fortsätter klappa min panna och säga shush lilla vän, du drömmer. och jag vet nu, att han har rätt.

producenten ringer och säger att nu är det dags, sjung igen. en liten liten fil skickar han med. den spelades in på en akustisk gitarr och den är bara några minuter gammal. små orörda ackord som just fått höra att det håller på att bli vår.
de där råversionerna av låtarna har, när han presenterar dem för mig första gången, allesammans små snitsiga arbetsnamn. en gång gjorde vi tillexempel en discodänga som länge gick under namnet  "fy fan".
men inte nu. nu har han skrivit nåt som låter som jag gör dessa dagar. som längtar igen. som skrattar, inte bara i sömnen. det är glatt och hoppfullt.

beautiful

heter den ja.

så här ser det ut när det händer

robban och hanna säger nåt på spanska och ni ser ju själva att det betyder Välkommen.
de är så härliga de där två. hanna är skrattig och fin, mest hela tiden när man är här. robin är lång och gillar min musiksmak. fast inte ibland när det blir lite väl mycket samantha fox. då är han dock fortfarande lång.

jag är i lund, tillbaka på brottsplatsen. vi käkar krokofanter, spelar supermario och igår fick jag gå in vip på stället. väl där var det fernetshots och hallonDJs. lite så det går till här nere på kontinenten, ser ni. de har ett annat sätt här, de slappnar av lite snyggare, och jag gillart.

ju äldre jag blir desto tydligare blir det att det är det enkla som rör mig.
att det är de minsta visorna, de rena självklara berättelserna som lämnar sina avtryck starkast här inne.

Sofia Karlsson är en av de vackraste kvinnorna jag sett.
hennes röst är som inget annat jag vet. det har genom åren visat sig vara en kombination jag står helt utan försvar mot. (se exempelvis: ekdahl, sjöholm, isaksson) den svenska enkelheten. det jantelagiga i att sjunga varje stavelse som den skrevs. inte släta över ärren, inte snygga till scheljuden.

mitt under konserten jag ser på tv idag, just i introt till en gammal svensk visa från dalarna, stockar sig rösten i något som otvivelaktigt är en början till gråt. hon ursäktar sig, böjer ner blicken i ett nervöst skratt och säger att den handlar om hennes mamma.
det är så rått. så uppriktigt vackert. 

någonstans där ger vi upp.
jag i min soffa, en mor längst fram vid scenkanten.
och tro mig,
du med.

det gör lite ont i mig att det ska krävas att ta mod till sig, när man är den modigaste.

jag har blivit sjuk. det är väl sådär. imorgon ska jag diskutera och vara cool och hur det ska gå är ett mysterium. endast glasögonen kan rädda mig nu. inatt hade jag nåt som jag aldrig haft tidigare. feberyra. det är en rätt läbbig fast så här i efterhand rätt så komisk grej. man är inte sig själv. säger saker som nån annan har hittat på.
han som är min kille på provanställning nu, cyklade hit med värktabletter klockan halv sex imorse. hur fint är inte det förresten? sen klappade och klappade han på mig tills jag somnade.

precis innan dess utbyttes följande konversation

jag är det torsdag imorgon?
han nej sara det är onsdag
jag jaha. då är det två minuter tills jag ska begravas.
han va?
jag det har vi gått igenom nu på mötet.
han nu är det febern som pratar tror jag. vad var det för ett möte?
jag ett sovmöte. det var jag, min sambo och nån minister

att återvända till växjö är som att dricka för mycket kaffe


idag är jag glad och trött och mitt hår sparkar bakut. jag började mitt nya år här med en kyss och en apelsin. jag tror det är vackert. några saker väljer jag att ta med mig in. pappas ord att man måste ha roligt. jennie som sa att jag fick en guldstjärna. nytända modersögon. majbritt som beskrev framtiden som en motorväg.


det är en annorlunda känsla. mina skor regnar in. jag har pengar på kontot. jag har en tenta i byråkrati och allt känns bra. jag har nån som köper choklad åt mig. lägenheten är för två, och vi är här. det är med skräckblandad förtjusning jag ser hundrametersloppet som är den här terminen sträcka ut sig framför mig. det gäller att göra det smart. lyfta på benen i rätt sekund. ta i, bara lite hårdare.

du har musiken i dig.

spela.

klart ni ska få veta den lilla historien om två små lyckopiller i tyskland!

två bästa vänner med världen på sin sida och temat för årets firande i bakhuvudet:

Att inte ha en plan, är en plan, så god som någon

för er som inte vet, så är vår tanke med nya år att de ska firas i nya länder. tre har det blivit hittills och det ska gärna göras under ytterst lättsamma förhållanden. inte så mycket förberedelser eller tider att passa. inte så mycket pengar att spara. det ska kännas bara skönt.

vi tänkte som så att vi slänger på oss varsin galastass, tar ett flyg till frankfurt, fyller våra fickor med inget annat det grus som redan ligger där och så ser vi vad som händer.
hotel? packning? koll på stan? plan? no no.

självklart löste det sig. vad hade ni trott? vi åt det årets middag. vi drack nästa års vin. på huk satt vi som två versioner av samma idé, i fönstret på resturangen och såg gatan utanför explodera oss in i något nytt. frankfurt älskade oss och det räckte med ett enda kik in i den andres ögon för att vi skulle förstå varför.

sen hände allt det där ni kan räkna ut själva, med två flingor på äventyr. tänk mojitos. och paljetter. bubbliga ögon, den elektroniska musiken. alla de trendiga klubbarna, och sen kvinnorna i hög tofs och päls. krutdoften, dimman. ta med förhoppningarna. tron på det som ska komma och tacksamheten över det som var.

tänk systerskap, galenskap och champagne.


som två slagna hjältar sov vi de fyra timmarna som var kvar till incheckningen på ett hårt flygplatsgolv. två barn, i fosterställning, givetvis. vi vaknade, borstade tänderna, insåg att det var bara några timmar sedan vi stod under de där rakteterna och drack vodka i gula plastmuggar med ett gäng ryssar. att en chokladcriossant på det här så kommer allt bli bra. att det går inte längre att ignorera det,
det är ett gott liv.

nästa år blir det moskva.

så har jag funderat på det.
på hans ögonfransar mot min kind och sen det onödiga i att ens andas. på tacksamheten och förundringen varje kväll över att just jag. på det ironiska i att just nu. 
hon skulle ju kunnat hetat veronica eller elise eller vad fan som helst, sarah med h kanske. hon skulle kunnat ha bara sånna kläder han gillar eller förstått sig på musiken han spelar hela tiden fast den är så kass. hon skulle kunnat varit världens smartaste och fattat vidden av allt det där han snackar om. kunde varit en sån som kommer i tid. 
lika trygg, lika lugn och varm.

men det är hon inte

så nånstans måste jag gjort något bra. alltså åtminstone, ett rätt, någongång. 
det finns ingen annan förklaring.