sariskt

kalla det lycka. lugn. tilltro.
jag vet inte. gott iallafall.

när jag är hemma försöker jag klämma in så mycket folk som möjligt på lunchdejter. dels för att mat är mat och för att över lunch kan det komma fram de mest häpnadväckande saker. folk vill berätta. man har bara en liten stund på sig och det vet man så det finns inget över till att snacka om snön eller regnet eller sån skit. nej nej. över lunch får man detaljer. hyss in i ugnen bara. man för höra hur sugen nån är på nån.  över en sallad kan de klämma ur sig att det tisslades och tasslandes bakom gardinerna på kärven sist, man kan få höra utan förvarning tillexemepel att man har jädrarimej blivit snygg det senaste.

men i måndags och igår fick jag höra att jag var rätt full i lördags och ni ska inte tro att jag kom undan idag heller. typiskt. 
här kommer man hem och ska va cool.


HANNA!
ROBIN!

herregud igår blev jag nästan lite lipig när jag hittade er blogg. började snörvla och snora i telefonen så han på andra sidan fick börja trösta. ni är verkligen där nere nu och ni är verkligen två små härligheter i det där landet. håll händerna över huvudet, höll jag på att säga, så kommer jag snart.