sariskt

ju äldre jag blir desto tydligare blir det att det är det enkla som rör mig.
att det är de minsta visorna, de rena självklara berättelserna som lämnar sina avtryck starkast här inne.

Sofia Karlsson är en av de vackraste kvinnorna jag sett.
hennes röst är som inget annat jag vet. det har genom åren visat sig vara en kombination jag står helt utan försvar mot. (se exempelvis: ekdahl, sjöholm, isaksson) den svenska enkelheten. det jantelagiga i att sjunga varje stavelse som den skrevs. inte släta över ärren, inte snygga till scheljuden.

mitt under konserten jag ser på tv idag, just i introt till en gammal svensk visa från dalarna, stockar sig rösten i något som otvivelaktigt är en början till gråt. hon ursäktar sig, böjer ner blicken i ett nervöst skratt och säger att den handlar om hennes mamma.
det är så rått. så uppriktigt vackert. 

någonstans där ger vi upp.
jag i min soffa, en mor längst fram vid scenkanten.
och tro mig,
du med.