sariskt

det är två grejer nu som jag inte gillar alls. som får mig att känna mig gammal.


jag måste betala hos tandläkarn

jag har fått mjäll





det är inte sånt som anstår en ungdom.

man har så roligt när man gör nåt kul



jag har en del olika kvaliteter. med varierande värde, absolut. tillexempel har jag en tendens att ofta tycka om folk, sådär svinmycket och säga till typ min pappa att den här killen är århundrates kap. sen så inser jag snart att inte han heller fäller ner sitsen, att han glömmer ringa ibland och sådär och så får jag ta tillbaka det.

men det skulle jag inte prata om nu! nu ska jag presentera en annan förmåga jag har. den handlar om att glo. det är jag skitbra på nämligen. jag fattar inte det men i de mest vansinniga situationer bestämmer  jag mig för att här ska det glos. och då kan jag inte göra ett skit mer än just det. tillexempel när jag igår var tvungen att få klart mitt grupparbete. det var verkligen akut. klockan var 2, det var en bit kvar och jag skulle upp om typ fyra timmar till jobbet. ja då är det ett ypperligt tillfälle att sätta sig ner och stirra lite. en halvtimme tror jag det tog.

jag gör det på toaletten på morgonen oxå. speciellt när jag har brottom. är jag riktigt trött så lutar jag huvudet mot vägen alternativt handfatet i en superavslappnad glosession. det är skönt tycker jag men det tar för jädra mycket tid.

är det bara jag?
antaligen.


jag råkade få på en gammal låt av en slump. det var en rätt dålig låt faktiskt. men är det inte underligt hur det händer då, att när man hör nåt från en viss tid i livet så känner man samma känslor som då. man blixtåker i tiden. allt kommer tillbaka. som på en sekund började jag kika efter förnstertittaren, blev sugen på grönpepparsås, hörde jazztrummorna i bakgrunden och kände hur jävla mycket jag ville att min granne skulle komma in och säga fan va fin du är på skånska.

jag undrar om han gjorde det. men antagligen inte.
vilken nolla.

jag har inte varit sjuk på evigheter. och man får inte säga det säger alla, för då är det tydligen klippt. hursomhelst så är min kropp grym och skyddar mig mot alla era kräksjukor och snuvor all va skit ni har. jag slår mig i backen på att det är för att ni har det så rent och snyggt hemma hos er. visst har ni det? och så tar ni säkert på er ordentligt med kläder. inget ont om det i och för sig men ja.
det är ju min teori.


jag har varit hos min häxa och lärt mig lugna ner mig lite. men det vet jag egentligen inte varför jag ska lära mig. jag blir ju bara stressad för att jag håller på och lugnar mig hela tiden. jag tror mer på en smäll på käften så att jag sätter lite fart. du är välkommmen.


idag fick jag ett brev från elin. för jädra fin tjej. alldeles varm blev jag. hon ställde sig i ledet med alla de andra smartskallarna som har knäckt nöten om hur man ger sig själv en god natts sömn på smartaste sätt. man hittar nåt man gillar hos nån och så slänger man in en liten brasklapp om det. simpelt. och tänk att nästan jämt kommer den där oväntade omtanken precis i rätt tid. 

antaligen lägger sig din hand mot just den kind som faktiskt väntade. 

det finns goa grejjer, ser ni.


idag har jag blitivt inspirerad igen. nu ska ni få höra.

jag försov mig (det händer alla) och hade två minuter på mig till skolan. men det pallade jag. väl där var det en gästföreläsare från Tanzania som skulle jiddra. det var grymt. och jag har alltid varit svag för smarta svarta män. och en gång slockade ljuset och då var han som bortblåst. inte en enda ministatsvetare såg vart han var. den mest primitiva formen av humor.  jag tyckte det var kul.


han berättade på den där härliga afrikaengelska brytningen om sitt jobb på the presidents office. bara det var ju hur coolt som helst. men då drämmer den här killen till med att han jobbar med att underlätta ja, i princip allt, för den där korrupta skitbefolkningen som bara luras hela tiden. de ljuger om allt. det är inte lätt för dem. men han jobbar med ett omfattande förändringsprogram, de renoverar hela klabbet. Staten, lagarna, rättigheterna. verkligen god var han. de tvingar presidenten och de som får bestämma att göra bra saker. annars jävlar, säger dem. och det har hänt en massa grejjer sen de började. kvinnorna och kidsen och företagen. det går trögt men det börjar arta sig.

det är ofta jag funderar på hur det går där nere, man vet ju inte. vi ser bara en massa galor med barnögon som är så hungriga att vi inte kan sova på natten sen. men det är inte hela sanningen. de jobbar ju på. de är på g. det finns iallafall några stycken mysiga lite småtjocka svarta farbröder som tror på det goda.  

vet ni vem som betalar deras lön?
typ du. eller din granne.



känns gott va?

 

hörrni, ibland blir det inte som man har tänkt. det kan gå hur som helst ibland faktiskt. tillexempel nu är jag lite besviken på mig själv för att jag fattade fel och inte skyndade mig när patrik tydligen hade sagt det och så blev allt pannkaka. ingen testinspelning idag som planerat. det var sorligt. men jag är lite pirrig för imorgon ska vi till den stora studion i stan! ni skulle sett när han förklarade för mig hur många olika mickar det fanns där och sladdar och sånt. en massa maskiner. ögonen lyste. musikerporr.
jag fattade inget.


en arbetskamrat till mig berättade en gång att hennes kusin var spegelvänd på insidan. det tyckte jag var konstigt vet jag. men lite så känner jag mig nu. det är bra och det är nåt konstigt. förstår ni hur jag menar? man vet inte om man är glad eller inte glad. egentligen är jag ju det såklart.

några bra grejer!

jag har hemlängtan så jag drar väl helt enkelt hem. redan på söndag blir det. och jag stannar jättelänge så jag kan jobba jättelänge och bli rik. vem som helst som vill hinna träffas då, kommer med största sannolikhet hinna det.

jag har skaffat mig ett guldläge i min grupp. jag spelade lite dum och fick den lättaste delen. högsta vinsten alltså. men då gick det upp för mig att alla de dumhuvven jag arbetat med i mina dar kanske oxå lurats. vem är dummot isåfall?

julia satte in 80 spänn på mitt konto som hon var skydig.  MAT!

cammersand kommer hit! jag gillar honom görmycket. i hjärtat. vi ska tycka om varran vi ska käka goda grejer och vi ska rocka röven av den här stan. festa skiten ur den. eller nåt annat passande uttryck, välj själv.

det är bar goda saker i tiden nu

så vad det är för fel på mig har jag helt ärligt inte koll på men jag känner mig lite tveksam. lite skyldig. vet ni? har ni nåt otalt med mig? nu kom jag på att jag ska ringa min häxa och fråga henne.

om det förresten är nån som springer på majbritt lundberg i herrljunga nån gång så hälsa att jag försöker få tag i henne! hon vet oxå skitmycket om mig och min framtid. härlig är hon.

som du!

tjenna!


nu är jag sådär lite upptagen igen. igår var det mysig glöggkväll med spel och ja, glögg.. och ikväll är det utgång på g. jag ska blixtduscha och blixstäda och sen blir det fullsmockat med vindrickare här.

satte igång med grupparbete idag, och vad gillar vi det? inte alls. fan va mäckigt det ska vara jämt. förresten är det en kille i min grupp som har så stora öron att jag inte kan koncentrera mig.

morsan!
jag kommer hem snart! typ tisdag nästan vecka. stannar svinlänge.

sen kom jag att tänka på min farmor och engelska. hon kan bara säga en enda grej, i love you.

det räcker.


hade!

det är för sent för det här men vad ska vi annars göra?


jag rullar in här och inser hur glad jag är för den här bloggen. för den här dagen och för allt det som ska komma. 74 var ni här i går. nu tänkte jag skriva att det är över två hundra ögon. det vet ju ni som kan räkna att det inte alls är. skit samma. men vilka är det? och hur i helsicke blev ni så många? jag kan inte riktigt förstå det, men ni verkar bli glada. och jag hoppas det är så på riktigt. det varmaste jag blir är när ni säger det här ibland, att ni blir glada.

då blir jag faktiskt stolt över mig. och glad över er. sen lägger jag mig med den känslan och jag önskar vi kan göra det oftare.

ikväll har det hänt nåt här i lägenheten. goda frön, som jag pratade om. julia hade en liten bjudning. tapas var det. massor med tapas. lite ekonomivänner och lite vin. jo faktiskt, lite vin. det fina som hände sen var iallafall att det lades ner vapen. stridsyxor hivades åt helvete. nu bygger vi på det här istället. nu börjar vi. vi skiter i nyår och att det blev dumt, vi är vänner nu. det gör inget att jag får fälla ner sitsen efter honom ibland. det enda som betyder något är att vi har det gott.

det sa förresten min pappa, fast då på temat att det som ut som skit här ibland. och det är stort för mig, för honom att säga och för det, växer vi.

för det, diskar jag gärna lite oftare.

jag tror jag har glömt att berätta om när man faster var här, det har jag va?
det kom jag på nu när jag såg hennes kommentar till min multidejt häromdan med patrik och de gamla flammorna. den garvade jag åt. man måste göra det nämnligen. hon var ju iallafall här en helg nyss och vi hade en fantastisk tid. (aaa..löööve!) vi partade och vi käkade och så gick vi igenom tiden hittills och hann så när påbörja kapitlet om hur vi tar oss härifrån. fortsättning kommer följa. för vi är vänner nu. poolare. det är så roligt. och om ni visste hur härlig hon är. kolla in kramen och försök sen bäst ni kan att säga emot.


idag har varit en helkonstig dag. allt och inget har hänt. mest allt.
tillexempel är julia på ett blixtrande humör. svinroligt! hon blir så arg, arg arg arg på olika grejjer här. och så städar hon frenetiskt, för att dagen ändå är förstörd säger hon. haha jisses ni skulle sett när hon "skar sig" på mattan här förut. och sen ringde till sin kille och var attackförbannad  för att han lät konstig när de pratade för typ.. fem timmar sen. och hur hon skällde på en snubbe i fiket för att pianot där inte var stämt. för att inte tala om när han som hade tvätttiden före henne drog över lite.. ja där skulle ni vart med när hon hukade bakom trappan och spejade hämndlystet efter den skyldige. herrejesus vad rolig hon är.
hormonerna sara, de gör mig så här, hormonerna sara. muttrar hon.


och förut när jag var på ett annat fik så sprang jag in i lars ohly. han var där och ja, tog en fika. och så fick man fråga honom olika grejjer, vad man ville. typ regeringen och sånt. om kommunism pratade man dock inte nej. han får man tycka vad man vill om, men jag kände mig iallafall lite cool där jag  pratade politik över en kopp kaffe med en riktig politiker. och han svor och snackade skit om sina kollegor på samma sätt som vem som helst pratar skit om sina kollegor. "ja alltså SvenOtto.. han gillar ju egentligen inte..blablabla.. och ibland när Fredrik hämtar kaffe så lalalala" helroligt. jag kände mig cool ja. lite som en riktig statsvetare. det var en häftig känsla faktiskt.

tur att jag hade på mig glasögonen! annars hade han aldrig trott att jag visste nåt om världen. nu kunde vi snacka typ, löntagarfonder, med trovärdighet. och det var ju tur.



jag gillar er förresten!
jag är svinstolt för er, mina läsare.

ja ni hör ju själva hur coolt det låter, "mina läsare."
im on a roooll, okej.

jag läser i aftonbladet om britneys nya drog. fettsugningar. det är visst det nya nu. det är väl ändå en drog som känns lite sorglig kan jag känna. men vem är jag att säga.



jag tänker på hjärtan. och hur glada de kan vara. sen så tänker jag på vitvaror och att min frys låter som om den andas ibland. jo jag lovar verkligen så. rätt som det är när det är som ensammast här, så ...scchhuumgk, tar den ett andetag.
sen tänker jag att det var en konstig tanke och funderar på att ta bort den.

jag hämtade min farsa igår. och det blev jag helt glad av. ni vet vid det här laget va att det är han som är mitt ankare. som håller koll på mig och som inte alls gillar tillexempel att jag dricker för mycket. och egentligen den enda som kan säga åt mig saker så att jag fattar. eller om det har med lyssning att göra kanske. jag vet inte.
hursom helst så gillar jag att han är hemma igen. afrika är för långt bort för att vi ska kunna funka som vi ska. herrljunga är iochförsig oxå för långt bort.
men vem är jag att säga.


jag har fått ett uppsving!
det har varit så hårt nu utan pianot och utan patrik och utan en endaste mikrofon. ingenstans står det en endaste publik som är min och väntar. och inte ens ett par riktiga högtalare har man haft, så trösten i att åtminstone lyssna på musik har inte vart att tala om. men nu mina vänner!
 nu sitter jag här och för första gången på nåt år kanske, rinner tårarna. inte för att jag är ledsen utan för att, i det här fallet, är christian kjellvander det. det hade kunnat vara andersson wij. det hade kunnat vara nån annan. peter lemarc kanske. jag vet inte.

poängen är att den rör mig igen.

och om en vecka ska vi börja om. hej och hå vad det ska skapas nu! det är demoinspelningar och klubbspelningar och sen, är det två nya lysande låtar som ska spelas in. patrik snurrar på sitt lilla skägg och säger "mja.. i det här partiet har jag tänkt mig att du ska tänka och känna dig som lite luftighet fast jävligt starkt då. du ska vara lite superhjälte först. sen ska du bara vara rakt och framåt"

jag har inte en jävla aning om hur man låter så. luftig superhjälte. det enda jag egentligen vet är att det kan inte vara annat en än gåva det här.

ni kanske märker att jag sakta men säkert lättar på censuren här. mer och mer smyger sig den oklippta versionen av mitt liv in i bloggen. jag vill att den ska vara lite sådär tveksam. som jag. man vet inte om den är inom gränsen men man gillar det ändå.

det är ju sånna vi är eller hur?


jag måste berätta att jag var med om en helobehaglig grej alldeles nyss när jag skulle träffa min kära patrik på fika. fika klockan två på tuvan, sa jag. "okej" sa han. "jag är där då".

det han inte sa var att han tog med lite polare. och inte vilka polare som helst. smartot hade ovetande om den kommande katastrofen handplockat en fyra fem av mina gamla växjöflammor. hur tänkte han där? det är alltid lite tveksamt halvball när man råkar springa in i nån av dem... aa ni fattar ju varåt det här barkar. att sitta och dricka te och käka kladdkaka med dem allesammans i nåt som var världens längsta timme, det var inte alls roligt. inte alls.  

nej  fy fan, det var inte roligt alls.

har vi pratat om det här med min strumpor? att jag brukar vägra ta på mig strumpor så länge som jag kan. man ger upp då, det gör man. släpper taget om sommaren och ser sig besegrad. i förrgår gjorde jag det. tog på mig strumpor och riktiga skor och igår föll snön över växjö.

det var vackert.



jag har försökt bestämma mig för att plantera bara goda frön i den här världen.
det minsta man kan göra när man inte gillar livet är att inte sprida den torrheten in i andras ögon. ni förtjänar inte fler idioter i er vardag än de som redan finns där. sluta tro på dem som säger det måste vara en kamp. de blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.

jag vaknade upp idag och insåg att allt var tillbaka. att min kärlek till hela den här karusellen bara växer. det sitter inte i läpparna som möts. det sitter inte i utbetalningarna som ska bli större. det sitter inte i att byxorna sitter lite lösare. det handlar om framtiden och att det kommer bli bra.

för första gången på ett halvår har jag musik i öronen på riktigt. högtalarna gick sönder i typ april, och nu kom jag på att hörlurar funkar. det är nåt med volymen som gör att musiken hittar fram. när man känner hur de fysiska öronen dunkar i takt. jag är på väg nu. uppvriden som jag sa. för första gången på jag vet inte hur länge så skiter jag i vem som ringer eller om det ens är nån som gör det. jag saknar mest av allt mitt piano och dialogen som blir bara där. att jag inte skapar längre har jag kommit på är svaret på varför jag inte skapar nåt längre. 


tomas andersson wij. för att fortsätta på den tidigare inslagna tonen om tips på bra kultur. heter man så så tänkte jag att man måste vara jävligt pretto. det är han inte. jäklar.  det är när musiken slår rakt igenom och håren reser sig man vet att det är ingen ide att säga emot. och ingen anledninge heller. det är gratis. det är för mig. det är för oss

det är för oss.

Jag vet inte hur hemma ni är på poeter. man kan tycka att de är lite sådär halvheta ibland, det vet jag. det är inte så hippt kanske.

men!

bob hansson.
jag nästan älskar honom.


i torsdags när det var svinjobbigt med min tenta så bestämde jag mig för att göra slag i saken och gå å se bob som hälsade på växjö då. det hade jag egentligen inte alls tid med. men välk där så hände nåt. det var som att hela skiten bara vändes upp och ner för mig. lusten och motivationen liksom smet in igen.

när jag gick därifrån var det med fickorna fulla med hopp.


den förmågan, hörrni, vad säger vi om den?

fan va härligt det är hursomhelst att det när de kommer ner till väsentligheter, så är det bara folks effekter på folk som spelar roll. det är det som gör oss sprittiga och fyllda igen. inte skor, inte mat, inte sol.

bara folk.

hörrni, jag vet att jag varit lite si och sådär med uppföljningen här det sista. och jag ser att ni tröttnar på mig då på de fina besökskurvorna som ritas upp här.
gör inte det!

det går ju två vägar det här, håll ut.
jag sitter med min jädra tenta och det blir absolut inget bra alls av det. hela världen och den politiska historian är inte något man bara smackar i sig en förmiddag med en kopp kaffe framför oprah, vill jag lova. det tar sin tid.

inatt körde jag min pappa till malmö, därför är jag trött nu, klockan 16. (huh?)

han skulle åka till nån ö utanför afrika och segla med nån lennart. han är spontan min farsa. det tyckte jag personligen var litte futtigt. det sorligaste är min morsas skitna jobb, återigen. hon skulle ju såklart åkt med men tydligen så vill de hellre att hon ska magnla sina händer lite till. inga solstrålar på henne, nej nej. tur att hon strålar så fint själv.

mamma glöm inte bort att du är det bästa som vandrat på de där sketna golvet. och att det är bara en tidsfråga innan de kan se sig om i stjärnorna efter dig.


hörrni!

jag har fått jobb igen på AT, det är jag jätteglad för! ni som gillade mina krönikor förut kan väl slänga in en tanke om vad ni skulle vilja att jag skrev om i fortsättningen? ni som inte gillade dem kan hålla klaffen. det är det nya nu. hitta era glada platser.

nu mina damer och herrar är det biblioteket som väntar.
där är det fint.
men det är oxå allt.

sara och lund och hannas gamla cykel. fina bitar.

det här är en distansblogg, det ska tydligen vara det nya nu.

i skåne sitter jag nu utan pengar men med nyvunna blåmärken. det betyder ofta att kvällen var härlig, och det var den ju. hanna och robin och jag och rätt mycket vin. blev väl sådär. en vacker dag ska jag lägga upp nån bild på spektaklet, det kommer ni gilla.

men herregud så roligt vi har. och det kan hända var som helst det är lite av vår thang. men det är nåt oerhört va jag slog mig igår. jag ser ut som om nåt kört över mig. ett vandrande skrapsår. det är kul det med.

förresten vad säger ni om lund? jag gillar den svinmycket. dem har små hus och snygga killar. och gator som inte har nån koll men de känns ändå så fina.  det skulle vara gott att bo här tror jag.

johan glans, jo vi måste ta det här igen. han gör allt värt det. till och med sjs sketna biljettpriser. tänker man bara lite på johan glans blir det bra.

blir det tårta?

minsann! det är härligt igen. benet är mindre blått och itunes spelar nya melodier i mina öron. om ett litet tag så kommer min vän mackan hit och käkar nåt gott med mig och imorgon kilar jag till lund för nya insikter.

ny ska jag ta mig en kopp youghurt och sätta mig i solen. där känns en vecka till tenta som en piece of cake. jag har snodda kakor i frysen och spring  i benen. det kommer gå bra det här.


det är mer än vi tror som är mer än vi tror

har ni sett mig nån gång, vet ni kanske att graciös är ett ord som sällan används i ett beskrivande syfte. däremot i ett humorsyfte och det är ju roligt.  jag är rätt bra på att snubbla. med varierande konsekvenser.  och igår när jag kom hem ifrån min bläcka på hotellet så var jag så ivrig att få berätta om mina äventyr för min rumskompis att jag rusade (lite sådär nätt) upp för trappan. det är en stentrappa och den är hård. vips tappade jag likt askungen skon och föll sedan handlöst. smack. knäskål mot sten.

mindre bra nygren


bulan såg ut som i kalleanka ni vet. den växer sig ut som om den vore tecknad, säkert flera centrimeter lång och längst där ute på toppen så hade brallan spruckit. ja. ingen är ju förvånad. och allra minst jag själv där jag låg som en stek i hallen.


nu är det iallafall lite problem här med att jag är en handikappad. och jag vägrar gå till doktorn och ta den dära omvända sprutan som de pratar om. nej det kommer inte på frågan.

hellre dör jag än låter nån trycka en spruta in i mitt knä och dra ut blodet.

hellre dör jag