sariskt

ni kanske märker att jag sakta men säkert lättar på censuren här. mer och mer smyger sig den oklippta versionen av mitt liv in i bloggen. jag vill att den ska vara lite sådär tveksam. som jag. man vet inte om den är inom gränsen men man gillar det ändå.

det är ju sånna vi är eller hur?


jag måste berätta att jag var med om en helobehaglig grej alldeles nyss när jag skulle träffa min kära patrik på fika. fika klockan två på tuvan, sa jag. "okej" sa han. "jag är där då".

det han inte sa var att han tog med lite polare. och inte vilka polare som helst. smartot hade ovetande om den kommande katastrofen handplockat en fyra fem av mina gamla växjöflammor. hur tänkte han där? det är alltid lite tveksamt halvball när man råkar springa in i nån av dem... aa ni fattar ju varåt det här barkar. att sitta och dricka te och käka kladdkaka med dem allesammans i nåt som var världens längsta timme, det var inte alls roligt. inte alls.  

nej  fy fan, det var inte roligt alls.