sariskt

skam den som ger sig.

oj oj
nu har det sparkats av skor, smällts i dörrar och skrikits prekärt sammasatta skånska svordomar här ska ni veta.

jo för datorn hade ju kommit fram alla tiders.
bara den lilla detaljen att leget hade gått ut. och passet.
så den ursäktande kassörskan kan inte lämna ut den. tough luck.
och så för att liksom skrubba in det, så går det ju även bra med körkort.

nehepp, bara att fara till polisen och fotas och mätas och sen vänta i minst fem arbetsdagar på ett nytt leg. så här lämpligen i långhelgsförstamajtider.

allt medan fina lilla datorn står femtio meter bort bakom stora disken på ica.

jag kan inte annat än att le lite åt det lilla äventyret.
men det, gör jag jävligt diskret.

han är rolig. det är han. för ungefär åtta år sedan köpte han en dator. och inte vilken dator som helst. den hade allt. den kunde göra allt. tekniken var så vass att hela pentagons datorer rodnade. och den hade, typ flatscreen. ingen hade sett det då. det var som en illussion hur tunn en skärm faktiskt kunde vara. folk beställde nästan tid och gick sedan runt spektaklet och hummade imponerat.

nåväl.

tiden gick. och här står den fortfarande. ingenting har hänt med varesig utvecklingen av datorn eller sättet tobias värderar den. trots att tangentbordet nu saknar den högra altknappen och trots att datorn stänger av sig själv i snitt sjutton gånger under en dag, fibblar bort dokument och vanställer bilder så har den till för bara någon månad sen känts fullständigt oersättlig. 
 
men nu! har han köpt en ny. den skulle kommit dag. logistiker som han är har han sånna specialnummer så att han kan kolla exakt var paketet håller hus, och det här paketet syntes senast till i jönköpingstrakten inatt vid strax efter midnatt. sedan dess har det varit tyst.

när jag kommer hem nu efter en lång förmiddag i skolan finner jag att även själva mannen nu är no where to be found.
vad hände här? han har ju inget körkort heller. cyklade han till jönköping?

isåfall är jag lite skraj för hur det ska gå där.
man strular liksom inte med leveransen av paket.

det finns vissa saker i min snubbe, som inte slutar att fascinera mig. 
hans skicklighet att hantera olika tonfall är en sån grej. och hans känsla för ordning. nogrannhet. tålamod, är en annan. och ibland blir jag bara alldeles, rörd av hur han tillexempel, när vi får för oss att göra pizzabullar en dag, kan lägga tjugo minuters av sin fulla koncentration på att hacka den hela skinksteken i en miljad exakt lika stora bitar.






 

okej, mina vänner. nu är vi här igen. kanske för sista gången på ett tag börjar de stora hjulet rulla igång. nu börjar det blir bråttom. jag har väl egentligen inte speciellt tuffa uppgifter på mina postits den här gången. jag har bara väldigt kort tid. som vanligt. 

men vi klarar det. det går. vi kör på nu.
på andra sidan står sommaren. värmen. kärleken.
ett och annat backstagepass.
är ni med mig?

nu har jag fått en blixtidé! nu kan jag sluta med allt, blir rik och pensionera mig.
jag kom på det när han mustafa snackade på tv om att han springer längre när han springer med folk från vart han nu är ifrån i afrika. där springer man lite bättre. lite längre. och här kommer idén:

varför har ingen kommit på den smartaste sportgrenen av alla, nämligen vem som springer längst! man får ta hur lång tid på sig men man måste springa och så tävlar man helt enkelt i vem som springer längst. den som slutar sist vinner.
jag är ett geni.

ultimata sporten.

här sitter man  med en helfrän helg i bakfickan och summerar lite, en söndagkväll vid elvatiden. jag har ju fått gjort rätt lite av allt det jag borde, uppvägt av mycket av det jag egentligen ville. mission accomplished, kan man väl säga då. jag har tillexempel tagit några fina bilder till min hemsida, snackat med helt otroligt gulliga Signe som ska göra designen, grillat med härliga killar och kollat på Sofia Karlsson i konserthuset.

när jag ska ringa min morsa som jag inte pratat med på evigheter gör jag det nu. men då sover hon. nu. klockan elva.

det här är mycket oroväckande.
vad håller ni på med där hemma?

'

rätt härlig lördag. snart ska jag iväg till ett fotografkonvent i kalvsvik och träffa min fotokille alex och fullt med andra sånna galningar  beväpnade med luriga hjärnor och på tok för dyra kamerautrustningar. vi får se vad det blir av det.

och så har jag tippat. såklart. själv tror jag på vinst. hur tror ni?

skolan är roligast. det är den. ledarskap och motivation är vad man ska syssla med. få folk att vilja igen. då kan det hända grejjer. folk kan börja tycka om sitt jobb. tycka om möten. tycka om statistik eller till och med tycka om varandra. det gillar jag. åh vad jag gillar det här.

en annan sak jag gillar är att det är den tjugofjärde. livet börjar om. rullar igen, i åtminstone två veckor till. och häromdan gjorde jag min första riktiga budget! alltså nu snackar vi badass-budget. inkomstkalkyl och utgiftsplanering och sparmarginaler för april maj juni juli augusti. vilken tjej jag är.

och nu ska jag på personligt utvecklingsmöte. baaa. lite pirrigt. jag ska få reda på exakt hur olaglig jag egentligen är när jag är ute och sjunger och inte har ett företag utan bara får cashen rätt in och i bästa fall betalar skatten sen. och hur vi gör nåt åt det. kan man blanda? ne? jag vet inte.  

i övrigt se nyckelorden:
vårkär, hemlängtan, papparådsbehov, världsnyfikenhet, rosé och helahelgengplugg.

det känns så här lurigt ibland, som om man alltid ska jobba, som om det är det enda man ska göra. och då får man sluta upp med det. man ska inte jobba jämt. hur mycket kostar egentligen dina sovmorgnar?

idag har jag jobbat och pluggat och haft möten och uppfört mig från tolv till tio. och massor med med människor gör det varje dag. alltid. och de verkar gilla det. jag går på en massa föreläsningar nu som ska inspirera mig att ta i hårdare, men som jag fan börjar ifrågasätta. idag träffade jag ICAs supermarknadsförarchef, hon som hittade på stig och gänget ni vet. hon gav mig en massa goda råd och det enda jag gick därifrån med var tanken om att det inte är värt det.

för att de verkar alltid ha något litet vasst i sig. skickliga as fuck men så visst fan är de alltid något litet risp i rösten hos de där, framgångsrikingarna. de känns håliga på nåt sätt. trötta. de får ju aldrig nöja sig.  

man skulle nog skippa det där ändå.


nu: natti!

imorgon: skola! (längtar)

säger tobias när han menar stanna här. hörru du, du blir här.
jag tycker om när han talar sådär. med världens vackraste diftonger.

här, blir jag.

min farbor säger samma sak ibland, att jag måste sluta fokusera på allt det jag inte gör. istället vända på den steken. och det är ju smart tänkt.

men åh mitt huvud. åh mitt huvud.

jag funderar nu på framtiden lite igen. på söka eller inte söka fina kårjobbet. på utomlandspraktikens söka eller inte söka. på alla lägenhetesköer jag inte står i. på sångerna jag inte sjunger. artiklarna jag inte skriver. på alla bufferts jag aldrig samlar ihop till. företagen jag inte startar. mötena jag prioriterar bort.

och så fortsätter jag sådär. och får, aboslut ingenting gjort. 
är väl alldeles helt, mig själv. 

fint med måndag minsann! när man jobbat hela helgen! ja!

idag är jag på ett blixtrande humör. är det inte pmsen nu så vet jag inte vad. men jag har iallafall försökt få fatt i en på växjö kommun och då vet man ju redan innan att man är på väg utför. som om de har till uppgift att vara frånvarande. människor på kommuner, SKÄRP ER! och människor i kommunväxlar; NI MED! visa lite hyffs för fan. eller var åtminstone trevliga. eller åtminstone inte otrevliga. jag funderar på att ringa upp och tala om för dem vad deras jobb går ut på: be nice. den som ringer betalar din lön.

och nu ska jag till länsstyrelsen i kronoberg och träffa alla deras högsta chefer. de har nämnligen chefsträff där de dricker lite kaffe och diskuterar, ja sånt som chefer pratar om och så bjuder de ibland in andra att prata om sånt som andra pratar om. det är lite pirrigt. jag ska snacka om hur viktigt det är att chefer är trevliga mot studenter.

precis rätt dag.

 ja
wish me luck.

den här helgen jobbar jag lördag och söndag.
tio timmar varje dag.
på en teknisk mässa i markaryd
som ligger två timmar bort.

och de här giggen kommer inte direkt med fri bar.

i sommar kommer jag inte att jobba som jag gjort förut, jag tycker ju inte att det är så roligt. så jag tänkte sjunga istället, som ju faktiskt är det roligaste jag vet. kika gärna in om ni har vägarna förbi småland.

den trettionde maj körar jag tillexempel bakom Charlotte Perrelli.



och sedan kommer jag jobba hela juli med allsångskvällarna i växjö som sveriges radio ordnar och spelar in. vara körsångerska åt åtta kända svenska artister.

och ja, förra årets publikrekord var när den där zelmerlöf var där. 12 000 pers.

tolv. tusen. människor.

ni kan tänka er att jag har lite svårt att sova.

min förebild är nu alltså hon anders Lundins fru ni vet i allsång på skansen. så ska jag vara, ungefär. fast prio ett är att inte ramla, inte spilla nåt på nån kändis eller krabba till det i största allmänhet för oss i bandet. jag ska försöka.
vi får se hur det går.

men herregud.
livet är vackert. 

det har hänt en grej som är mycket fin. och då menar jag inte allt det där andra som hänt mig på sistone utan en sak med skolan. jag har för första gången i mitt snart tjugotvååriga liv, riktigt rejält jävla askul på lektionerna. fyra timmar sitter vi där och jag läntar till nästa föreläsning i samma stund jag går. jag vill inte gå hem och sova eller äta makrillmackor eller ens sjunga, utan bara höra mer om vad han har att säga. smart ledarskap handlar det om. och snubben som blivit min hjälte så här på sluttampen, har jobbat med alla riktigt tunga uppdrag, typ ericssons och volvos och ikeas chefer. och tränat friidrottslandslaget i mångkamp. och en massa andra sportnissar. och coachat herrljunga kommuns chefer. det var oväntat. men okej, det har han gjort. men nu fokuserar vi på att utveckla er, säger han.

det här är precis vad jag behöver nu. lite schvung. lite taktik. lite testa det här om du får ett jobb nångång ska du se att det löser sig. lite jag ser din förmåga. lite du har visst valt rätt. lite fan va kul det är när man har roligt.


en sak som inte är så rolig är dock att jag idag, för andra gången i mitt tjugotvååriga liv, låste mig ute. eller tobbe låste dörren och for till jobbet intet ont anande om att jag glömt mina nycklar där på andra sidan. nio kommer han hem. halv tio ska jag spela på harrys. välövad, välpreppad och stassad till tänderna. det tog ungefär tio samtal, två provisoriska lägenheter och en fridas mammas bil tills jag nu kommit rätt. fem timmar efter i schemat. men det löser sig.
ikväll kör vi. hela ligan är med. och livet är vackert. ikväll kör vi.

hörrni jag har blivit medlem i ett band! eller till och med två, men det kan vi snacka om senare.  jag kan nämligen inte helt uttrycka min glädje inför detta fina att få vara med i bandet.

imorgon ska jag och grabbarna i Langs soul unit, som det här bandet heter, spela på harrys i växjö. jag är väldigt färsk, kan man säga. jag mår som ett barn i godisbutik där i stora replokalen mitt emellan trummorna och högtalaren invid min egen mick. min egen lilla plats. mitt i smeten bland fem coola killar som är så väldigt mycket musiker man kan bli. det är liksom deras jobb. de jobbar med musik. varje dag. jämt. de åker sverige runt och spelar och de skriver och de petar i studios och de lär andra vad de kan och jag blir alldeles till mig av att det är det här de lever på.

så när de slänger sig med sitt musikersnack får jag spela cool och försöka låtsas att jag är med. min vanliga strategi. igår på repet tillexempel när vi halv ett på natten skulle bestämma tid för nästa rep, som är ikväll, funderade de lite och så sa sen någon att  "tjaa.. ska vi säga att vi möts här i alvesta vid typ.. nio?"

och så tyckte alla att det var en ypperlig tid att börja repa på.
ett rep som troligen kommer ta över fyra timmar.

jo men det kanske är musik man ska hålla på med ändå.