sariskt

- Jag skulle vilja ha en pitbull, säger han plötsligt. De har nyss satt sig med var sin kopp kaffe och dagens soppa. Det hörs att han menar allvar.
- Glöm det, svarar hon bestämt. Jag vill ha barn. Och om du tänker tvinga mig vänta fem år som du sagt, så får du lämna mig nu. Fem år är för långt för mig.

Jag sitter på barstolen bredvid, med Borås bästa ceasarsallad och ett nytt nummer av tidningen Filter. Ofrivilligt, men inte motvilligt blir jag inkastad i deras diskussion. Tycker om det öppna, ärliga i den. Men ändå, det finns något sorgligt där. När han säger att han aldrig kan ta det ansvaret. När hon svarar att han inte behöver. Att hon vill ändå.

Babyn i min mage slår kullerbyttor och jag blir glad när jag tänker på att vi aldrig gjorde det där. Att vi aldrig vägde för och nackdelar. Bara bestämde att, ja. Barn ska vi ha. Men vi ska inte bestämma att det är enklare att ha kalas på sommaren, eller att det kan vara smidigt för barn att födas tidigt så de slipper vänta på körkort och systembolag. Eller att man kanske borde öppna nåt konto eller att det är smart efter att vi har skaffat hus eller ens att vi kanske borde prata igenom det här.

Istället, bara att ja. Klart vi vill ha barn. Och när det också vill, så ska vi säga hej och prata med våra gladaste röster och älska det sönder och samman.

och så ska det bli nu.

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag tycker det är så fint när saker får en vändning. Som idag när jag skulle ta bussen hem. Har alltid förargats över hur det går till i en busskö. Att man kan komma sist men ändå ställa sig precis invid den där pinnen på en busshållplats, och gå först på bussen. Det blir väl så med diffusa kösystem. Att de som kan, och kan med, går före. Jag gör det säkert jag med.

Och likadant idag. När alla ser bussen komma långt där borta, tränger man sig instinktivt och stressat mot den där pinnen där bussen stannar. Tanter och annat trött folk står kvar. Orkar inte anstränga sig och tar den plats som finn kvar åt dem.

Men så stannar bussen långt tidigare än vid pinnen, eftersom en annan buss strulat till det och ställt sig fel.

Och då plötsligt är alla tanter först. Och alla vi andra stresson står kvar. Får irriterat vänta på att stiga ombord sist. På en sekund blir upp, ner.


Vet inte var det är med det där, men jag tycker det är så fint.
Fint när det vänder.

Det som främst kom till mig de där första krampande dagarna efter morgonen med plusset, var inte det man kunde tänkt sig. Typ om jag kommer att klara av att vara mamma, vad det nya livet ska göra med med mitt förhållande, min karriär eller ens med min kropp.

Nej det som kom först, och starkast till mig, var frågan om man får.

Vem frågar man om man får skaffa barn? Och speciellt när man själv är en skitunge utan vettig inkomst och framtidsplan och hemförsäkring. När man kommer på sig själv att vara 23 år och aldrig ha lärt sig koka ett ägg.

Vem okejar då beslutet att befrukta ett? 


Svaret är väl att ingen gör det. Men det är klart man får. För man måste inte göra som man ska.

Och om jag bara sneglar lite över axeln verkar jag ha haft den goda smaken att fatta de största besluten på uppstuds. Jag kan fundera på en julklapp i ett halvår, men valde att flytta till växjö över en kaffe på ett fik i Borås. Skrev ett prov i Lund och valde när jag fick resultatet att bli journalist. Valde sedan väldens roligaste radiojobb för att någon dåre ljög om grön laser. Blev kär och lät allt hända på en höft för att helt utan sans skaffa bil, barn och hus på en minut.

Inget av det där hade jag tänkt mig. Men nu jag kan inte tänka mig nåt smartare.

Så får jag lära den här ungen en enda grej blir det nog det.
Man måste inte ha nåt lov.

Åååå....vilken fin liten mage! Ser ju vem som helst att det blir en tjej! Fast mamma brukar veta bäst så du har nog rätt. Och ja, jag håller med, de känns inifrån och de tar plats - och det är alldeles underbart (för det mesta!). Kram till er alla 3!



Och jag tänker länge och väl:

Min mamma har väl ändå inte uttalat sig om att det skulle bli en pojke...?