sariskt

Jag gör, som ni vet inte dömycket för tillfället. Det är konstigt och skönt och ja.. konstigt. Jag fick första känslan i magen av riktigt nu-livet i torsdags.

På Ica maxi hände det. När kassarna kostade 800 spänn och jag köpte typ tandkräm och tamponger och tvättmedel och när han packade i och lastade in i bilen.

Hela min generation lever livet nu, fast med huvudet fixerat i nästa steg. Man går i skolan för att få lov att plugga mer sen, pluggar mer för att kunna få ett jobb sen som man gillar. Man jobbar när man pluggar för att kunna bo där man pluggar för att kunna jobba sen. Och man bor i sketna usla lägenheter som man inte städar eftersom man ändå inte ska bo där på riktigt. Man bor ju där för att kunna jobba, så att man kan plugga, så att man kan få ett annat jobb som man gillar och så att man kan bo någonannanstans.

Man har väldigt roligt under tiden. och man träffar så väldigt många nya huvuden att man kan välja de bästa att ta med sig vidare. Jag skulle inte gett upp det för något.  Men hela själva funktionen med livet är att möjliggöra ett annat liv, sen.

Och där, På Ica sprang livet i kapp mig. Lyckan i att handla till oss. Glädjen över att ha ett riktigt hem. Där spikarna man sätter upp ska sitta ett tag. Där praktiska lösningar måste tänkas över. Där det gör något när jag tappar glasen i diskhon, eftersom man tycker om just de där glasen. Och där min tvätt måste tvättas, om han ska ha några strumpor nästa vecka.

Som sagt,  jag är lite ledig ett tag. Och jag bor på nygatan i Alingsås. Mitt över ligger storken. Jag har en skön soffa, en kaffekokare och jag lever med en man som jobbar med bagerigrejer. Fikaresurser finns i överflöd.

Kom över.

Kan man säga att jag är.

Min första dag som ledig (eller ja, nästan) spenderar jag på min killes jobb. Jag kan inte hjälpa honom, så jag sitter i skönfotöljen och knapprar på min dator. Jag läser ikapp mig på bloggar, på nyheter, på kolumnister och jag kollar på skvallerbilder från hit och dit och jag gör mest ingenting.

Han däremot, sitter några meter från mig och håller andan. Effektiviserar också sitt syreintag. Krävs väl en egenföretagare för att förstå. Var femtionde sekund suckar han snabbt ur sig luften, tar ett nytt stort lass och sedan håller han andan igen. Skriver sitt snabbaste gör han när han då inte är upptagen med att forsla nödvädnig luft in eller ut ur sig. 

Det är visst så väldigt mycket att göra nu. Sveriges bagare har fått fnatt och stora köpslaget verkar det som. Men de är arga för att allt är så dyrt och tar sån tid. Och inte kan de hålla ordning på sina finanser heller. Och lastbilarna kör aldrig rätt. Maskinerna kommer inte fram. Och bageristerna surnar till ytterligare.

Jag säger ibland något.. Älskling.. andas lugnt.. Det är trots allt bara gräddmaskiner. Du kan leva på mig sen, säger jag, om det skiter sig.

Han vänder sig inte om, fortsätter att skriva, men svarar artigt:

"Det är inte gräddmaskiner, det är gelemaskiner"

Jag nickar för mig själv. Sätter igång med något annat viktigt.

Tar några bilder:











Med jämna mellanrum hör jag honom humma där borta.

"Oj oj oj.." eller "Näeej.." eller "Idioter..."

Han åker ett slag för att fixa nåt blixtsnabbt bankärende. Stanna om du vill, säger han och höjer volymen på min playlist som han spelar på kontoret idag. Typ Lundell och Chess. Han river runt efter nycklarna, pussar min panna och tio minuter senare kommer han tillbaka med min favoritmat.

Livet som ledig. Jomenvisst. Det funkar.

Det blev en fest tillslut. En fest som för mig sträckte sig från det att sista opponeringen var gjord tills det att jag insåg när solen gick upp att det var nog var dags att ta farväl för det här året och inte stod ut med den tanken, och gick.

Men nästan alla var där.
Och gud såg att det var gott.










¨













Det fanns så väldigt många fina där. Så väldigt många som ni ska komma ihåg varifrån ni såg dem först. För de lär inte stanna här. De lär inte stanna för egentligen nånting. Mitt fokus ligger på nu att smöra gärnet, så att de nån gång i famtiden när de sitter på sina flådiga poster, har den goda smaken att anställa mig.

De fina bilderna är helt stulna och blandat tagna av två snyggos som jag gillar, Niklas och Niklas.

 

det slår mig att solveig, min farmor, har namnsdag idag fredag.

att det är hennes dag idag, och att hon så lämpligt har väntat på den här dagen i fem år. fem långa år. varje dag, har hon väntat. och nu är den här.

man gör som man vill, men jag väljer att det bara måste betyda bra. att det blir bra nu. på hennes dag.

idag fredag är min sista dag i skolan i lund och jag vill bara att farmor ska bli bra.

alla himla och stjärnorna med.

det är nu, officiellt, än en gång, gött att vara jag.

igår kom min baby med stora flyttbilen, blev lite sur eftersom jag inte gjort nån middag (vem tror han att han gift sig med?) och blev sedan glad att allt var packat. (som min mamma hade varit här och gjort) tjugo minuter tog det och så stod rummet tomt igen. alla dessa tomma rum. och alla de där blickarna från pappa varje gång jag kommer hem, men ännu mer grejer att ställa i garaget.

det är gött att vara jag. som har en pappa som rynkar på ögonbrynen men som alltid hittar lite extra plats. som har en morsa som spontanhängdemed ner till skåne några dagar och som nästan nästan inte åkte hem. gött att vara jag som har skrivit sin sista källförteckning idag. som slutar nu, att hänvisa till andra. som efter 23 år kan själv.

och som ha en sån karl. som bara dimper ner. yr runt, och sen är allt klart. alltid. varje gång blir allt fixat. klart. vill man så kan man. ta i här sara, lyft, lyft och inte mer med det.

och som sen sådär en onsdag, fast det är viktigtjobb dan efter, tar med mig ut. för vin och skratt och påhitt och dans och galej och äventyr tills solen går upp.

officiellt gott att vara jag.

på söndag flyttar jag in. hos oss. bara en sån grej. att vi inte ens snackat om det. det härliga självklara i det. inte snacka, bara göra. ta viktiga vackra steg.

på söndag är det jag,
som lagar middag.