sariskt

Kan man säga att jag är.

Min första dag som ledig (eller ja, nästan) spenderar jag på min killes jobb. Jag kan inte hjälpa honom, så jag sitter i skönfotöljen och knapprar på min dator. Jag läser ikapp mig på bloggar, på nyheter, på kolumnister och jag kollar på skvallerbilder från hit och dit och jag gör mest ingenting.

Han däremot, sitter några meter från mig och håller andan. Effektiviserar också sitt syreintag. Krävs väl en egenföretagare för att förstå. Var femtionde sekund suckar han snabbt ur sig luften, tar ett nytt stort lass och sedan håller han andan igen. Skriver sitt snabbaste gör han när han då inte är upptagen med att forsla nödvädnig luft in eller ut ur sig. 

Det är visst så väldigt mycket att göra nu. Sveriges bagare har fått fnatt och stora köpslaget verkar det som. Men de är arga för att allt är så dyrt och tar sån tid. Och inte kan de hålla ordning på sina finanser heller. Och lastbilarna kör aldrig rätt. Maskinerna kommer inte fram. Och bageristerna surnar till ytterligare.

Jag säger ibland något.. Älskling.. andas lugnt.. Det är trots allt bara gräddmaskiner. Du kan leva på mig sen, säger jag, om det skiter sig.

Han vänder sig inte om, fortsätter att skriva, men svarar artigt:

"Det är inte gräddmaskiner, det är gelemaskiner"

Jag nickar för mig själv. Sätter igång med något annat viktigt.

Tar några bilder:











Med jämna mellanrum hör jag honom humma där borta.

"Oj oj oj.." eller "Näeej.." eller "Idioter..."

Han åker ett slag för att fixa nåt blixtsnabbt bankärende. Stanna om du vill, säger han och höjer volymen på min playlist som han spelar på kontoret idag. Typ Lundell och Chess. Han river runt efter nycklarna, pussar min panna och tio minuter senare kommer han tillbaka med min favoritmat.

Livet som ledig. Jomenvisst. Det funkar.