sariskt

helskotta, jag har varit på semester.
henån heter det, på västkusten såklart och så är det en hel massa mer saker. klippor, hav, rökt nyfångad makrill och sånna grejer. på henån bli jag lite som en annan vissa tider på dygnet. först så vaknar jag ibland rätt tidigt och bara där är det ju konstigt. sen så är jag lugn och säger inte så mycket. lyssnar. tar in. tänker på träd. luktar lite på blommor. ja ni hajar. jag ligger i mysbrallor och ser inte klok ut. läser böcker. det är inte heller likt mig. sen blir jag full och blir mig själv igen. pratar som en jävla kvarn och är svinglad och tänker bara på hur sjukt det är att jag får vara med.

nu är jag hurosmhelst hemma och är grymt lugn i själen. man kan inte annat. min kille är på hårdrockskonserter i tre dar med typ tusen minst, andra sånna hårdrockarkillar. jag är inte orolig. han ringde igår och sa att på förfesterna är det mer brudar än dudes men det gör inget herregud plus att jag tror han försöker överdriva. plus två, så är min farsa där oxå såklart. vem som kommer behöva se efter vem är dock, fortfarande oklart.

idag gör jag annat. packar upp och så. tänker på när jag var liten. det är konstigt det med. jag säger ju att det händer grejer där ute i bohuslän. man kommer liksom inte undan sig själv.

jag ber er om ursäkt och bugar ödmjukt inför det faktum att ni fortfarande är kvar. det är semester det här. eller ska vara. mitt huvud rusar runt och påtar bland känslorna där inne. känner lite på lyckan. sniffar på ovissheten. min rastlöshet tar lugnet i famnen och bär mig hem.  framtiden står öppen för allmän insyn nu. kom och kika. det börjar ser fint ut.


jag var på möte med min nya chef Christian och vi gillade varran. så till hösten tänkte jag pyssla lite med finanser och sparformer. det blir växjöjobb nummer två

en snubbe som har en tidinign vill ha mig där i. en gång i månaden, det blir tidning nummer två.

en som är grym på att sjunga vill lära mig. det blir sångpedadog nummer två.

en som har ett skivbolag vill att jag och patrik ska åka till kalmar och visa vad vi kan. kanske blir det blir demo nummer två.


jag känner mig starkare än nånsin. jag kommer klara det här. hur går det för er? hanterar ni livet nu? har ni vecklat in er och ut er och sen satt er gränlse, med var sitt ben på var sin sida om livet? vi har en bit kvar, såklart. men skulle det kärva har coldplay släppt ny skiva. och helvete vilken skiva.


jag vill ge er något. jag vill ge den här stan något. den här veckan, eller en annan vecka får det kanske bli. jag är inte rädd längre. det är dags att vända det bladet nu.

och här blev det här, en ny årskrönika.

andra året av tre, säger man, är det värsta. och jag förstår vad man menar. man står fast fast fast med ett år att ta sig igenom, göra något av. på höger sida står det som varit att smälta och till vänster står det som ska komma att bereda sig på. aldrig tidigare har jag varit så sliten. så oinspirarad. aldrig tidigare har det heller varit så opassande.
allt hände ju.

jag blev sambo, jag blev flickvän, blev mer vän än dotter/brorsdotter/systerdotter/kusin/barnbarn, jag blev lite närmare vuxen, skaffade mig små små smålandska rötter. och främst växte jag nog in i mitt eget skinn. blev varm och bekväm där.

tredje året av tre ska vara det bästa. klart det är så. klart jag kommer älska det. den här försommaren har gett mig mer än någon innan. som en stor fet graduationpresent, i förväg. som en massiv jävla klapp på axeln eller smäll på käften att

här har du, gör något av det nu, sucker.

nu ska jag berätta om att vi har fotat lite för vår nya demo. ni kan tänka er att jag hade roligt och bestämde mycket.  det var storm och vi frös ihjäl och vi tog kanske tre hundra bilder och det gick väl sådär. mest var problemet att håren gjorde lite som de ville eller att jag gjorde fula miner eftersom jag aldrig lyckas hålla tyst. ungefär halvvägs började producenten och fotografen komma med små vänligt framförda förslag om vi inte kunde ha typ en gitarr eller nåt coolt löv eller så på framsidan.

men de vet inget om livet. det kommer bli skitsnyggt det här.

jag har lite brottom, det är typiskt oxå, nu när jag ändå har sommarlov menar jag.

men det är så roliga grejer nu som ska fixas och trixas med. 
 
nu ska jag iväg och fota omslagsbilder till demon. hurra vad roligt
sen ska jag till studion och spela in en splirrans ny låt
och sen ska jag gå till ica, sno en kundvagn och börja köra prylar till framtidsvägen
det kan ni tänka er att det kommer se roligt ut

sen har jag ju alla mina nya projekt inför hösten att muckla och meckla med.

ny termin, nya kommunikationer



förresten har tobbe köpt glasögon.
hur kul som helst.

ja. så var det klart. allt sammans.

uppsatsen och opponeringen och det. det här året, i runda slängar.

det han hade att säga, examinatorn, var väl att vi var bäst i gruppen och att vi ska ha högsta betyg.

typ det.



nu är det sommar

kolla högerspalten nu!

en bit ner där finns en liten krönikalänk. nu finns det alltid där. ni kan kolla när vi vill. superpraktiskt.

söndagarna vrider mig ut och in. man är liksom inte sig själv och det gör mig tokig. det enda som hjälper är måndagar. så jag viskar i mina öron att bara håll ut. nu ska ja diskutera livet lite med min farmor och sen ska jag packa ner den här helgen och åka hem till småland igen. fundera en stund över det namnet och kom sen tillbaka med nya tankar om att vara snäll. läs en krönika vettja. hade jag kunnat länka skulle jag, men nu är det nåt vajs. inga länkar och inga mellanrum. men gör det ändå. läs alltså. www.alingsastidning.se hej

eftersom jag har kraschat rakt in i semestern nu, så känner jag mig helt ur form här. jag skriver och suddar. skriver nytt, men ångrar mig. tycks inte riktigt hitta den rätta snitsen. men skit samma nu.

jag var på henån. där var det min mammas födelsedag och nationaldag och det var lite härliga pensionärer, ett knippe knattar, förvånansvärt många jag är släkt med, min gamla lågstadielärarinna och så allt där emellan. ja alltså en salig blandning. jag kände mig lite som i en astridlindgrenfilm. superregiserat och tillrättalagt med skrattiga barnljud, grilldoft, hav och sommar.  hög vi-känsla på den dagen.

manskören ger mig tårar i ögen, varje gång. och speciellt nu. de är stora och starka och de sjunger som om var det deras sista sång oftast. det är det såklart aldrig utan har de väl börjat så håller de i regel på ett tag.
det där är jag överlag rätt svag för, män som gör saker själva. jag tycker om dem extra mycket när de övar och övar och sen visar upp och så sitter det massa som är kära i dem där och säger mm jaha du, han där med mössan och de snygga benen, han är min.

en gång ringde de och sjöng för mig klockan ungefär en minuter över tolv när jag fyllde tjugoett år. det var fantastiskt fint. de har ett specialnummer för sånna tillfällen. det är svinkort och så sjunger man det fyra gånger. den kan ni tänka er att dem gillar. det är praktiskt, eftersom de såklart inte bara gillar att sjunga och snickra och måla och tömma toaletter och sånt utan även konsumerar en del öl, där ute i bohuslän.  då vill man inte ge sig på något för avancerat. då vill man bara ha det gott och sjunga för att det är härligt och skönt. så det gör man, i de ljumna solnedgångskvällarna, med salt västkust i lungorna.

ni ska veta hur jag är nu. slutkörd och överlycklig och gråtig och skrattig och helvete vilket vrak jag är.

men det går bra. jag är vid gått mod. idag tar det slut. idag ska jag skriva färdigt och skicka in allt. fast att conny sa att ingen annan ändå är klar så ni kan lämna in det lite när ni vill, ska det bli klart idag. det gör mig vansinnig. och glad.

några saker som är roliga som hänt så här i slutkaoset av uppsatsarbetet.

en chef som heter christian gillar mig och vill ge mig jobb. jag blir glad
en annan chef som är min redaktör säger att mina krönikor är fina. jag blir varm
en nyskriven låt damp ner i min mailbox. stora vackra tongångar. jag bli skrattig

men inget av det orkar jag egentligen ta in. jag orkar inte analysera och inte fundera vad som är bra för mig. mina delar är för trötta nu. bara lite slitna nu.

jag har nycklarna till framtiden i fickan. 
det har såklart inte funnits någon til att flytta nåt än men jag var där igår och blixtklistrade Nygren på dörren. det känns bra så. räcker så. ta mig bara hem nu

ta mig hem.

se på de här två.

jag älskar den här bilden. allt med den. jag älskar de där två där i, jag älskar att de står mitt i brasilianska djungeln, jag älskar att det är ute i världens mest hela tiden nu men främst av allt älskar jag hur de har klätt sig. och deras härliga attityd. nu kör vi säger dem, heja världen.

jag tar ett par lite käcka djungelshorts, tänker mamma. ett luftigt linne till det och sen kan inget stoppa mig.

samtidigt tittar pappa sig i spegeln och tänker beiga short blir bra. snyggt matchad med min vita tisha. rent och enkelt. bra där. snyggt.  nu kör vi.

på sin väg ut till äventyret sträcker sig någon efter glasögonen. är de här dina älsking? nej de måste vara dina.. eller nej, mina är lite mörkare..eller hur var det nu nej jag vet inte. ta ett par bara. nu kör vi.