sariskt

eftersom jag har kraschat rakt in i semestern nu, så känner jag mig helt ur form här. jag skriver och suddar. skriver nytt, men ångrar mig. tycks inte riktigt hitta den rätta snitsen. men skit samma nu.

jag var på henån. där var det min mammas födelsedag och nationaldag och det var lite härliga pensionärer, ett knippe knattar, förvånansvärt många jag är släkt med, min gamla lågstadielärarinna och så allt där emellan. ja alltså en salig blandning. jag kände mig lite som i en astridlindgrenfilm. superregiserat och tillrättalagt med skrattiga barnljud, grilldoft, hav och sommar.  hög vi-känsla på den dagen.

manskören ger mig tårar i ögen, varje gång. och speciellt nu. de är stora och starka och de sjunger som om var det deras sista sång oftast. det är det såklart aldrig utan har de väl börjat så håller de i regel på ett tag.
det där är jag överlag rätt svag för, män som gör saker själva. jag tycker om dem extra mycket när de övar och övar och sen visar upp och så sitter det massa som är kära i dem där och säger mm jaha du, han där med mössan och de snygga benen, han är min.

en gång ringde de och sjöng för mig klockan ungefär en minuter över tolv när jag fyllde tjugoett år. det var fantastiskt fint. de har ett specialnummer för sånna tillfällen. det är svinkort och så sjunger man det fyra gånger. den kan ni tänka er att dem gillar. det är praktiskt, eftersom de såklart inte bara gillar att sjunga och snickra och måla och tömma toaletter och sånt utan även konsumerar en del öl, där ute i bohuslän.  då vill man inte ge sig på något för avancerat. då vill man bara ha det gott och sjunga för att det är härligt och skönt. så det gör man, i de ljumna solnedgångskvällarna, med salt västkust i lungorna.