sariskt

 you fall so much harder when the fault is your own sjungs det i samma ögonblick som jag börjar leta bokstäverna till det här. men ja. faktiskt så är det praktiska läget exakt samma som i tidigare inlägg. att jag inte riktigt vaknar. däremot så börjat mina ben röra sig och jag hör nån säga jag saknar dig med min röst. kanske handlar det om att jag inte gillar stressen men alla de där ordningsfascisterna har rätt när de snackar om hur skönt det är efteråt, jag blir tvungen att ge dem det.

men det är oxå allt.

jag vaknade klockan åtta av ett sms från kvinnan på bilden. du är världens bästa pluggerska och du kommer att bli något stort. och sen inget mer. se in i de där ögonen och ni förstår varför försäljaren ville gifta sig. man behöver saker som får en att skratta och förutom johan glans gillar jag den här bilden. för att det var en så fin dag, för att hon alltid gråter när hon skrattar ordentligt och lite för att det hon köpte var en chilli med kungakrona.

det är oroligt i min mage fortfarande men om man tänker bort det är allt en vacker tid. som vi sa är det kärlekens sommar som är nu. igår när jag vandrade min eriksgata hem var allt en liten film i skallen. himlen låg i blocken helt redo att på given signal rasa, men gjorde inte det. fin färg det där när det är mörkt fast dag. en alldeles för gammal tant hade en alldeles för hypad hund som vägrade sluta larva sig. den hade en massa vårkänslor och hon hade basker och alldeles vitt hår. det blir roligt att se på. jag plockande prästkragar eftersom de är min favorit och insåg att det krävs inte mer än så för att vara finast. de är bara vita inga extremer och så ser de ut som en blomma som man ritar den.

idag har jag fått på käften av mig själv och min tanke om att man inte förändras. jag sa nej till en shoppinrunda, sa upp min lägenhet och hittade ett sånt där anthonbergchokladägg under en tidning.

fan va gött.

det här är nån form av överlevnad och jag skulle vilja lära mig nya sätt tror jag. jag vet inte hur många gånger jag försökt skriva det här inlägget och lika många gånger fastnat. eftersom det är jag som hindrar mig har jag ingen annan att bli arg på eller reda ut det med och helt ärligt börjar mitt tålamod med mig själv sina. på samma sätt ligger det en låt och gnager precis under det yttersta lagret hud längst fram på mina fingrar och liksom på nåt hånigt sätt vägrar komma ut. det är en storm jag vill vara eller en svan men det enda jag är riktigt bra på är att inte städa min lägenhet.

keanu reeves, vad tycker vi egentligen om honom? i morgon bitti ska jag gå på föreläsning och antaligen ljuga om varför jag för första gången lämnade in uppgiften för sent. snackar vi uppriktighet är den inte ens skriven ännu och och om ni scrollar ner och skulle hitta en liknande tankegång så är objektet för min frustration, jajjamen, det samma. även det här är en mental block. jag sitter med mina blanka afyraark med uppgiften klar i huvudet och får den inte ur mig. och det var veckor sen jag börja oroa mig för det. och min pappa hade aldrig låtit det gå så här långt. 

nåt borde man lärt sig och kanske är det sant att jag är förlorad och dags att adoptera den tanken. har ni nåt att komma med så snälla kom.  anything. min enda flykt just nu är en dusch och den goda grönpepparsåsen.

 min granne kikar in analyserar läget och säger det är nu vi ska ha roligt glöm inte det.

det finns dagar då man inser att det kan gå i princip hur jäkla fort som helst.

jag önskar att jag hade en smartare och mer snyggt sätt att beskriva det. men ja, florens var en dröm. hur de gjorde det har jag ingen aning om och nu ryms allting i min hand. så jäkla konstigt det där med att man kastar sig hit och dit mellan champangeluncherna och lyxshoppingen och innan man vet ordet av skriver jag notor och glömmer köpa toalettpapper igen som om de italienska blickarna var något jag hittade på. modeskaparen, frisören och jag kommer dock alltid att finnas på kortet hos försäljaren nere vid stationen. kolla in om ni är där. och för guds skull, var där.

i småland är livet ett kaos och min tankspriddhet tar mig till nya höjder varje dag. ibland blir jag liskom tvungen att lägga mig ner och samla ihop mig själv för att veta vad nästa steg är. madness rakt igenom och sitter jag inne och pluggar hela tjugoårsdagen får nån baskemig komma och rycka upp mig eller åtminstone trycka i mig en semla eller två. min mamma springer vårruset och skriver meddelanden om hur pirrig hon är. nånstans övertygar det mig om att sånt kan det värma en kontinent. när det pirrar i förtiåriga mammor som knatar upp och ner för slottsskogens djärva kullar är livet vackert.


snart ringer någon och säger godnatt, solen har sedan länge gått ner bakom björken och jag festar till det med några druvor jag investerade i tidigare idag. ta er ännu en titt på bilden, fokusera bort italienarna och tänk regn. jäklar i min låda det är fantastiskt trots att det i teorin alltid låter som ett nederlag. tål att tänkas på.

ciao!