sariskt

igår var fantastiskt. strålande var det, alltsammans.

solen sken och alla var där och jag var där och allt strulade men allt funkade tillslut och till och med tamburinen satt där den skulle. på ett ungefär. och så var ju Charlotte Perrelli helt jävla otrolig och svinproffsig som morsade på mig för första gången i samma stund hon valsade upp på scen utan att ha repat en endaste minut med oss. och växjö fullständigt älskade henne.

såklart. 


mig fick de lura av scen. vi ska bara ut, sen in på extranummer, fick de säga.
på allvar. och sen fick de tvinga mig att gå hem.


och på insidan av ögonlocken nu:

wow.

jag tränar!

faktiskt.
 


och så vet jag inte hur jag ska kunna fota träningsverken i armen, men den är där! ständigt är den där.

alltså,

är det veeerkligen så där värst himla viktigt att spela med några kändisar?

det finns massor med andra folk som kan göra det.


jag tror nog att jag gör bäst i att stanna hemma jag.

för jag har slutat skolan nu. skrivit mina sista bokstäver och på måndag rockar vi väl röven av de här tre åren. tack och hej. välkommen, världen.

statsvetar är jag nu, slår det mig. statsvetare nygren viskade jag för mig själv och kände mig lite för cool, tills jag började prata om den amerikanska nyhetsjätten BBC. och så skrattade von essen rått åt mig och så var jag, jag igen.

nu liten igen, och lycklig.

förresten har jag fått ett nytt gig!
tillsammans med kära Staffan och några andra, riktiga musiker, ska jag sitta i juryn för Ljungbys talangtävling Ljungbyartisten. Hur fränt är inte det då? jag får hotel och käk och allt sånt där som jag är så löjligt smickrad av. som i sommar, när hela crewet på allsången kommer ha två stora ditställda loger! vi ska nämligen inte gå på toa bland folk. haha!

loger!

ja jag blir alldeles upphetsad.

var det ju jag skulle vara. men nu har de tvingat på mig att spela både det ena och det andra på den här konserten med perrelli på lördag. de vet tydligen inte helt och hållet vem jag är, när de nu låter mig spela typ, på en konstgjord trumma.
 den har tre olika ljud som jag ska fippla in i diverse kombinationer på olika ställen, och så i vissa takter ska jag snabbt lägga ifrån mig trummpinnarna (ja ni hör ju) för att flinkt greppa fina tamburinen och spela vidare. för att sedan lägga ifrån mig den också och som en blixt greppa pinnarna igen.

sjunga hela tiden också. inte glömma sjunga nu sara!

och tro nu inte som jag, att spela tamburin = skramla lite i takt.
oh no. jag har fått noter och papper och direktiv om baktakter och tretakter och tre fjärdedelar och betonginarna på tvåan eller fyran, slå mot höft, slå mot hand, rassla och här improviseras det minsann inte.

och när jag smsar daniel som ska låna mig sin tamburin, som jag förövrigt ska spela på ALLA låtar, fast inte samma hela tiden och inte där och inte där men sisådär vid nåt tillfälle och annat vid ett annat. och inte glömma sjunga. så svarar han att

det är nog bäst att du kommer hit och testar,
för den kan vara lite för tung för dig.

 
VEM TÄNKTE HÄR?

måste jag åka till studion i alvesta för att spela in ny låt med soulbandet att visa det sugna skivbolaget i amerikat, samt repa inför en spelning med perrelli på lördag.

hualigen.

om ni undrar vad jag sysslar med, så firar jag livet. jag sitter i solen, dricker kyld rosé, kramas med växjökärlekarna, jag sätter sprätt på pengar, skrattar mig till magträningsverk och hoppar mig alldeles svettig på fantastiska sommarkonserter.

det är inte ett enkelt jobb, men nån måste görat

och så här, mår jag:

12.00 till stan, handla: champagne, hallonsorbet, choklad
14.30 dr phil
15.00 tyra banks show
16.00 top model 7
17.00 sex and the city 
17.30 ledig

så kommer då en tid, äntligen, för att vara klar. för att vara nöjd.
för att bara bestämma sig att, nog nu.

jag har just lämnat in uppsatsen. lämnat den från mig och med den egentligen de här tre åren.

stressen, lyckan, prestationerna.


blink, sa det.

och så var det över.

fick jag ett mail om att  intagningsproven jag skrev till journalisthögskolan i lund kvalificerat mig vidare till en intervju.

och i dagboken ritar jag hjärtan på hela idag.


halleluja.

och nu börjar jag fan få fart på det. håll i er länsstyrelsen.

ja häromdan när jag var sugen på vattenmelon for han, ny i melonköparbranchen, till ica som ett skott. största melonen tog han, självklart, och måttade den med de starka armarna till strax under två kilo.

väl i kassan vägde melonfanskapet en bra bit över fem och gick väl på närmare 160 kronor. något som Björk då visst inte tänkte betala för något som trots allt består nästan bara av vatten.

så efter viss överläggning med kassörskan om huruvida melonen inte faktiskt var en nätmelon ändå och dessutom kraftigt nedsatt, kom han stolt hem med melonen i ena handen och kvittot med summan i den andra,
nu korrigerat till det lite mer angenäma 56 kr. 

det händer att min farsa sticker till mig nån hundring. som ett litet hejarrop, en piggapådig-present. för honom blir det mer symboliskt, men för mig, för mig är det här full fest att planera inköpen för de oväntade slantarna. man kan lägga dem på nåt smart, sånt som tar emot men som ändå behöver köpas. och det gör jag.

fredagens investeringar:

är inte jag?

typ det coolaste man kan göra nu, är att ligga på spikar och pina skiten ur sig vareviga dag. så himla konstigt och så himla skönt. och effektivt. men lite psyko, det är det allt.

det sitter en kille utanför mitt fönster som halsar ur en flaska jack daniels. solen lyser. vitsipporna i backen hem från skolan blommar nästan över och flintastekarna på ica är slut.

någon berättade att svenskar har svårt att uppskatta ett nu. att vi hellre jobbar nu så att vi verkligen kan ha det gött sen. fast jag gör tvärt om. alltid gott nu. och alltid jobba sen. 

men nu, har det definitivt blivit sen också för mig, skulle man kunna säga.

så jag lindar fingrarna hårt hårt runt tummen och hoppas på att ni står kvar, också efter onsdag.
när allt det här tar slut.
att ni är med mig då, igen.

och så önskar jag oss,
en trevlig helg.

men det känns rätt gött det här. känns härligt att få sätta punkt. att kubba lite. för jag kutar järnet mot mål nu.

det är lite tunnt på bloggen endast ¨på grund av allt annat som pockar på uppmärksamheten. en c-uppsats tillexempel. och en slutrapport. en examen, typ. igår satt jag och unga fröken von Essen i sexton timmar. och det är ju sjukt om något. speciellt om man tar med i beräkningen att vi först cyklade in till stan för att gå på möte klockan åtta, cyklade hem i ilfart till föreläsning och handledning och rapportskriverier och sexton timmar senare gick vi hem.

eller ja, jag hade ett break då jag mycket oväntat  hämtade en högtryckstvätt som min farsa köpt av en växjökille på blocket. och där när man går en solig dag i maj och konkar på en fem hundra kilo tung högtyckstvätt upp för trapporna till en ettårigt oanvänd lägenhet, med tankarna tänkta i times new roman kan det slå en, att livet är bra underligt ändå.

att berätta för er om mina finaste födelsedagspresenter. det är några stycken. trots att jag faktiskt bett er om att sluta ge mig saker. gör det nu. hädanefter vill jag bra ha tid. lite tid med er, och så mat då. alltid mat. okej?

i år fick jag en hel manskörshyllning och sedan en önskelåt klockan prick tolv. det var den första och finaste presenten av dem alla. synd bara på en punkt att jag inte direkt kommer ihåg den. men annars, grabbar, super!

den andra finaste presenten jag fick var tobias sjukt roliga tal vid halv fyra på natten om hur alla hans presentidéer en efter en hade gått i stöpet. skrattattacker ända ner i själen och väldigt hög fumlig kärlek på det.

och så producentpatrik som skrivit en låt till mig. vilken kille. en asbra låt som är precis som jag gillar, den här gången. får jag bara lite sommarlov här snart så ska ni se att vi spelar in den oxå.

och så mamma, som var här och gav mig nya kompisen spikmattan Spikey och som den undersökterska hon är gav mig akut första hjälpen inför lägenhetsflytten. lägenhetsflytten som så lägligt inträffar helgen när jag sjunger med perrelli. jag ränkar med att ni är sjukt många som kommer hit då och dammar spisen med mig. jag bjuckar på vin och friska tillrop.

men ja,
tack på födelsedagen!


 

jag sitter och väntar på att någon från mobitec ska ringa och säga att de vill att jag jobbar de ynka tre veckorna jag sökt iår. inte för att jag egentligen måste, utan för att jag faktiskt tycker om de som jobbar där och för att jag absolut skulle kunna klara femton dagar med mina gamla bussskyltar. men de ringer inte. de vill inte ha mig där längre. och det måste man säga är lite tråkigt. 

men just som jag sitter här och är lite ledsen får jag reda på vad jag ska göra på mitt andra sommarjobb. mitt sångsommarjobb. och plötsligt blir det svårt att vara missnöjd.

artisterna som hittills blivit klara och som jag alltså ska sjunga bakom är, och här kommer de i bildform:

Sibel:



Marcus Fagervall:



Shirley Clamp:


Jan Johansen:



och Charlotte Perrelli:



livet ja, det här livet.

igår firades på bästa sätt. med spikmatta och flyttpackning och rejält galej. och så förstås med alla mina favoriter: kräftor, parmaskinka, cola zero och chokladkaka.

japp!
livet är gott.
tack alla ni fina. tack.

idag ska jag sätta i sladden i väggen och blir tvungen att be två killar om hjälp. de sitter med sina lurar i och ser, ja helt utländska ut. inga preferenser i det, men inte ser de ut att heta kalle svensson, direkt. vilket de absolut skulle kunna göra, och eftersom jag är så open minden säger jag självsäkert:

erhm.. ursäkta mig.. skulle jag kunna få.. erhm.. sätta i sladden..här?

de höjer på ögonbrynen och ser på mig som om jag är en utomjording, medan de fipplar ur snäckorna ur öronen. kvick som man är ursäktar jag mig mitt charmigaste och övertsätter sen en rätt lång utläggning om att det inte finns något uttag vid mitt bord och att jag skulle behöva låna lite ström från deras uttag, fast att jag inte vill sträcka mig över alla deras grejer. de ser på varandra, säger ingenting och sätter hjälpsamt i sladden.

oh thank you, säger jag,


..varsegod, svarar dem.

hälsar på snart och stannar hela helgen. när grabbarna gottar sig på kusten ska vi börja med det konstiga att packa ner framtiden i lådor. lådor som inte har någon adress nu. som det förförsta gången står till: ?, på ovansidorna av.

jag blir hemlös. och det känns helt fantastiskt. för jag har ingen plan nu. jag går på känsla härifrån. 
så om du har nåt roligt för dig och en soffa över, kanske vi ses snart.

herregud.
hur ska det här gå.

hörrni jag är på ett strålande humör idag. jag är på topp nu, kan man säga. inget rubbar mina cirklar. inte ens att paula sa "helt i välmening" att jag luktar instängd. och rätt ofta oxå. eller som hon la till sen att jag "luktar som tobias lägenhet"
jag älskar henne iallafall. och så har jag ju inget luktsinne heller.

nej men jag har varit på görbra möte på kommunen och igår träffade jag min handledare som "tror på mig". 

och där har vi anledningen nu till att det kommer gå bra. andra som tror är, förstår ni, den enskilt viktigaste komponenten i mina prestationer. när någon tror betyder det att de inte hoppas och att de inte vet. utan tror. om de får tänka till så kommer de fram till att de tror att det kommer gå bra för mig.

och då ser jag så att det blir så.

det är inte bra när folk hoppas på mig. hoppas gör man ju när man är rätt osäker. hoppas lägger sig som tunga regnmoln, som krav på axlarna.
och när någon vet blir jag rebell och vill visa motsats.
men när de tror, kan man lita på deras omdömen och helt enkelt bara göra. 

tro är det smartaste ledarskapet som finns.

så nu vet ni vet.

på biblioteket sitter jag, och typ femtio pers till i det här rummet.  jag har kristofers vackra playlist i spotifyen och tobias hörlurar på mig igen. det luriga med dem (ihi) är att de är himla bra, men lite väl högljudda för folk runt om. och igår kom en sur tjej och sa åt mig.

"du stör" sa hon.
jahaja. du är inte så härlig själv du, ville jag svara. men sa ursäkta och sänkte. 

med detta in mind tar jag idag på mig lurarna och sätter igån musiken. tycker att med så här låg volym kan väl ingen ta illa vid sig. någon minut senare börjar en kille vifta helt hysteriskt mot mig.

jag tittar frågande på honom, tar av mig lurarna och ser väl rätt så ordentligt dum ut,

eftersom de inte sitter i datorn,

som spelar för fullt.



och sen så skrattar vi. och några till.

typ femtio.

så var vi ju hos polisen igår och skulle kirra nytt pass och nytt leg till tobias, som ni ju vet står lite utan legitimation för tillfället. han lever med okänd identitet, kan man säga. och detta ställer till det även i själva skaffandet av nytt leg, då det är en fördel om man kan typ visa att man faktiskt är den man är. så vi fick ringa några olika polistanter och kolla upp om det funkar att en flickvän intygar att han är sig själv. jajjamen, sa en. nej nej nej, inga särbos, sa nästa. "sån är lagen vettu!"

och ungefär här började jag vråla.

och tro på fan att det alltid hjälper.

så vi fick komma in på poliskontoret tillslut och där fick vi, och det här är helt sant, lova och svära inför damen i luckan att vi faktiskt snart ska flytta ihop. är det inte tokigt, så säg? vi fick berätta hur länge vi varit kära och sen fick jag i lagens namn skriva under ett papper på att han är min kille och att jag inte bara fular mig. 

sverige 2009

helt sjukt officiellt ihop nu, alltså.

jag säger då det.

 är det och nya tag.


det finns bara ett sätt när man har för mycket i skallen och det är att beta av. har man för mycket att göra finns bara medicinen, att göra. iallafall nåt.

för det är onödigt att hålla på å virra när det ändå bara finns ett framåt.


nu: möte!
sen: ringa. repa. skriva.

mår: bra

jag sitter på biblioteket. och glor. knaprar piller och dricker diverse bruslösningar i hopp om att det ska få två uppsatser gjorda. och om några dagar är jag 22 år.

fy fan.

jag var hemma igår mitt i natten efter att jag hunnit med tåget från lund med ungefär två sekunders marginal. konduktören fick bokstavligen slita in mig innan dörren stängdes. jag var som en gammal deltagare i fångarna på fortet, som med guldet i famnen kastade sig mot gallret. där på tåget skulle jag skriva tre skitviktiga sidor, men somnade. såklart. väl hemma fick jag ringa linkan som hämtade mig med tandborsten praktiskt taget i munnen när sista bussen gått.

jag vaknade imorse en halvtimme efter bestämd mötestid med arbetskamrat paula. och då hade jag redan hunnit missat att maila min handledare inför det viktigaste mötet hittills, i typ livet. beomursäktbeomursäktbeomursäkt. kompenserade det hela med att vråla helt hänsynslöst åt en polis som svarade knasigt i telefon. och när jag sedan inte hittade hörlurarna jag fick låna på nåder av tobias och drog slutsatsen att de nog låg kvar på tåget, började jag grina.


och om några dagar fyller jag 22 år.


men jag vet inte nåt annat sätt. 
och förr eller senare så slutar man grina

och då var de ju där, lurarna.
i en strumpa längst ner i väskan.


han lägger stora lunghanden över min panna och säger att allt ordnar sig.
att ingen blir så besviken att de dör. att man klarar sig. solen går upp. 

han säger att vi kan köpa hundra nya hörlurar. skaffa ett lager. och alla andra saker som du kommer att slarva bort sara, köper vi bara nya. vi skaffar konto för det, om det nu ska vara så. 

för vi ska inte vara ledsna,
säger han



fina. fina. fina.

jag har alltid varit en dramatisk jävel, det har jag. nu ligger jag här i hannas och robins lägenhet och dricker kaffe och pluggar nobelpristagare och nya presidenter som glosor. läser dn och svenska dagbladet som jag väl köpte för andra eller tredje gången i mitt liv igår. vi får se hur det här går. jag vet då sannerligen inte.

men jag kan inte låta bli att tänka på den här dagen som kan bli en viktig i livet. kan bli en måndag bland de andra måndagarna, men den kan också bli helt annan.

och från att ha varit väldigt nervös igår och imorse så händer nu det fina som händer ibland när ska göra något viktigt. man taggar till. magen vänder orospirr till iverpirr och huvudet tar skaket i händerna gör och det till bränsle.

vi får se hur det här går.
jag önskar mig lycka till.

klocka sju är det hursomhelst klart.


för den här gången.

jag har ju varit hemma över helgen. och vilken härlig helg sen. när man vaknar upp och känner sig som söndag, men så är det liksom fredag. borde man köra på oftare den stilen. manskören och kalas och grill med grannar och sitta i solen med andra kära.

men nu är det så att jag har gått och blivit alldeles skitnervös. det är sällan det händer, men när det väl sätter in så blir jag nervös för typ allt jag kan tänka mig. då slänger jag in alla mina rädslor och ångestar i magen och låter dem para sig bäst de vill. ska det va ska det va- style. 

imorgon ska jag nämligen skriva intagningsproven till journalisthögskolan i lund. vi har inte pratat så mycket om det, för jag vet inte vad jag känner riktigt. men vi får se nu. håll möjligtvis tummarna, men bli inte ledsna för mig om det går åt skogen. det får jag vara ledsen för själv. vi kommer i allafall att vara runt två hundra och efter nutidsorienteringsprov och skrivprov och inlämningar och intervjuer ska vi bli trettio.

och det som blir, blir.