sariskt

jag sitter på biblioteket. och glor. knaprar piller och dricker diverse bruslösningar i hopp om att det ska få två uppsatser gjorda. och om några dagar är jag 22 år.

fy fan.

jag var hemma igår mitt i natten efter att jag hunnit med tåget från lund med ungefär två sekunders marginal. konduktören fick bokstavligen slita in mig innan dörren stängdes. jag var som en gammal deltagare i fångarna på fortet, som med guldet i famnen kastade sig mot gallret. där på tåget skulle jag skriva tre skitviktiga sidor, men somnade. såklart. väl hemma fick jag ringa linkan som hämtade mig med tandborsten praktiskt taget i munnen när sista bussen gått.

jag vaknade imorse en halvtimme efter bestämd mötestid med arbetskamrat paula. och då hade jag redan hunnit missat att maila min handledare inför det viktigaste mötet hittills, i typ livet. beomursäktbeomursäktbeomursäkt. kompenserade det hela med att vråla helt hänsynslöst åt en polis som svarade knasigt i telefon. och när jag sedan inte hittade hörlurarna jag fick låna på nåder av tobias och drog slutsatsen att de nog låg kvar på tåget, började jag grina.


och om några dagar fyller jag 22 år.


men jag vet inte nåt annat sätt. 
och förr eller senare så slutar man grina

och då var de ju där, lurarna.
i en strumpa längst ner i väskan.


han lägger stora lunghanden över min panna och säger att allt ordnar sig.
att ingen blir så besviken att de dör. att man klarar sig. solen går upp. 

han säger att vi kan köpa hundra nya hörlurar. skaffa ett lager. och alla andra saker som du kommer att slarva bort sara, köper vi bara nya. vi skaffar konto för det, om det nu ska vara så. 

för vi ska inte vara ledsna,
säger han



fina. fina. fina.