ill tell you this
jag har precis satt upp dekorationerna, lagt champagnen i snön och det är tio år sedan jag sprang med tofsar och glitterspray nedför avenyn med the final countdown dunkande så högt i bröstet att hjärtat slog i takt.
och jag var tolv år.
det slår mig att de tio som kommer svårligen kommer att förändra mig som de tio som just gick.men vem vet. jag kan ha fel, precis som maja sa när hon tvivlade på om tomten verkligen var tomten i år. jag kan ha fel.
2009 blev ett år som jag inte kunde planera, det heller. ett år jag grät inifrån och ut. ett år jag skrattade varmare än någonsin tidigare. ett år med nya hem, med bubblande förälskelse, med två brustna hjärtan och nycklarna som blev för svåra att lämna tillbaka.
2009 blev året när alla drömmarna tog sin början. året när jag accepterade att jag inte är en läsare, utan en skrivare och för första gången började älska att lära mig, på riktigt. när jag skrev och skrev och skrev. för alingsåsarna. för 60 tusen gymnasielever. för journalisthögskolan. för alla de som kunde tänka sig läsa. året när jag för första gången fick sjunga med mina idoler. när jag fick klättra i trappor och stegar för att ens komma upp på scenen. året när det för första gången fanns en mick, om än långt back, men med bara mina initialer på tejpen.
nästa år blir annat. jag hoppas som vanligt på barn, lön och snygga köksapparater.
men jag siar inte längre.
det enda jag vet
är att
it takes en fool to remain sane.
ni vet va?
det kanske finaste med julen,
att idag är ljusare än igår.
imorgon är ljusare än idag.
känslan i det mina vänner.
känslan i det.
one down, two to go.
och för första gången var det svårt och ledsamt att lämna skolan. tufft att inte få träffa alla de jag kommit att bli så kär i, under mitt första halvår i lund, på en hel månad. konstigt att flytta hem och bo med vanliga, mer eller mindre fullt friska människor igen.
jag känner mig fortfarande inte helt hemma här nere. känner mig fortfarande ny och bortkommen och kullerstenarna är defintivt inte mina. men jag tycker så rysligt mycket om dem. och de gör sitt bästa.
det skrämmer mig lite att det bara är två kvar nu. två ynka terminer. ett ynka år. 2010 blir året när jag slutar skolan. fint år att avsluta på, kan jag känna. som 23år ung i juletid.
årskrönikan 09 kommer om ett tag. den processerar i mitt huvud. för herregud vad allt hände. herregud vad det föll på plats.
jag har förresten inte berättat för er att jag gått och blivit sambo. har ju testat de flesta av boenden under mina år som fri fågel och nu har jag och fina fina johan kristensson gått och skaffat en trea, där vi ska hålla hov åt hela den här klassen. första februari flyttar vi in och då är ni alla hjärtligt välkomna. ingen är för stor eller för liten för oss. jag har ett litet rum och johan har ett lite större och det största rummet har vi sparat åt er.
vi bjuder er kaffe, kärlek och filosofiska diskussioner,
bara ni tar med era varmaste ögon.
kom bara kom, kom som ni är och ring helst inte innan.
första februari, som sagt.
vi ses.
i mörka natten
jag tycker att det känns väldigt mörkt, så här i midvintertid. det är kvällen nästan innan jag gått upp. mörkt mörkt mörkt.
man får testa lite olika varianter för att åtgärda det och pigga på sig lite grann.
iår har jag investerat i självlysande trosor.
blev himla glad när jag såg dem i butiken och blir lika glad när jag ser en fritt hängade, lysande stjärt vandra förbi spegeln i hallen på morgonen.
kul drag av mig tycker jag själv. och välriktat.
man kan liksom inte bara sitta och se på.
orsak och verkan
hundra tusen demonstrerade i köpenhamn mot ett klimat som blir allt varmare.
den som säger att vi inte kan göra skillnad ljuger.
när jag kom hem till sverige, föll den första snön.
THERE IS NO PLANET B
tänkte jag. och så äkte jag till köpenhamn och sa det till några som bestämmer över mig. ni vet att miljön är inget vi ärvt av våra föräldrar, utan något vi lånar av våra barn.
demonstrationståget var en mäktig upplevelse. ett sällsamt skådespel. kan möjligtvis ha varit det smartaste jag gjort. fick tillbaka tron, helt och fullt, på demokratin och samhörigheten. här gick jag och hundra tusen andra (i sverige sa man tiotusentals, i danmark hundra tusen. har ju alltid varit ett fan av sensationer) och kände att vi hörde ihop och att vi bryr oss. fastslog att vi sitter i den här soppan tillsammans. själv råkade jag ju näst intill snubbla in i festligheterna men där fanns människor som åkt tåg och flyg över halv jordklotet för att gå med. för att visa världens mäktigaste män att vi valde er. glöm inte att det var vi som valde er. och att vi är samma.
här fanns hundra tusen som visste att en extra person antagligen inte skulle göra varken från eller till i det stora hela, men som höll det för högt för att låta bli.
så jävla vackert.
ny krönika
om min generation, slögenerationen.
om julen, krigen och om att vi helt enkelt inte orkar göra vad vi borde.
hittar ni
här
lussemaja
hörrni jag klarade mig. ingen lurpassade i tvättisen. pjuh.
nu är klockan halv sju och jag ska på majas lussetåg på dagis.
jag sköter mig, alltså. och ser jättemycket fram emot den här dagen.
maja är förövrigt stjärngosse iår och tar alltså, även hon, the high road.
kan vara mina sista ord
jag tog nämligen fel på sommartidsklockan i hallen och trodde att den som hade bokat i tvättstugan var en och en halv timme för sen, och snodde den.
när jag kom upp insåg jag att det bara var en halvtimme sen, hon var.
nu måste jag flytta kläderna till tumlaren.
är rädd. verkligen.
tänk om någon väntat in mig nu?
kan gå riktigt illa det här.
tack för den här tiden.
max är gränslös
rotlös och gränslös och alldeles sagolik. han både tänker och talar som om världen var en svindlande berättelse skriven på prosa av en gammal svensk poet.
jag fick ett meddelande igår natt. något han behövde få ur sig.
tänk att du är 20 år gammal och har skrivardrömmar
och du har bestämt dig för att än så länge enbart skriva om dans
balett och modern dans i synnerhet
att då i sin första publicerade artikel skriva om ett dansstycke, och ägna 99% åt en enda rörelse som är på en halv sekund
beskriva den i en slags gudomlighet...
och sen abrupt avsluta med meningen "Och så vet man att sanningen finns."
..redan då måste denna 20åring ha vetat att han hade jordens kanske skarpaste intellekt
måste varit säker på det själv menar jag
jag är så opasslig
idag missade jag bussen TVÅ gånger. samma buss.
jag sprang tidigt i morse ,tio minuter efter uppstigning, utan frukost, mitt snabbaste först till busshållplats nr 1. såg rumpan på bussen. sprang då ännu snabbare över hela klostergården och ut på andra sidan stora vägen för att hinna ifatt den vid hållplats nr 2 efter en liten omväg den tar där. borde vara helt möjligt. såg den komma. förstod att jag hade behövt kanske åtta sekunder till för att föregå den. såg busschaffisen, i ögonen, sprang bedjande mot honom. förgäves.
"alltså vi har inte regler för intet" resonerade han antagligen.
fick springa tillbaka till huset, hämta cykeln och cykla som en cyklomaniac till skolan.
och kom i tid!
kräktes, inte.
men bra nära.
jag vet iallafal
att jag är mig själv.
skulle bara öppna makrillen.
har en sån där dag
när jag var på centralen i göteborg sist såg jag en kille som jag tror ungefär kände då som jag gör nu.
gillade honom, direkt.
luciakronan
lucia har alltid varit speciellt. näst efter julafton varit den viktigaste dagen i december. den stora uppladdningen med ofattbart futtiga elva nätter kvar.
iår var det bestämt att vi skulle lussa igen, hos morfar som fyller år, alltid den trettonde. alla kusinerna skulle vi samla ihop och knyta på oss de gamla linnena som blev för korta för hundra år sedan och så skulle vi lussa igen. hanna skulle ta överstämman på adventstid, åsa skulle stila på julen är här och catrine skulle varit lucia eftersom hon är längst och snyggast. alla de stora starka killarna skulle vara med och den nya lilla i familjen skulle varit stjärngosse eller jesusbarn eller vad han nu hade velat. pepparkaka, kanske. vi skulle släckt i hallen och tassat på låtsas och morfar hade älskat det.
men så finns han plötsligt inte mer.
och aldrig mer ska vi lussa på floragatan.
så med min krona tänkte jag sjunga för morfar härifrån skåne i år. du är min man ska jag riva av, tänkte jag. och ja må du leva uti himlen. i den gamla lussekronan, som tills dess är ljusstake här i kojan.
erkänn fin!
johan är tillbaka
han åkte till afrika mitt i värsta rushen när vi skrev alla de där artiklarna. fuck this sa han och frågade tjejen han är kär i om hon ville åka till afrika med honom. kan jag väl sa hon, och så bokade de biljetten och satt tjugo minuter senare i taxin.
idag fick vi ta en långfika johan, max och jag, för att reda ut allt detta spontana.
johan berättade om soluppgångar i öknen, kyssar vid havet, sånna grejjer.
max berättade berättade att han i morse helt oväntat hade skurit sig på sin hatthylla.
man vet liksom aldrig hur det utvecklar sig, livet.
långfingret, som nästan slets av, i skärögonblicket.
jag frågar mig
sitter med krönikan som bara inte går att få ihop till vettig. jag är så dubbel, och gillar det. vill ändå säga något med den här. får kanske äta upp det sen. tar en paus. kollar på bilderna från studion, myser med tanken på studion. och frågar mig, det enda naturliga,
har jag verkligen sådär spetsig näsa?
jo men visst, lätt värte.
det var väldigt roligt i studion sist.
man hämtade mig på stationen i karlskrona och körde mig hela vägen till lilla torsås, där stora studion ligger. Pama Records är inte bara en studio utan även ett rätt flådigt skivbolag med egen artistfabrik där talangerna går i skolan och lär sig allt om livet som stjärnor. i studiohuset sitter låtskrivare och producenter och gnuggar geniknölar i de olika studiosarna och på övervåningen sitter chefer i kostym och klänning och ringer viktiga samtal i glasade kontor. på väggarna sitter snygga guldskivor med peps persson och lisa miskovsky och janne bark och några sånna. jag gick på toa där jättemånga gånger bara för att få känna stämningen.
nu var jag där och skulle lägga lite körer bara, och var långt ifrån någon stjärna. blev som den rookie jag är, helt tagen av studion och alla elektroniska prylar och alla knappar och alla datorer och allt vad det nu var där. bara kontrollrummet var större än min lägenhet.
vilket man antagligen sett om jag inte haft en så lökig kamera.
så här glad var jag:
vid tidigare studioupplevelser har man i krislägen mutat mig med choklad.
de här coola katterna mutar mig med whiskey.
whiskey i tekopp. rock and roll.
och på tisdag ska lilla låten skippas över havet till amerikat.
och sen ska vi alla bli rika och leva lyckliga i alla våra dagar.
amen.
Pama records
så fort jag hittar sladden till mobilen ska ni få se mig i sångbåset och hur lyckligt det kan vara där och sen hur glad man kan bli när en av skivbolagskillarna kom in med en fredagswhiskey till mig där mitt i allt.
blev himla bra, förövrigt.
och herregudars så kul.
så här många knappar fanns det.
jag höll mig i skinnet.
kör kör kör
imorgon ska jag äntligen sjunga lite igen. mina gamla grabbar från tiden i soulbandet i växjö som ska lägga nya körer på låtarna och därfår lockar de mig med superflott studio i blekinge.
det är smärtsamt tydligt att de inte helt och hållet vet vem de har att göra med, eftersom de bokat biljetter till mig från lund klockan 07.40.
vilket innebär att jag måste ta bussen 07.10.
vilket innebär att jag måste gå upp 05.30
05.30
jag undrar när det är läge för mig att lägga in den där kravlistan?
men sist vi sågs, jag och magnus lang, som skrivit låten som vi ska sätta imorgon, var det så här lyckligt.
vackra vackra växjökvällar.
häromdan
halkade min vän max på ett bananskal.
det gjorde mig helt upplyft. och honom med. att det händer.
verkligheten är så cool.
jag har fortfarande feeling!
på julen alltså.
och kan inte låta bli idag, när det ju faktiskt var kallt också här nere på rivieran och jag hittade den här gamla fina:
kronan är helt sned och vind och jag älskar den. älskar tanken på att den kanske lussats med för längesedan. älskar tanken på hur snygg någon var i den. hur vackert hon säkert sjöng. lucia. tidigt, tidigt på morgonen för sin man. kanske. och sen för sina barn. och ungarna som kanske var med de också sen, i tågen. och hur åren gick och de guldblonda lockarna blev grå och barnen flyttade ut och hon tänkte att nej nu får någon annan lussa med den. vore så synd att slänga.
och!
eftersom jag ju inte direkt har någon man så klämde jag på hemvägen till på den här!
vill ju inte göra luciatanten besviken.
universitetet
vill gärna vara himla fint. här finns de som vet. sveriges stolheter. forskarna, som min brorsa brukar referera till.
på just min skola finns alla de samlade som sysslar med något typ av språk, litteratur, textförfattande, journalistik eller medievetenskap. jag tycker därför att det är hemskt hemskt roligt att de satt upp den här lappen, på samtliga toaletter i skolan med anledning av, som den ju faktiskt heter, "den nya influensan".
ja den får mig då alltid på ett lika gott humör, den där lappen.