sariskt

hörrni nu har jag kommit på att människor väldigt ofta tar mig för en tävligsmänniska.

kan vi inte bara stryka det nu?


Jag är ovanligt dålig på att tävla. jag klarar det inte. klart jag gillar att vinna men det är mest uppståndelsen, och inte själva vinnandet som kittlar mig. 
den som ger sig, som tycker synd om motståndare som förlorar, den är jag. som ger upp halvvägs på gymet när det bli jobbigt. som springer varken längre eller fortare i spåren nästa gång. jag har det bara inte i mig.


vinnarskallar skrämmer skiten ur mig. människor med självdiciplin, målmedvetenhet.


jag däremot, är en vinstmaximerare.






sjuk skillnad.

för uttalandet " igår fattades: trosor"

ber jag alla som möjligen kunnat ta illa vid sig, om ursäkt.

fel av mig.


inte alls så att jag gick helt ankeborg här hemma igår. 
fick bara ha samma.


nu kan ni andas ut

jag hörde på nyheterna igår att kronofogden har trampat på sin egna ömma tå och råkat hamnat lite på sned med sin budget.

och det är okej tycker jag, alla kan göra fel.

men

vem driver in den skulden?

i mitt huvud tänker jag att de skickar brev till sig själva, och så vägrar de öppna dem.  så tillslut får de ta i med hårdhandskarna på riktigt. då går de in med myndiga steg och säger till sig själv att nej nu du benny, och robban och peråke, nu har vi gjort det så svårt för oss att vi blir tvungna att beslagta våra datorer.
och skulle det vara så att vi ändå inte skärper oss

då ryker bilarna.
 
hualigen.

Okej, gott folk, håll i er,
den här jorden snurrar fort.


sen sist har jag gjort hundra saker.
tillexempel
varit på möten, städat, lärt mig mycket om databaser,  vältrat mig lite i tori amos, sumobrottats, stängt in mig med femton tjejer, litervis med vin och tacopaj på 28 kvadrat och skrattat mina lugnor ut och in.


sen har jag sett på supernanny och gråtit så min pojkvän fick laga gladkebab och pussa tårarna och så har jag fått klartecken om att skriva c-uppsatsen på riktigt, som i sitta på ett kommunkontor, som i skriva på uppdrag,
som i göra nytta.

äntligen

och så strålade jag lite mot jorden igen ända tills jag fick uppdraget av tidningen att skriva om min gamla klasskamrat som jag verkligen inte vill skriva om. ibland får man inse att inte ens det naiva i mig överlever allt. inse att övertygelser är för dyra för mig och att du kan inte sälja det som inte är ditt.


bom schackalack - nej tack, sa jag.

när jag och tobias är hungriga och ska göra riktigt god mat händer det att vi gör som brasse i fem myror, och helt enkelt bara slänger i allt vi vet är gott. gott plus gott plus gott kan inte bli annat än bra.

vår specialité har kommit att bli köttfärssaker. special-lasagneköttfärs, varma chilliköttfärsmackor, köttbullar, pannbiffar och så idag, ja the master of them all

köttfarslimpan.

för dagen hade vi hivat i

stark ost
fetaost
soltorkade tomater
persilja
rosmarin
basilika
jalapenos


man kan tveka där på jalapenosarna.
men

JEESUS!
vad gott

fick pengar idag. det, mina vänner, var längesen.

och så hörde jag att Monki ska öppna här i dagarna. och det är ju en mycket trevlig butik.



allt gott.


funderar bara på vad som verkligen skiljer begreppen

inköp / investering

jag sitter och pusslar framtidspussel.

har igår börjat, inte på mina nya liv, som jag gjorde förr, utan nu har jag inlett expedition schlager. bli en lite mer elegant filur till schlagerfestivalen. man får helt enkelt göra så med saker man hoppas sitt hjärta ur kroppen för. så att man åtminstone gjorde något bra, som är kvar när allt är över.

thats the way att bygga win-wins.

sen planerar jag relationer! inte som jag gjorde förr, med män, utan med andra kärlekar. hanna och robin  och emil och sofia för banankalas, evelina och malin för sumobrottningsfest, fastermalin för verklighetsupdatering / julklappsshopping, anna för påfyllnad av vitaminer / lust.

sen har vi min och grannens skåneroadtrip,
min, birkelands och johan glans weekend i gbg,
tretti år i livet för tobias med släktkalas, vänkalas, parkalas
och hur går det egentligen, jennie, med vår italienska afton?

utöver det se: c-uppsats, låtinspelningar, lägenhetspill, ambassadörjobb, föräldraflytt, lillebrorsbesök, krönikodeadlines, farmoroperation, och så ja, jul.

har ni nåt att tillägga så säg till.  jag klämmer in er!

det hör fotot finner jag mycket roande.
utanför bild diskuteras nämnligen viktiga saker. nån gestikulerar och vill väcka känslor. och resultatet låter inte vänta på sig. ett rungande gensvar.

någon gäspar, någon tittar planlöst ut mot livet utanför, någon söker tröst hos en stadig rom och cola.

och så jag då, partyhöjaren.  
som med sällan skådad målmedvetenhet, tagit sikte på två goda nachoschipssmulor på duken.


livet är en fest.

det är måndag och trots att jag gått upp tidigt, fixat med papper, varit på banken och ätit sushi med goda vänner, så är den inte alls i fas med mig.  jag skriver krönikor, ungefär fyra stycken som samtliga går från post-it-ideér till mindmaps till pappersflygplan rakt ner i soporna.

jag försöker analysera min samtid. försöker vara med i det här nu. gör riktiga ansatser till att greppa dessa dagar by the balls men det går lika bra som med krönikorna. jag har bara framtiden i skallen. den virvlar runt där inne och den gör mig alldeles yr.

framtiden, min lägenhet däremot, den lider illa av mitt liv som kär. blommorna dör som flugor. flugorna däremot, frodas. jag har nu placerat ut egengjorda fällor i hela lägenheten. en trevlig cocktail av gammal cola, ruttna salladsblad och diskmedel. jag är ett geni, de älskar den!

har jag förresten berättat att jag tänkte göra slag i saken och faktiskt läsa journalistik? skriva om världen sen istället. nån ska ju göra det tänker jag. någon ska förmedla. belysa. berätta. kanske blir det min huvudkudde.
och kanke har ni alltid vetat det.

jag hittar en gammal bild. en sommarbild. semester. med smutsigt sjövatten i håret och inget annat än sol på kinderna. inga konstigheter. och är vi inte vackrast så här, så säg.

Jag tänker för en stund att jag är samma nu. men det är inte sant.

ja vi skulle rensa och städa och panta och sortera, jag och han. det gick bra! vi sov bort hela dagen och sen så pantade vi för glatta livet, köpte godis för staschen och så ringe någon om en födelsedagsfest.

japp! 

gick sådär.

det här är sannerligen en konstig morgon.


det börjar med att producentpatrik ringer och säger att världens största skivbolag vill skicka vår låt till melodifestivalen. min schalgerballad, som ni inte fått höra än. och det var ju tur då.

sen säger csn att jag får alla pengar jag vill ha.  jo men ta de bara, säger dem.

sen ringer ulla och säger att om jag kan få åka och praktisera på den svenska ambassaden i bratislava.


sen lagar jag makrillmackor.

eftersom min kille cyklar närmare en och en halv mil varje dag och eftersom det trots allt ligger ett köpcentrum bredvid så tänkte jag i förmiddags att inte är väl jag sämre än att jag kan göra honom sällskap.

det tyckte han var uppriktigt roligt och när vi var framme ville jag mest spy och han sa att vi troligvis slagit rekord i hur lång tid det faktiskt kan ta att cykla dit.
jaja.

nu sitter jag här på en extra kudde. mina sittknölar låter meddela att de varit utsatta för övergrepp. att de vill inte mer. minsta ansats mot närstående fotölj och det börjar blinka varningslampor framför ögonen på mig.

men om en timme kommmer han, armstrong hem. 
då håller vi käften om det här, okej?

i mitt förhållande finns en radikal punkt där överväldigande obalans råder.

näringsförbrukning.


tobias och jag går upp tillsammans och äter tillsammans. sedan cyklar han sju kilomteret till sitt jobb och bär där tunga lådor en hel arbetsdag innan han sen cyklar sju kilometer hem.

jag, å andra sidan, spenderar ofta mina dagar på bibliotek och/eller i föreläsningssalar. där kan man: läsa, skriva, lyssna. blir man trött på det kan man fika.

på kvällen äter vi tillsammans igen.

han är 190
jag 168

HEJ!

det gå bra för mig.

jag försöker dansa med CSN. och det vet alla som bjudit upp att det är fan ingen lek.

min dator är trasig. helt och fullt. ibland vaknar den upp, blinkar till och ser fin ut. sen lämnar den mig igen. snart snart ska den få sova. det här är inte rätt mot någon av oss.

mitt bank-id var på den gamla datorn. eftersom jag inte har en ny, har jag inget.

och bank-id måste man ha för att få fatt i stålar

fast utan dineros köper man ytterst få datororer att intallera nya bank-ids på


så ja, på det hela taget lite lurigt.


men det gör inget!

för jag har kommit på vad jag ska bli när jag blir stor. och jag vet hur jag ska bli det och jag kommer få ett jobb som jag kommer gilla.

det går bra för mig.

imorse skulle jag vara på möte klockan tio. det må inte säga er något.
men för mig i dess dagar är det alldeles hutlöst tidgt.

jag och min älskade vaknade som två grottmänniskor 09.30 och slet oss upp ur sängen. vi pratade i sömnen, gick i sömnen, snubblade över sladdar och gick in i stolsben. vi utbytte förvirrade blickar och konverserade endast med hjälp av dova ljud och pekningar. båda två berusade av den tidiga morgonen.

ja det sannerligen är en härlig duett vi utgör. han med sitt kvällsjobb och så jag med.. ja mig själv.


när han sen åkte till jobbet och jag skrivit klart nån liten sak jag var tvungen att fixa, gjorde jag det oundvikliga. sov middag. vaknade av en trevlig hicka, och inser med lite dreggel rinnande längs min vänstra kind att jag är sen till stan för biodejt med en hel uppsättning fullt friska, normala människor.
 

visst skulle du också anställa mig?

näe jag skulle kolla filmen förut så kom jag helt av mig. två och en halv timme senare kom jag på att jag hade börjat laga makrillmackor. så där stod dem nu ovanpå ugnen, med makrillen alldeles intorkad och brödet krispigt i kanterna. nästan lite ugnsbakad, fast jag aldrig gjorde klart dem och ställde in.

vanliga människor hade såklart slängt, men där står man i sina sloggitrosor och tänker att vem är väl jag att klaga. så jag slevar ut min vitlökssås, mina ananasbitar och jag pepprar och saltar för glatta livet.

nu sprider sig den förtrollande doften av varm makrill i tomatsås utifrån köket. det här är världens godaste macka. alltså jag skojar inte. ofta tänker jag att jag är en idiot som inte tjänat pengar på en sån här pangidé.

vet ni förresten att jag är allergisk mot fisk. det vet ni va? det är därför de är så sjukt gott. så är det. med allt.
nu vet ni det med.


nu:

thirteen days!

hej småland!

nu är jag tillbaka här, lugn och fin. jag var bara hemma i herrljunga lite. det är härligt hur man än gör.


jag svassar runt i tobias lägenhet och skulle förut se en film, thirteen days, om kubakrisen på sextiotalet, i utbildningssyfte och faktiskt för andra gången. jag fattade den nämnligen inte riktigt när jag såg den utan text. trodde bättre om mig själv men okej, nu har jag fått svenska subs och alla är med. det är till och med en bra film.

så kollar jag i mappen med nedladdade filmer som tobbe tagit hem åt mig. scrollar ner i listan och hittar den. och så under den en annan som fångar mitt öga, sex and the city.

jag har häcken full med plugg. vad tror ni jag gör?

ni vet hur det är när man blir ihop,  mycket är det  som ska vänjas in. jag försöker ändå mitt yttersta att inte tvinga killar att vara tjejer eller ens göra allt som tjejer vill att de ska och jag är herregud inte så noga, inget att daltas med. 
boys will be boys och jag gillar ju det.

allt gott.

men så kommer man till sånt där oundvikligt, typ toalettpapper. ni vet alla vad jag menar. jag hatar när killar gör så, snålar in och köper nåt jädra euroshopperpapper för tio spänn för att de tänker att det ändå bara är till röven och sen så känns de där stenhårt pressade rullarna som sandpapper i stjärten för mig.

men om man säger något om det, så ska det ironiseras och hånskrattas. det ska diskuteras om det verkligen är pappret eller bara priset på pappret som river mot det ömtåliga skinnet, huruvida papper kan eller inte kan var, gott nog, för en tjej. och så frågan om vuxna män som får ha vilket toapapper de faktiskt vill hemma hos sig själva.

och det har de ju rätt i kanske och så blir de helt nöjda med hur de hanterat situationen och skyddat sin egen integritet så till den milda grad.

men så vet man, 
att när de står där sen framför hyllan och ska välja
finns bara ett alternativ

måndag igen, och jag har ätit kräftor. allt är bra nu.

hela förra veckan satt jag och väntade på ett mail, igen. kollade och kollade och kollade igen. blev varm som ett barn i själen varje gång de små siffrorna visade ett nytt, och lika nedslagen varje gång det visade sig vara en förfrågan om penisförstoring. det är fascinerande hur ett självförtroende kan skifta så drastiskt, bara påverkat av tickande klockor.  påverkat endast av tyst tid, som passerar obemärkt.

men!

såg idag att jag stavat ulla i mailadressen med tre L. det är svårt att se, tillochmed när man granskar det. kolla, ullla (!!) så nu börjar det om. det är så fantastiskt härligt, det här. gud vad jag älskar att vara mig.

det är ännu en början. och ja, kanske går det i stöpet, men en början är det alla gånger. 

för ni har sagt det till mig i så många år och nu har jag märkt att jag kanske börjar lite, lite tro på er. att det kanske visst kommer funka. det finns en risk här att det är just det här nya hoppet som blir mitt fall. men kanske har ni rätt.

kan hända blir det nåt vettigt av mig med.

eftersom min föreläsare ser ut och beter sig som om den mening han just påbörjat blir den sista i hans liv, skippar jag honom och lär mig själv istället. han är så fruktlöst tråkig att mitt inre dör i hans närhet.

istället har jag suttit i tre timmar och lyssnat på talen från rebulikanernas konvent i usa. ett tag var jag tvungen att dra ut min kille och fråga om det var på riktigt.  och det var det, sa han.

det talas en del om obama nu för tiden. om att det vore härligt med en black dude in the oval office och så. huvudsakligen tycker väl jag att det vore härligt med en demokrat där.  eller åtminstone nån som hajjat att fria ekonomiska marknader mycket sällan bryr sig om människor. tråkigt tycker jag, att det inte verkar bli så. kom ihåg var ni läste det först.

att republikangrabbarna var hala visste jag. men att det var så här illa har chockat mig fullständigt. inför extatiska anhängare, i en arena in the size of globen, talar de om hur amerika är the worlds most inportant nation in history. mycket har de hunnit med då, tänker jag, på två hundra år. 

men republikankillarna säger att de är världens hopp, och de enda som kan rädda den här planeten. härligt för en nation som på lista efter lista över välfärd, ständigt placerar sig omringad av u-länder.

och sen trippar hon in, Sara Paulin. den unga fembarnsmodern som är ett så utmärkt val av vicepresident när chefen är man, 72, vit, krigsveteran, och killen vars bild finns bredvid definitionen av konservativ. 

hon är uppfriskande, intelligent, förtroendeingivande och mycket handlingskraftig. hon är minst sagt retoriskt brilliant och hon är, inte att underskatta, strålande vacker. hon har mig på kniven ett tag. tills hon börjar prata om irak. vi tar inte ens upp det här. hennes son ska förresten dit nu i nästa vecka. råkade bli elfte september. och allt är bara så.. köpt.

de talade om faror, repiblikanerna. om hoten. Ryssland. Kina. och Islam.
och om den enda lösningen, ett starkt ledarskap. när de gör om bibelcitat, så att man verkligen ska fatta och säger att There is a time for politcs and then there is a time for leadership, kokar arenan bokstavligen över.

de skriker och hejar på. de sjunger, gråter, kastar sig handlöst i bönerop och jag blir rädd på riktigt.

bara vi kan rädda den här världen nu, säger dem. ni gör bäst i att välja rätt.


och jag har sett det förut.

bara att då
var det i
svartvitt 

och på tyska.

jag berättade just för tobias att Staffan Ling hade dött.

han blev oerhört förvånad.

jag har fått ett erbjudande om att bli pappfigur.

det är inga konstigheter. jag skulle få följa med på mässor och se käck ut, i alla väder. jag skulle kunna säga godmorgon till en bättre version av mig själv, kanske varje morgon i skolan sen. hej hej, och så en kaffe på det.


ett krig har startat inombords, sliter och rycker i mig. med ett ego fullständigt upphånglat i brygga, och så ett litet litet barn som skräckslaget, insiktsfullt viskar

DON'T DO IT.

idag började jag skolan. sjukt härligt med politisk analys, på engelska. jag kan dock inte uttala ordet analysis. alltid blir det fel.  ändå tycker jag på allvar att det ska bli en mycket trevlig upplevelse, det här.

en lustig känsla spred sig när jag såg alla ministatsvetarna idag, avsevärt reducerade. inte ens hälften är kvar. och jag insåg snart att man var tvungen att ha klarat alla delmoment i de två tidigare kurserna utan prickar för att vara kvalificerad. elitism i sin  kanske vidrigaste form, att utesluta folk från att faktiskt utveckla sig därför att de inte utvecklat sig. och så det lilla äckliga självgoda i oss som were the last ones standing.

 jag, som kom bara en timme försent idag, men hann med allt.

det man inte har i huvudet får man ha i benen.