sariskt

eftersom min kille cyklar närmare en och en halv mil varje dag och eftersom det trots allt ligger ett köpcentrum bredvid så tänkte jag i förmiddags att inte är väl jag sämre än att jag kan göra honom sällskap.

det tyckte han var uppriktigt roligt och när vi var framme ville jag mest spy och han sa att vi troligvis slagit rekord i hur lång tid det faktiskt kan ta att cykla dit.
jaja.

nu sitter jag här på en extra kudde. mina sittknölar låter meddela att de varit utsatta för övergrepp. att de vill inte mer. minsta ansats mot närstående fotölj och det börjar blinka varningslampor framför ögonen på mig.

men om en timme kommmer han, armstrong hem. 
då håller vi käften om det här, okej?