sariskt

nu hittade jag en jacka på ett verkligt konstigt och mycket oväntat ställe hemma hos min kille. den har varit borta ett tag och det hade jag inte ens märkt.

jag blev alldeles till mig, så glad jag blev. känns som jag fått en ny. till på köpet var det tjugotre spänn i fodret vid den trasiga högerfickan.

jag älskar mig själv.

när jag känner mig lite hippie och fylld med kärlek till världen och människorna gör jag alltid samma sak, läser bob hansson. ofta är det också han som utlöser många av dessa faser, om att hänga ihop och erkänna sig liten och skitig men bra.

vilken skatt vi har i den mannen.


we need fan every help we can get.

jag vill att ni ska se mig nu. jag känner mig nämligen mycket frän. jag känner mig bättre än på väldigt länge. jag sitter med huvudet proppat med idéer, i min nya sidenmorgonrock och käkar ett strålande parti skivspill för en femma. 

om ni visste hur många böcker jag har läst om hur man blir på olika sätt. hur man blir snäll. hur man blir socialt slipad, hur man blir snygg, hur man blir skitnödig klockan halv tio varje dag.

det kom till en punkt när jag hörde en föreläsnign av en fullständig nolla, raymond ahlgren, som tjänar pengar på att prata om hög standard. om att ha hög standard i sitt liv.  och det vill jag ha. det vill jag verkligen ha.

och så berättade han vad det innebär att ha låg standard och beskrev mitt liv i detalj. tog exempel efter exempel ur min vardag på vad som kännetecken någon som skiter i sitt liv, som pissar på sina relationer och som går en rak väg ner i dekadens och självdestruktivitet.

jag blev ledsen på riktigt. gick i veckor och kände mig världssämst. försökte börja komma i tid. vänja mig vid register. städa. inte blanda business och pleasure. och blev bara ännu mer ledsen.

sen sa en jag litar på, att helvete sara det vet väl alla att kreativa människor inte gör sånt. att du helt enkelt är bra på annat. och att du sällan hittar genier i folk vars första prioritet är kontroll. att allt inte är för alla.


och så släppte jag det. så släppte jag alla de där böckerna och hittade hem lite grann. igår skrev jag två krönikor på en dag. två bra krönikor, äntligen. med hjärta och avsändare. tjänade åtta hundra spänn på att sippa rött vin lyssna på tracy chapman och käka morätter och makrillmackor.

låg standard, är det nya hög.

det har ni verkligen. jag gillart.


jo men jag är ledig den här veckan. jag har gett mig ledigt. unnat mig. och vilket sjukt uttryck det är va, jag unnar mig.
vi gör väl vad vi vill, så gott vi kan, för att väga den lilla vågskålen rätt. 
och hur mycket kostar dina sovmornar?

den främsta anledningen till att jag inte jobbar är för att det drev mig galen. Att det var direkt hälsovådligt för mig. Jag slutade till och med på en torsdag, när utgifterna inte längre översteg inkomsterna. man kan inte leva på cash, tänke jag säga. men det kommer till en punkt ibland när jag undrar vad jag ska köpa, som är värt det.

och så har jag funderat på framtiden. man ska kanske skippa att bli rik ändå.

jag jobbar inte hjäl mig.

så fick jag en present av tobbe idag. en liten fickspegel i guld från marc jacobs.

jag började grina såklart och han tyckte säkert att det hela blev pinsamt.

igår på HM kom martin och mercy fram till mig. en lite underlig duo som jag först trodde var journalister men som visade sig vara frisörer från berlin. de gillade mitt hår och de ville klippa det. eller de ville att deras elever skulle få klippa det och jag känd emig smickrad och utvald. 

sen sa de att deras elever just höll på att träna sig i att klippa rakt.

men okej. jag gick dit idag och blev masserad och allmänt bortskämd med inpackningar och värmekurer i över en timme. sen var det dags för klippet. det var sådär. först ville hon klippa typ halva håret av mig, eleven annika, men sen ändrade hon sig och så efter två timmar till var det klart. världens enklaste klippning tänkte jag, rakt av.

det var ändå en lite surreal känsla att sitta där och bli klippt av en supergrön annika under uppsikt av två riktiga jävla superproffs. mercy! och martin!

och så är det ju något med män som vet hur man gör en kvinna snygg i håret. gud när han fönade och fönade och plattade och glansade och han vårdare varje litet strå där, martin. och mercy, som pratade samma härliga smålandskskånska  som min farbrors tjej ulrika, gav mig massor med tips och bad mig ringa henne när jag behövde nån hjälp och som sa att herregud sara ditt hår är simply perfect. mercy!

ja, det är över nu, OS. inte för att det direkt var nån jättehit, men trots allt hände det här. och vilken enorm respekt jag känner för den här mannen som blev skitförbannad och som bara vägrade uppföra sig. gud, vad jag önskar att vi gjorde så oftare när nån är rent ut elak, bara vägrar uppföra oss. 

bock och bug.

ni kanske minns att de var i karibien nyss? då fick ni en görfin bild från när de var i brasilien. jag tänkte fortsätta så och ge er en bild från deras senaste resa, när de fortfarande är på sin nuvarande. de är så vansinnigt söta de här två, nämnligen.










de ringde nyss från peking. från Kina, från OS och stekande hetta, pulserande, oändlig storstad. jag längtar efter dem nu. och vet att snart är de hemma. härligt.

 jobba

det ska jag inte göra mer. det är inte alls bra för mig. idag på jobbet hade jag några avslutande diskussioner om att vara snälla mot varandra och snäll mot sig själv och sen att tro på något. att på riktigt tro på framtiden eller sig själv tillexempel. när de sedan sa att alla kan faktiskt inte ha roligt på jobbet ritade jag mitt hjärta på en posti it, la den där och gick.

när jag jobbar sådär blir jag sjukt ego. jag blir en som tänker helt ovettigt mycket på sig själv. en idiot. och det gillar jag inte alls. man skulle kanske kunna hävda att det är ett framsteg att jag åtminostne vet om det själv, men nej fan. det är det inte alls.

en kille jag träffade en gång hade just den taktiken. skittaktiken, att erkänna. han sa det ibland, visst är jag ett svin. men sån är jag. och jag vet det.
vilken jävla idiot.

jag är inte ett ego. jag är nyfiken på er. det är bara det här jobbandet som gör mig wack i skallen.

såja, inte oroa er mer
nu är jag tillbaka.

vad jag inte skulle ge nu, för att få känna honom viska mitt namn. varma skorrande ärr mot min kind.

istället har jag åkt herrljunga småland tur och retur och det känns för varje minut som om jag saknar honom mer.  och så mer. och mer igen. som den där skalan jag fick lära mig på fysiken, fast jag glömt namnet på nu, den där som dubblar sig. så ett blir två som dubblas och blir fyra, och sen åtta, tolv, tjugefyra och så går det svinfort och snart är man uppe i hur mycket längtan som helst.


förresten så har jag satt mig i skiten på jobbet igen. det är roligt ändå, när vi diskuterar. ni kanske kommer ihåg hur det gick sist med knarket? ifredags snackade vi prositution. det gick sådär. jag tycker om att se hur de provocerar, själva faktumet att någon kan ha tänkt annorlunda. eller åtminstone tänkt. de brukar säga det till mig, mobitecarna, att herregud sara vad du tänker. då tänker jag att vem av oss är det egentligen som har ett jobb där man sitter tyst vid en bänk och pysslar åtta timmar om dagen? jag fattar inte hur ni gör det.

hur håller ni er själva borta från er själva?

min kille ringer och frågar varför jag skrivit ett så sjukt tråkigt inlägg ikväll. det kunde jag hållt för mig själv tycker han.
ja han satte ner foten såhär en tisdagskväll och jag gillar när han gör det. det gnistrar lite i honom då, vet jag. men det är inte mycket jag kan göra åt det, så jag gör en rätt snygg imitiation på förnärmelse och säger att jag ska borsta tänderna. själv tyckte jag delen med att jag klär i hund var rätt snitsig.

hej det är jag!

jag ser att ni är här. det är härligt. jag är på jobbet. ni vet. magen är så när som inne på det gamla spåret igen. och för att spä på  vuxenrutinkänslan ska jag gå ut med hund nu till på köpet. den är inte min men ibland när jag promenerar i skogen kan jag låtsas att det är så och då känns det konstigt fast skönt och gud så långt ifrån mig. men jag klär i hund säger dem. de som inte vill gå ut med sin egen, that is.


det är när jag inte skriver här som jag skriver krönikor. försöker bunkra upp med smartness. för att inte, ni vet, bränna ljuset i två ändar. jag vet inte om det hjälper. men imorgon ska jag stöpa istället. stöpa ljus. jag ska sjunga igen och den här gången är det bröllopssånger. typ tolv blir det och en salig blandning. vi snackar grieg,  nils ferlin, beethoven och sonja aldén, typ.

hoppas vi ses där.


Hej då.