sariskt

jag vill att ni ska se mig nu. jag känner mig nämligen mycket frän. jag känner mig bättre än på väldigt länge. jag sitter med huvudet proppat med idéer, i min nya sidenmorgonrock och käkar ett strålande parti skivspill för en femma. 

om ni visste hur många böcker jag har läst om hur man blir på olika sätt. hur man blir snäll. hur man blir socialt slipad, hur man blir snygg, hur man blir skitnödig klockan halv tio varje dag.

det kom till en punkt när jag hörde en föreläsnign av en fullständig nolla, raymond ahlgren, som tjänar pengar på att prata om hög standard. om att ha hög standard i sitt liv.  och det vill jag ha. det vill jag verkligen ha.

och så berättade han vad det innebär att ha låg standard och beskrev mitt liv i detalj. tog exempel efter exempel ur min vardag på vad som kännetecken någon som skiter i sitt liv, som pissar på sina relationer och som går en rak väg ner i dekadens och självdestruktivitet.

jag blev ledsen på riktigt. gick i veckor och kände mig världssämst. försökte börja komma i tid. vänja mig vid register. städa. inte blanda business och pleasure. och blev bara ännu mer ledsen.

sen sa en jag litar på, att helvete sara det vet väl alla att kreativa människor inte gör sånt. att du helt enkelt är bra på annat. och att du sällan hittar genier i folk vars första prioritet är kontroll. att allt inte är för alla.


och så släppte jag det. så släppte jag alla de där böckerna och hittade hem lite grann. igår skrev jag två krönikor på en dag. två bra krönikor, äntligen. med hjärta och avsändare. tjänade åtta hundra spänn på att sippa rött vin lyssna på tracy chapman och käka morätter och makrillmackor.

låg standard, är det nya hög.