sariskt

vad jag inte skulle ge nu, för att få känna honom viska mitt namn. varma skorrande ärr mot min kind.

istället har jag åkt herrljunga småland tur och retur och det känns för varje minut som om jag saknar honom mer.  och så mer. och mer igen. som den där skalan jag fick lära mig på fysiken, fast jag glömt namnet på nu, den där som dubblar sig. så ett blir två som dubblas och blir fyra, och sen åtta, tolv, tjugefyra och så går det svinfort och snart är man uppe i hur mycket längtan som helst.


förresten så har jag satt mig i skiten på jobbet igen. det är roligt ändå, när vi diskuterar. ni kanske kommer ihåg hur det gick sist med knarket? ifredags snackade vi prositution. det gick sådär. jag tycker om att se hur de provocerar, själva faktumet att någon kan ha tänkt annorlunda. eller åtminstone tänkt. de brukar säga det till mig, mobitecarna, att herregud sara vad du tänker. då tänker jag att vem av oss är det egentligen som har ett jobb där man sitter tyst vid en bänk och pysslar åtta timmar om dagen? jag fattar inte hur ni gör det.

hur håller ni er själva borta från er själva?