sariskt

ni vet när man bestämmer sig

det är just  just nu


vitaminbruset sara, vitaminerna. jag ser min mamma framför mig och hennes tanke om helande. snabbare än nånsin knaprar jag i mig esperitoxen och ska man vidare gäller inga fler konserveringmedel. man läker om man vill. steg ett när man förstått att knogarna är alldeles vita är att släppa taget.

så

igår var en av de sista dagarna i sällskapet och jag funderar och funderar på hur länge jag ska stanna. och om man ska fortsätta le och svara. jag gick upp klockan åtta för att skriva och samla mina kroppsdelar men fortfarande är det enda jag vet ett blankt Afyra som nånstans konfirmerar mina tankar. den här morgonen arkiveras under F mitt emellan förlust och förundran. 

jag tänker över överskattningsproblemet som är det största. kastar bollen fram och tillbaka mellan tummen och pekfingret och inser vad hon syftade på när hon uppriktigt undrade vad jag tror mig vinna. jag ritar upp situationen i en utbud och efterfrågekurva och för att se vart de möts och med resultatet likt ett dödsbesked i handen stolpar jag upp mina drömmar att tapetsera de här väggarna med. filosofier om livet också lite tips om andra saker. tvätt, makrillmackor, kärleksbrevet jag kastade och hans hand i min.

alanis morisette skrev soundtracket även om jag för några månader sedan hade kunnat satsa min mjälte att det skulle vart coldplay.
 
and i saw sparks

jag har funderat på det här ett tag nu. angående timing. och så lite runt det. allt som ska göras i nån slags punktform och egentligen när. om jag bara kunde lära mig att inte stå ut med mitt dåliga samvete skulle jag bli en betydligt mer effektiv lady. här säger de åt mig varenda dag att man lär sig. jag vet inte. det enda jag lärt mig är att visst kommer jag klara av det. man kan mer än man tror sa min fransklärare när hon var gravid och sen så sa jag typ je voudrais une pain riche.

postitarna blir fler och fler i takt med valmöjligheterna och alla de vackra orden och telefonnumrena. och så lovar jag. och sen lovar jag att sluta lova och sen så kan jag slänga bort ett par timmar down that road eftersom det, hello, är en cirkel. hönan/ägget och vem kom först. älskar älskar inte, i brist på prästkragar använder jag hjärtbitarna av våfflorna eftersom de alltid är fem. try it, you'll like it. vinst varje gång.

ärren på mina ben påminner mig ibland om vikten att hålla ihop sig själv. ett sätt att göra det är att stanna som de säger på engelska, i sitt element. i fredags var jag sannerligen i mitt och spelningen var en kick heroin rakt in i min nationalekonomiskt genomsura hjärna. tanken med hela grejjen är att varenda stavelse får bara en chans och alla vet det. du har dina minuter och nån lyssnar och det enda du vet är att när det kommer till att döma dig kommer de inte att förhandla. egentligen är det ett helvete men twistas uppochner i samma stund vi tar in det faktum att med fjärilarna i den ena handen och katastrofen i den andra var det du och ingen annan som i slutändan sa hej och tack för att ni kom.

som nån betydligt äldre och klokare än jag sa, att när de släcker på scenen är allting,
nästan
perfekt.