sariskt

ni vet när man bestämmer sig

det är just  just nu


vitaminbruset sara, vitaminerna. jag ser min mamma framför mig och hennes tanke om helande. snabbare än nånsin knaprar jag i mig esperitoxen och ska man vidare gäller inga fler konserveringmedel. man läker om man vill. steg ett när man förstått att knogarna är alldeles vita är att släppa taget.

så

igår var en av de sista dagarna i sällskapet och jag funderar och funderar på hur länge jag ska stanna. och om man ska fortsätta le och svara. jag gick upp klockan åtta för att skriva och samla mina kroppsdelar men fortfarande är det enda jag vet ett blankt Afyra som nånstans konfirmerar mina tankar. den här morgonen arkiveras under F mitt emellan förlust och förundran. 

jag tänker över överskattningsproblemet som är det största. kastar bollen fram och tillbaka mellan tummen och pekfingret och inser vad hon syftade på när hon uppriktigt undrade vad jag tror mig vinna. jag ritar upp situationen i en utbud och efterfrågekurva och för att se vart de möts och med resultatet likt ett dödsbesked i handen stolpar jag upp mina drömmar att tapetsera de här väggarna med. filosofier om livet också lite tips om andra saker. tvätt, makrillmackor, kärleksbrevet jag kastade och hans hand i min.

alanis morisette skrev soundtracket även om jag för några månader sedan hade kunnat satsa min mjälte att det skulle vart coldplay.
 
and i saw sparks