sariskt

jag har funderat på det här ett tag nu. angående timing. och så lite runt det. allt som ska göras i nån slags punktform och egentligen när. om jag bara kunde lära mig att inte stå ut med mitt dåliga samvete skulle jag bli en betydligt mer effektiv lady. här säger de åt mig varenda dag att man lär sig. jag vet inte. det enda jag lärt mig är att visst kommer jag klara av det. man kan mer än man tror sa min fransklärare när hon var gravid och sen så sa jag typ je voudrais une pain riche.

postitarna blir fler och fler i takt med valmöjligheterna och alla de vackra orden och telefonnumrena. och så lovar jag. och sen lovar jag att sluta lova och sen så kan jag slänga bort ett par timmar down that road eftersom det, hello, är en cirkel. hönan/ägget och vem kom först. älskar älskar inte, i brist på prästkragar använder jag hjärtbitarna av våfflorna eftersom de alltid är fem. try it, you'll like it. vinst varje gång.

ärren på mina ben påminner mig ibland om vikten att hålla ihop sig själv. ett sätt att göra det är att stanna som de säger på engelska, i sitt element. i fredags var jag sannerligen i mitt och spelningen var en kick heroin rakt in i min nationalekonomiskt genomsura hjärna. tanken med hela grejjen är att varenda stavelse får bara en chans och alla vet det. du har dina minuter och nån lyssnar och det enda du vet är att när det kommer till att döma dig kommer de inte att förhandla. egentligen är det ett helvete men twistas uppochner i samma stund vi tar in det faktum att med fjärilarna i den ena handen och katastrofen i den andra var det du och ingen annan som i slutändan sa hej och tack för att ni kom.

som nån betydligt äldre och klokare än jag sa, att när de släcker på scenen är allting,
nästan
perfekt.