sariskt

nu när jag täntke på tangentskrivning ett tag kom jag på en otroligt underhållande sak, så här i efterhand, som min pappa berättade för oss när vi var små.

att en del tog kurser i maskinskrivning, (!) för att kunna skriva smidigt om man i framtiden behöver arbeta med datorer. det, sa min pappa, ska ni göra sen barn, det kommer bli skitstort.


kanske synd att jag aldrig gick den.

jag iakttog mig själv lite och insåg att jag aldrig använder mina lillfingrar när jag skriver på tangenbordet. inte en enda gång tar de i. ringfingret på höger är även det oroväckande passivt.

Kanske därför jag skriver så jävla illa. 

använder ni alla? 

uppgångstid : 09.00

minuter att fördriva utomhus i ett spöregningt lessebo innan mötet : 45

sjukt inspirerande möten: 1

promenad väl hemma i ett lika regning växjö: 10

antal ensamma "blinda" med vit käpp : 2 

att det är skönt att duscha direkt på morgonen? det fattar jag inte. jag tycker mest.. det gör ont..

nu är jag iallafall ren och ska på toppviktigt möte i LESSEBO.


håll tummarna för mig!

jag bokar möten, det har jag gjort idag. möten och möten och möten. känner mig vuxen och alldeles för långt hemifrån. jag saknar hemma.
 
ibland när jag det blir för mycket tittar jag på den här. och så känns det lite lättare.

min granne hade länge en fin liten ljung i en kruka utanför sin dörr. den stod så fin där att jag ville ha en också. ljung som i herrljunga, som i västergötland, som i hemma. det kunde passa tänkte jag och köpte en annan lite större kruka med två ljung i.

och då jävlar.

då köpte grannen en BAOTA-kruka med massor med ljung i. hon satt ener fötterna. visade vem i det här huset som står för det hemtrevliga. jag inser att detta snart kan komma att ta oanade proportioner. 
men okej, är det så du vill ha det granne.

jag är liksom inte den som är den,

jag vill fred
 
men räds inte krig
 

watch out!

utanför fönstret på bottenvåningen där i den lägenhet jag sover, finns små vägar, cykelvägar. eftersom det bara bor studenter här och vi ju vet sedan gammal att studenter skiter fullständigt i saker som skrivna som oskrivna regler, samt att de troligen skulle klocka in som de lataste av folkgrupper, så parkerar folk sina bilar här utanför. 

höjden av lathet med parkeringen femton meter bort. och så ibland kommer det bilar som faktiskt är ute på cykelvägarna helt på laglig basis. typ soptömmarna, rörblåsarna och annat sånt discusting people. två dagar i rad nu har dessa arma människor kört fast ungefär tre meter från vårt fönster.

så där står de. kan inte backa, kan inte köra fram. stackare. det är en mycket olustig sits de hamnat i, absolut. men de verkar liksom inte förstå att jag är oskyldig. jag har ju ingen bil. tobbe inte ens körkort. och vi skulle aldrig parkera så där dumt.

men de står där ett tag medan de fnular på sin hämnd. kanske någon minut men ingen kommer. de sneglar på klockan, 08.17. tittar sedan på våra neddragna persienner, nej nu jävlar tänker dem...

TUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUT !!!!!!!!!!!!!

sen har jag klarat den här månaden med. jag fick ett brev tillexempel från en tidningsprenumeration som sa att de inte litar på mig. det tyckte jag var lite edgy gjort av dem. du kan nog inte hantera den här sortens prenumeration sa dem, så vi avslutar den åt dig. riskbeteende på mig alltså.

det är lurigt att leva som fattig. och framförallt är det dyrt. speciellt när man inte inser att man är så fattig som man faktiskt är. som min mamma så fyndigt sa när the beloved two hade varit på bio "vi vill så gärna tro att vi är rika. vi hade passat så bra som det. vi vill tillexempel alltid ta VIPpaketet på bergakungen, men så får vi sansa oss" 

igår övertresserade jag och min egen beloved allt vi hade och gick på fina italienska resturangen. det är sånt man ska göra tänker jag. när man kan. när det fortfarande känns som man unnat sig jordens grej för att man får i sig lite vettig mat.

vips en dag kanske det är helt naturligt.

hua.

jo men man ska kanske skippa det där med att bli rik, ändå.

Jag sa åt er att ni skulle säga till mig när jag slutade vara en liten skitunge som inte vet vilken dag det är eller bara köper alkohol efter devisen berusning/kr eller äter pulvermos på varmvatten och sånt,  !!

ni är sämst på att göra det, dock. ni vill att jag ska bli vuxen och sköta mig.

nu skiter jag i det här och går ut iallafall.



(sa jag att jag ska vara nykter? sa jag att om utgången överskrider 40 kr spricker budgeten?)


vem är jag?

jag sitter på bibblan, trögt.

kvällen innan deadline, klockan börjar närma sig halv tio, börjar bli sent. Fingrarna skriver fler fel än vanligt i den kyliga källarlokalen. inne i huvudet.. det blir en lång natt.

jag suckar, lutar mig tillbaka och tänker stilla.. hur.. fan.. ska det gå..

vid datorn framför mig sitter en utbytesstudent från typ, pakistan med en stor intersport-logga på bröstet, och pratar högt i stora hörlurar. på bibliotek. kulturkrockar, ursäktar jag honom med. han skyms av min egen skärm men jag så lutar  jag mig sakta ut för en snabb smygkik.






otipptat.

jag käkar julgodis och kollar på riksdagens utfrågning av statsministern. i bakgrunden spelar lundells nya och det hela känns som en rätt så rättvis bild över mitt liv.

de talar om sysselsättning, såklart. om jobb. eftersom det verkar som om det inte finns några kvar snart. på frågan om varför regeringen inte gör något åt de nya arbetslösa svarar fredrik att alla de som får gå nu trots allt är en mycket attraktiv grupp på arbetsmarknaden. att de är människor som "står nära arbetsmarknaden" och jag tänker
vilken
jävla
lögn


jag undrar hur det måste kännas när tryggheten rasar, att se sig själv som en siffra i nån liten notis i metro. bara en av de 700 som fick gå den här gången. jag undrar hur många mammor och pappor som uppgivet funderar nu, hur det nånsin ska gå ihop. hur många som oroligt vrider sig om nätterna och barnen som behöver nya allvädersstövlar.

jag har sett nog av det här regnet nu, sjunger uffe, jag känner hur det här hjärtat stänger nu.
 
jag pluggar inte heller som vanligt längre. jag jobbar. utan betalt visserligen me visst är det ett jobb alltid. forskar säger lärarna att jag gör men där är jag tveksam. jag träffar människor som tar hand om barn. ensamma barn på flykt i sverige. jag ser hur de har det. jag har sett dem le sina hela leenden från halva hjärtat in i mina ögon och jag har kännt mig så. otroligt. ung.

jag hörde på nyheterna att postens vd tjänar 900 000 kr i månaden.

ni vet chefen för sverige, fredde, han cashar in blottt 120 tusen en bra månad.


och då finns liksom posten knappt kvar.


VAD I HELVETE?

det som var som vanligt med igår var att jag sumpade soundchecket. det börjar bli tradition men allt det andra var ovanligt. tobbe var tillexempel där och såg mig sjunga för första gången, anmärkningsvärt efter snart ett år tillsammans. och ovanligt var även att ljudkillarna var fullständigt brillianta. de brydde sig och de ställde in och de ställde in och de petade med sladdar och de vred på saker och de gav mig käk, peppade mig och så vred dem och ställde in lite till. en lång härlig och en kort härlig var det, och de fixade ett ljudsystem som fick varenda ton att fara ur mig som korkar ur skakad cava (när jag drack sånt)

fast roligast av allt var att de också faktiskt spelade in.

min första riktiga liveskiva, skulle man kunna säga. och idag har jag fått en låt av en annan kille de känner som behövde en demosångerksa. där ska jag sjunga saker som " i want you all over my body" och så.


jag är på g!

och så vart det som vanligt. jag gjorde ett fulkomligt uselt soundcheck, så att alla ljudkillarna och passupperna blev helt skakis. sen spelade vi och gjorde det kanske bättre än någonsin. vi fick plocka in fler stolar, någon började grina och min kille var där.

bless.

¨