sariskt

Fast jag sa att jag alltid skulle ha den på, när jag fick den. Nu passar den inte längre. Och den har ingen funktion heller. Eftersom tiden inte går rätt.

Tiden i mitt liv har fått flipp. Jag vadar i den. Och har hur mycket tid som helst. Tid tid tid och inget barn.

Det är en vidrig väntan. Att vakna upp till en ny strålande sommardag i juli och tänka, inte en till. Inte en dag till.
Jag vet att ni undrar hur det går. Är så tacksam för att ni bryr er om. Förlåt mig för alla sms och mail och samtal jag inte svarar på men det är min egen röst jag är trött på. På att höra mig själv rabbla om och om igen hur bra jag mår och om hur lite det känns som att det ska börja snart och hur tokig jag håller på att bli.

För det blir man. 

Samtidigt älskar jag det här barnet för att det gör så här mot oss. För att det inte kommer ut. Eftersom det verkar ha det gött. Jag tolkar det som en nöjd unge. En livsnjutare. På samma sätt som jag aldrig kommer att sluta hävda att det är välinvesterade timmar att sova alldeles för länge, även om man missar en del av det man kan göra som vaken. På samma sätt gillar min unge att ta det lugnt i magen, och stressar inte för att inte missa en del av själva livet.


På söndag ska den ut, varesig den vill eller inte. Säger doktorn.

Jag funderar mycket på det. Vill ju respektera en unges första beslut, det att välja sin födelsedag själv. Men inser att det får bli min första insats som förälder. Hit men inte längre. Klart du kan götta dig i magen om du nu vill det, trots att dina föräldrar håller på att gå totalt mentalt insane här ute. Men eftersom det är farligt för barn att vara i magen för länge får det finnas en gräns. Söndag, men inte längre. 

Så som föräldrar gjort i alla tider, antar jag. Låtit barnen vara ute till mitt i natten fast det är ett helvete att sitta hemma och längta efter dem och låta skitungarna göra som de vill. För att när det blir RIKTIGT sent, helt enkelt hämtat hem dem. Klockan.. tre, kanske, står de där i nattsärken och vinterjackan och gormar med argtrött röst att in med dig i bilen nu. Nu skaru hem, varesig du vill eller inte.

Hit men inte längre.


Och för er som undrar hur rund en mage som gått elva dagar över tiden är:

Sa igår att babyn kan väga fem kilo.


Fem kilo.


Jag räknade det i direkt i fem paket mjöl.
Fattar inte varför, de väger väl flera kilo, mjölpåsar? Tunga är de hursomhelst. Och hemskt stora.
 
I vilket fall var det så sorligt att krama och säga hejdå till barnmorskan igår. Barnmorskan som hjälpt och lyssnat och tagit på allvar även om allt jag trott varit farligt varit på låtsas. Låtsasspöken. Snälla spökenlaban-spöken i hemmagjorda lakan med glada munnar när man väl kikat närmare. Barnmorskan som inte sagt det då, utan tagit extraproverna, ringt läkarna och beställd tiderna för extraundersökning, trots att hon visste att inget var fel. För att hon visste att lugna hjärtslag alltid är bäst. Att hela sömnnätter är förutsättningen för allt.