sariskt

jag insåg det först när jag satt där på espressohouse igen. där jag satt den där första gången jag ensamfikade i lund. att jag inte varit sen dess. jag ser på håret att tiden gått.

jag har en vecka kvar här nu. en vecka kvar av allt det där som för ett år sen kändes så väldigt långt bort. minns maja som gav mig den finaste blomman jag vet, prästkrage, första gången vi sågs vid havet. minns hur hon skrattade och sa att du kan bo ju hos mig vetja - ta kalles säng.

minns antagningsproven. den där ljusa morgonen hos hanna och robin. fjärilarna. minns alla de andra som sökte. blickarna över deras axlar. tjejen som hade glömt ta med sig penna. hur det nu var möjligt. minns känslan efteråt av att kanske, ändå, skulle det här gå vägen redan nu.

mindes beskedet. reserv 4. som blev 3, som blev välkommen.
hatar att diskutera det nu. när så många reserver trots allt kom in. när vi sitter här med våra siffror, rankade. men det är med kärlek vi ser, så här i efterhand, hur vansinnigt de måste tänkt, de som tog hit oss.

det är den vackraste och mest otippade skara karaktärer jag träffat på. den totala bristen på röda trådar. eller kanske om nån, viljan.
 
och som jag förälskade mig i dem.

jag kan inte säga att det var en lång väg hit. och jag kan inte säga att det var längesen. allt gick på en minut. jag har några deadlines kvar, innan jag packar mina lådor igen. några deadlines kvar.

tur.