sariskt

nu har det här hänt två gånger och det är ju som ni förstår två gånger för mycket för att jag inte ska prata om det med er. jag har träffat mina fans! de har kommit upp till mig och sagt att de tycker att jag är bra. sjuk grej!

de råkar dock inte haffa mig i mina bästa stunder. först hände de när jag rumlade hem vid två från krogen i lördags. det var snöstorm och jag såg ut som skit. då träffade jag typ tio tyskar som åkte pulkor på wokpannor där mitt i natten. mycket märkligt var det, men där var de iallafall och de kände minsann igen mig och de visste till och med  vilka låtar som de gillade bäst i min reportoar. oh..youre giving me a big head, sa jag. erhm. jo men så sa jag.

andra gången var nu nyss när jag var helt slutkörd efter att ha cyklat upp för en backe skitfort från skolan och skulle hem på lunch. strassad, anfådd och kindrosig. där stod en american dude, en riktig sån, vid dörren och rökte och sa med myndig basröst att han var very impressed by me this last monday.

i mitt huvud tänkte jag typ whoooooooooohooo! men cool som man är så sa jag

pust...pust... puuust.. thänk yu.