sariskt

det här är en soluppgång. en av de första som födde en dag som skulle visa sig bli nåt av. jag blir sentimental och lite trött i kroppen när jag ser den. allt visste den, om vad som skulle ske. vänta bara, viskade den, lita på mig.


efter att jag och bulan tagit dagens vårpromenad känns livet lättare igen. det är konstigt det här. är det förresten nån som sett krönikan idag? säga vad man vill om AT, men feedback är inte deras grej. jag har inte en aning om hur det blev, var den ens med? stavade jag rätt?

ni skulle sett när jag tillslut fick klartecken för deadline med den, tror ni inte då att jag lyckades radera hela worddokument? där hade jag även de närmaste fyra krönikorna. vi snackar kanske tio, femton timmars arbete. bam. borta. det var i fullständig panik jag ringde varenda datanörd jag känner, som i sin tur hackade sig in hos varenda hacker de känner, men ingen kunde rädda dem. allesammans sa dem att nej du får skriva om sara, jag är ledsen.

så det var jag med och det fick jag göra.
och så tänker jag som vanligt när jag klantar till det
att det här är mitt pris. det är det här jag betalar, antagligen, för att få vara mig.

och så känns det bättre.